albert-nobbsAtt kvinnor under historiens gång exempelvis låtsas vara manliga författare eller krigare för att kunna ge ut böcker eller kasta sig in i stridens hetta är ett välkänt fenomen. På hemmaplan har vi bland andra Victoria Benedictsson med sitt nom de plume Ernst Ahlgren. Lite mer välkänd är sannolikt Jeanne d’Arc som kämpade i manlig utstyrsel (även om hon själv ska ha hävdat att hon bar dubbla brallor för att hon skulle bli svårare att våldta).

De där dubbla brallorna skulle kanske Albert Nobbs ha haft nytta av. Kvinnan som numera inte kan tänka på sig själv som någon annan än Albert bekänner att en bidragande orsak till att hon bestämde sig för att klä sig i manskläder var en svår våldtäkt i unga år. På 1800-talets Irland löper män dock inte bara mindre risk att bli våldtagna, de har också lättare att få jobb.

Så för Albert började hela utklädningen som en ren överlevnadsfråga och man kan väl på ett sätt säga att det har fortsatt att vara det eftersom personan ”Albert” efter 30 fullt och fast blivit personen Albert.

Han lever ett stilla och undanskymt liv med ett litet rum bland det övriga tjänstefolket på Morrison’s Hotel och vakar likt en Fagin över sina surt hopsparade småslantar. De ska förhoppningsvis en dag ge honom möjlighet att köpa sig en liten tobaksaffär och få en smula frihet på köpet.

Men det hårt inrutade livet börjar naggas i kanten när han stöter på målaren Hubert Page som befinner sig i samma situation som han själv med ett notabelt undantag. Hubert är gift och nu börjar även Albert känna att det skulle vara trevligt att ha någon att dela livet med. Men vem ska han sikta in sig på och när skulle det vara lämpligt att berätta om sakernas tillstånd?

Albert Nobbs är en film som legat och grott i bakhuvudet sedan Glenn Close blev nominerad till en Oscar för sin porträttering av kvinnan som varit man så länge att hon har svårt att se sig själv som kvinna. Och jag måste säga att jag tyckte om den. En av de där välgjorda men lågmälda filmerna som inte gör så mycket väsen av sig.

För min del tyckte jag att det var lätt att se parallellerna till en annan inbunden butler – Sir Anthony Hopkins James Stevens i The Remains of the Day. Kanske är jag enkelspårig men jag tyckte att jag hade lättare att ta till mig Albert Nobbs extrema tillknäppthet eftersom det fanns ett logiskt argument bakom det hela. Han har i 30 års tid levat i dödlig rädsla för att bli upptäckt. Vad händer med ett sådant psyke när det kommer någon som Hubert och gläntar på den hårt stängda garderoben?

Albert Nobbs är en film om identitet, men jag funderar mycket på om det är en film om könsidentitet. Albert uttrycker ingen längtan efter att vara man, det tycks vara ett beslut som är helt grundat i möjligheten att få ett vettigt jobb. Men samtidigt som han arbetat hårt för att förtrycka åtminstone sin kvinnliga kropp har han inte helt förkastat den sidan av sig själv. En möjlighet att för första gången på 30 år dra på sig en klänning hälsas med försiktig förundran och upptäckarglädje.

Jag ser att Meryl Streep det året vann Oscarsstatyetten för sin Margaret Thatcher i The Iron Lady och det måste nog sägas vara välförtjänt. Men Glenn Close gör också en fin prestation genom att låta sin Albert först och främst vara en person och inte man eller kvinna. Han har samma längtan efter frihet och möjligheten att dela livet med någon annan som de flesta andra människor.

Fokuseringen på Albert själv är filmens styrka. I övrigt är den full av små detaljer som förhöjer grundhistorien. Däremot blev jag inte riktigt lika fångad av kärleksaffären mellan hotellets allt-i-allo Joe Mackins och tjänsteflickan Helen Dawes. Återigen undrar jag vad folk egentligen ser i Mia Wasikowska. Hon och den träige Aaron Johnson är knappast ett par som det flyger gnistor om och deras respektive roller och historia kändes lite väl stereotyp för en film som lyckas vara så nyanserad i många andra avseenden.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser