Midnight Express (1978)

Upptäck Turkiet! Stränderna, kulturen, exotismen, mötet mellan väst och öst! Knarket, rättssystemet, fängelserna! Amerikanen Billy Hayes behöver inte välja, han tar både och. Ett amatörmässigt försök att smuggla ut 2 kilo hasch landar honom en fängelsedom som ändå är förhållandevis mild – lite drygt 4 år.

I Sağmalcılar-fängelset träffar han amerikanen Jimmy, engelsmannen Max och svensken Erik. Max har suttit inne under en längre period och måste knarka kodeinbemängd magmedicin. Jimmy är besatt av att rymma (att ta ”the midnight express”) men Billy och Erik är inställda på att inte gunga båten i onödan utan sitta av sina respektive straff.

Med bara 53 dagar kvar till frigivningen och Erik för länge sedan ute får Billy besked att hans straff blivit ändrat. Här ska statueras exempel och plötsligt är hans innehavs-dom förvandlad till en smugglings-dito, vilket i sin tur innebär att han nu har en livstid i Sağmalcılar att se fram emot.

Inledningsvis har jag en smula svårt att känna helhjärtad sympati för Billy. Midnight Express framställer inte den unge mannen som det skarpaste verktyget i redskapsskjulet om vi säger så. Först och främst har vi själva smugglingen – 2 kilo hasch är ungefär så mycket som han kunde tejpa på kroppen och inte se ut som en barnförbjuden Michelingubbe – men sedan tar han också det lysande beslutet att försöka fly från den turkiska polisen. Men det är möjligt att han har ärvt sina förståndsgåvor från fadern som verkar tycka att det är en bra idé att ta ut sin förtvivlan på sonens fångvaktare och kalla dem för ”turkish bastards”.

Jag antar att det är allmänt känt att Midnight Express är en BOATS. Som vanligt proklameras detta direkt när filmen kör igång och som vanligt funderar jag över syftet med att statuera det i början. Är historien så osannolik att det finns risk för att tittarna inte skulle ta den på allvar annars? Är målet kanske att avskräcka kommande Turkiet-semestrande amerikaner från att försöka sig på smuggelbranschen? Ska vi känna större eller mindre sympati för Billy bara för att vi vet att det är ”på riktigt”?

Och ja, där är ju som vanligt haken med BOATS. För allt vi ser är ju inte ”på riktigt”. Billys ihärdiga försök att skydda flickvännen Susan vid gripandet på flygplatsen gör honom till en schysst (om än inte särskilt smart) snubbe i filmen, men i verkligheten hade han inget sällskap till hemresan. Film-Billy kan i brev hem berätta att alla turkiska fångar tar varje chans till sodomi, fastän det är ”förbjudet”, medan han själv vänligt men bestämt tackar nej till Eriks sensuella inviter. Riktigt så svart-vitt var det tydligen inte i Sağmalcılar och verklighetens Billy ska ha haft sex med andra fångar. Rent visuellt finns också en rejäl ambivalens i hela situationen med tanke på att Alan Parkers film aldrig är vackrare än när den smeksamt glider över Billy och Eriks svettglänsande yogamuskler.

Midnight Express har fått en hel del skit för sin skildring av turkar och manusförfattaren Oliver Stone ska i efterhand ha ångrat sina val i det avseendet. Inledningsvis är det inget jag direkt tänker på, det känns inom ramen för fängelse-genren rätt naturligt att fångvaktare och alldeles särskilt vaktchefen är svettiga sadister. Däremot kan man förstås notera att Billy bara socialiserar sig med andra västerlänningar och att den turkiska fångpopulationen aldrig blir något mer än en identitetslös massa. På ett sätt kanske även det naturligt med tanke på att vår protagonist i början inte kan ett ord turkiska.

Men till slut kan inte ens jag blunda för en viss svartmålning. När Billy komplett galen och med ansiktet täckt av blod biter av en annan fånge tungan spelas bönemusik som för att understryka hans totala kapitulering inför värdlandets barbari. Även det är för övrigt något som aldrig ska ha hänt ”på riktigt”.

Midnight Express betraktas utan tvekan en klassisk film och blev nominerad för Oscars till bland annat både bästa regissör, bästa film, bästa manus och bästa musik. Stone kunde plocka med sig en gubbe för sitt skrivande och synth-mästaren Giorgio Moroder för sitt komponerande, men fler blev det inte. Själv är jag inte helt övertygad. Det bästa med den är att den inte utvecklar sig i den riktning man kanske skulle kunna tro. Alan Parker får stundtals till en bra och mycket obehaglig stämning i filmen men jag blir trots allt aldrig riktigt fångad av varken den eller Billys öde.