Ujujuj, andra halvan av 80-talet… Jag är ordentlig tonåring i en småstad och i den mån jag lyssnar på musik är det snälla och tama tongångar från exempelvis Modern Talking, Wham och Alphaville. Någonstans ute i min musikvärlds tassemarker, innan den övergick i det stora okända, rumsterade genrer och artister som jag kände igen eller hade en vag aning om men inte så mycket mer. Metal, house och hip-hop. Kiss, Iron Maiden, Yello, Yazz, Run D.M.C. och, faktiskt, N.W.A.
Människan är en varelse som inte sällan frodas i trygghet. Det välbekanta ger oss ramar, bakgrund och en utgångpunkt. Bland annat på grund av det är det alltid kul att ta del av ett händelseförlopp som utspelas under en tid när man i någon mån varit med själv, om inte annat som fullkomligt passiv och nästintill ovetande åskådare långt borta i lilla Svedala. Därför blir jag förstås också lycklig som ett barn med sin första sockervadd när jag åtminstone kan relatera till N.W.A.’s blixtrande förbannade ”Fuck tha police”.
Annars är det inte mycket som känns det minsta välbekant för min personliga del. Vare sig det gäller de sociala villkoren i Los Angeles-förorten Compton (min främsta koppling till det ortsnamnet är pinsamt nog Percy tårar-avsnittet ”Live at Leeds”) eller musiken som producerades av artister som Eazy-E, Ice Cube och Dr. Dre.
Straight Outta Compton är en BOATS om hur fem killar från en utsatt och fattig stadsdel kom att förändra åtminstone den amerikanska musikscenen för alltid. När jag hade sett förra årets Malmö filmdagar-BOATS, Walesa, tyckte jag mig hitta tre olika teman som den filmen lyckades behandla med varierande framgång: Kampen, Saken och Mannen. Motsvarigheten i Straight Outta Compton skulle kanske kunna vara Skeendet, Musiken och Männen.
Filmens huvudsakliga fokus ligger helt klart på Musiken. Vi får många, många scener från inspelningsstudios och konserter. Hur N.W.A.’s första trevande försök främst handlade om att beskriva livet i Compton och att i viss mån kunna stick it to the man eller, med deras språkbruk, fuck tha police. När schismen öppnas mellan de medverkande tycks musiken ibland snarare handla om att antingen nedvärdera sina gamla kompisar eller åtminstone se till att man själv lyckas bättre än de gör.
Skeendet glimtar till lite här och var. Straight Outta Compton lägger en riktigt bra grund (vilken tyvärr inte följs upp på samma sätt allt eftersom filmen fortskrider) med godtyckliga polisingripanden för nära nog ingenting och nästan lika godtyckliga gängbegivenheter. Eller vad sägs om att pistolhota en skolbuss bara för att en av ungdomarna var lite väl kaxig, något som inte föll i god jord i den där bilen full med gängmedlemmar som körde bredvid? När framgången är ett faktum följer filmen en rätt välbekant uppgång och fall-mall vilket sannolikt är en konsekvens av att majoriteten av världens framgångssagor tyvärr inte ständigt går spikrakt uppåt.
Men i likhet med många andra BOATS upplever jag att Straight Outta Compton missar lite när det kommer till Männen. Något större psykologiskt djup ska man inte leta efter här Det intressanta är dock att den person som man får mest bakgrundsinformation om, Andre Young (Dr. Dre), samtidigt är den som förblir mest anonym känslomässigt.
Och när jag under sluttexterna inser att de som står bakom filmen är de som filmen huvudsakligen handlar om kan jag inte låta bli att ogint undra om det verkligen var så som det beskrivs – att killarna (förutom i viss mån Eazy-E) trots sin uppväxt i Compton aldrig gjorde sig skyldiga till värre brott än egoism, girighet, dumhet och kortsynthet? Plus ett försvarligt vapeninnehav samt skadegörelse av hotellrum och skivbolagskontor, förstås. But boyz will be boyz…
Och så var det ju det här med Kvinnorna… Vilka som så ofta annars i den här typen av berättelser som ska handla om Männen och Saken minst sagt hamnar i skymundan. Andre Young har redan när filmen tar sin början 1986 barn med en kvinna som relativt snabbt förvinner ur handlingen för att aldrig mer synas till. Både Eric Wright (Eazy-E) och O’Shea Jackson (Ice Cube) är på 90-talet plötsligt utrustade med vettiga och omtänksamma partners utan att man fått någon som helst aning om hur och när det gick till. Annars förekommer uteslutande en uppsjö av tillmötesgående groupies som aldrig blir något annat än vad de sannolikt är för killarna: plutande läppar, tajta kroppar, fasta bröst och villiga kroppsöppningar.
