Soldaten Gary Hook och hans pluton hade lika gärna kunnat vara utomjordingar, nedsläppta på en främmande planet och knappt förmögna att kommunicera med infödingarna.
Nu gör de bara en geografiskt kort resa över Irländska sjön, från brittiska fastlandet till Nordirland och Belfast. Men i alla andra avseenden ligger de två områdena så långt från varandra att det nästan inte är greppbart. Belfast anno 1971 är en krigszon, ett kaos, en härdsmälta av etniska och nationalistiska konflikter.
Och mitt i allt detta ska vanliga människor försöka leva sina liv samtidigt som Gary och hans kamrater måste göra sitt jobb, vilket på pappret består av att försöka upprätthålla någon slags illusion av lugn. Ett jobb som redan första dagen visar sig vara lika enkelt som att försöka hålla sig kvar på en inoljad vattenbuffel i full kareta.
De unga soldaterna är inte alls beredda på att behöva stå till svars för de oförätter som Belfastborna upplever sig utsättas för av armén eller bara se på medan militärpolis slår ned både kvinnor och barn i jakt på gömda IRA-vapen. Befälen är inte mycket äldre än sina underlydande och lever i villfarelsen att det räcker med att trumpeta ”Carry on!” och dumpa kravallutrustningen. Befolkningen ska ju inte få intrycket av att armén förväntar sig strider.
Efter en halv dag är Gary nedslagen, avskuren från sitt team och på vild flykt rakt in i fiendeland. Nu måste han på något sätt försöka navigera sig fram mellan unionister och republikaner tillbaka till barackerna.
Åh, vad jag blev förtjust i ’71. Eftersom det bara var den andra filmen jag såg under Malmö filmdagar kände jag inte omedelbart hur bra den faktiskt var, men med ytterligare elva filmer i ryggen är det bara att konstatera att detta var årets vinnare.
’71 träffar i princip bulls eye på alla punkter. Ett stycke viktig nutidshistoria som, genom att hålla sig till fiktionens område, håller tassarna borta från BOATS-saxfällorna. Den är snygg, smart berättad OCH berör dessutom angelägna ämnen utan att det blir vare sig föreläsande eller mästrande.
Genom Garys förvirrade ögon ges naturliga möjligheter att introducera alla stridande sidor (plus ett par övriga kockar som också vill vara med och röra i soppan) och skapa någon slags förståelse för just deras bevekelsegrunder. Vi får träffa många snabbskissade karaktärer som trots det sällan känns stereotypa. Poängen är att filmens huvudfokus egentligen inte är konflikten på Nordirland, utan en förhållandevis rakt upp och ned berättad manhunt-historia kryddad med tvivel på arméns hederlighet.
Här finns gott om sjuttiotalskänsla, men inte överdrivet så utan främst förmedlad genom de fåtaliga civilinfiltratörernas kläder. Plus att ett par av dem är så där lagomt magra, vilket är ett utseende som inte ska förväxlas med det betydligt mer nutida muskulöst vältränade. David Holmes score är befriande rent från Carpenters, Janis Joplin, Doors eller vilket annat typiskt sjuttiotalsband som annars skulle ha förekommit.
Regissören Yann Demage lägger in att par noggrant avvägda chockeffekter men annars är det thrillermomenten som överväger och det är spännande som tusan. I hans händer antar Belfast en i det närmaste apokalyptisk stämning med smällande soptunnelock, brinnande vägspärrar och tuffa smågrabbar som agerar vägvisare. Han får också mesta möjliga ur sin huvudrollsinnehavare Jack O’Connell som den hårt utsatte Gary.
’71 är en historia som utspelas i en krigssituation där det sällan finns något eller någon som är svart eller vit, god eller ond. Vi möter väldigt få genuina djävlar och ännu färre änglar. Det enda som närmar sig paradiset är filmen själv.
En Malmö Filmdagar-film mitt bland alla Halloween-filmerna. Kan jag ha varit den bland Filmspanarna som tyckte bäst om den månne?
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord 
Du får hålla koll efter Blodsband (Starred up) nu så får du se lite mer av den jättebegåvade Jack O´Connell 🙂
Den här blev plötsligt mycket intressant att skåda vartefter!
Skulle man med andra ord ha kunnat ta filmens handling och släppa ned den i vilken annan konflikthärd som helst i världen….i den betydelsen att oroligheterna bara tjänar som en sorts backdrop till huvudpersonens besvärligheter…?
Japp, just att det hela skildras genom Garys ögon höjer filmen. Som du säger, i grunden är det en nervig actionthriller.
Bra noterat om BOATS-fällan där. Sååå skönt att slippa.
Jag blir ju liten sugen att se vad regissör Demage hittade på i sin förra film… eller vänta det var en miniserie… Dead Set från 2008. Hmm, han har tydligen bara gjort brittiska tv-serier tidigare ser jag nu förutom några kortfilmer.
@Fiffi: Ja, den blev ju helt klart ännu lite mer intressant efter ’71
@Steffo: Annan konflikthärd — absolut! Däremot skulle jag säga att konflikten är mer än en backdrop, den är ju den enda anledningen till att huvudpersonen befinner sig i skiten
@Jojjenito: Hmm, undras om jag noterade att det var han som stod bakom Dead Set? Det var en rätt kul zombie/Big Brother-spoof men inte lika bra som Walking Dead tyckte i alla fall vi när vi såg bägge serierna parallellt.
Håller med dig i allt du skriver. Den lyckas med nerven, stämningen, en del överraskningsmoment och dessutom är den välspelad och man slipper BOATS-fällan och annat stereotypt.
Kanske hade man kunnat få veta mer om huvudpersonen, men det tyckte jag inte behövdes. Det kunde egentligen hända vem som helst och nu hände det honom. ’71 är en klart bra film.
@Movies-Noir: Jag är lite förvånad att den inte fått mer uppmärksamhet