Men inom ramen för BOATS-genren är Straight Outta Compton en adekvat och framförallt fruktansvärt snygg film där jag förvånade till och med mig själv med min fascination (särskilt med tanke på att den är nästan 150 minuter lång och vi såg den otextad). Hade den inte kastats i knäet på mig under dessa filmdagar hade jag sannolikt aldrig kommit iväg och sett den. Traditionellt kronologiskt upplagd är den trots allt en ok berättad historia om alla som vill mygla till sig en bit av kakan. Från de direkt inblandade till managers och skivbolag. En historia om fem killar som på ett sätt bara bytte en destruktiv gängbildning mot en annan. Då kan man till viss del också ta att den avslutas med en oförblommerad hyllning till de musikaliska pionjärerna.
Straight Outta Compton fick äran att vara både en Malmö filmdagarfilm och en filmspanarfilm.
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Jojjenito
Har du inte sett den?
Fripps filmrevyer
Den perfekta filmen
Rörliga bilder och tryckta ord 
Hamnade kvinnorna i skymundan? Det var ju jättemånga närbilder på rumpor och annat. 😀
Bra skrivet. Kul att du gillade filmen. Lustigt att jag tydligen är den som är mest skeptisk. Håller med om att den håller bra nästan hela vägen ut trots sin längd (speciellt tyckte jag det den andra titten). Trots att den tappar så kändes den aldrig seg, bara lite spretig och dåligt sammanhållen.
Tror du den kommer att visas på Arboga Bio och kommer det i så fall behövas vakter? 🙂
Om den visas på Arboga Bio, kommer du se den en tredje gång då? 😉
@Jojjenito: Tack! Nej, det är helt sant, den kvinnliga kroppen var i högsta grad inte i skymundan 😀
Arbogas bioprogram verkar vara fullt av ätstörningsfilm och andra mindre gangsta-betonade ungdomsprövningar just nu…
@Fiffi: Men ja, om den visades där skulle jag om inte annat försöka dra med mig Anders.
”En historia om fem killar som på ett sätt bara bytte en destruktiv gängbildning mot en annan.” – där satte du ditt eminenta huvud på spiken. Det är kanske därför filmen tappar mig under andra halvan, för den personliga utvecklingen för huvudrollsinnehavarna stannade liksom av när framgången var ”säkrad”. Hip hop-kulturen är som en dubbel förbannelse. Den är som bäst när den springer ur frustration och förtryck, men när man tar sig därifrån, vad finns då kvar att rappa om? Frustration kan förstås kvarstå oavsett ekonomisk standard, men den ”råa verkligheten” blir helt klart en annan, en polerad fernissa som inte är så inspirerande att skriva arga texter om.
@Cecilia: Absolut, jag hade gärna velat ha lite mer kött på benen om ifall låtarna förändrades från att vara förbannade till ngt annat. Och om de gjorde det: hur kunde de behålla sin publik (om de nu gjorde det, de kanske fick en ny?). Om de inte gjorde det: hur kunde de i så fall behålla sin street cred?
@Sofia: Det där med Dres baby mama var verkligen konstigt. Undrar om det fanns bortklippta scener som gjorde något av att hon existerade. Ett av många exempel på att filmhantverket är sämre än historien. Kanske lite många kockar.
@Cecilia: Som en lyckligt gift countryartist. Eller nykter Bellman. Det är viktigt för konsten att inte låta konstnärerna lämna misären.
@Carl: Ja, men tanke på hur filmen känns i andra lägen kan man ju undra om det har varit klåfingriga bolag inne och klippt i efterhand.
Haha, eller den ärligt skrattande clownen?