You are currently browsing the tag archive for the ‘Radio’ tag.

alt titel: Talking Dead, Pontypool – Radio Zombie, Fear of the Living Dead – Radio Zombie

OBS! Grova spoilers! You have been warned…

Radioprataren Grant Mazzys karriär är månne lite på upphällningen? I likhet med demonregissören Joe Gideon från All That Jazz måste han liksom peppa sig själv varje morgon innan han kliver in på den lilla radiostationen i Pontypool, Ontario. Be positive! Men man får en distinkt känsla av att det enda som är riktigt positivt i Mazzys liv nu för tiden är whiskeypavan som lite nu och då får dutta ned sitt innehåll i hans kaffekopp. Producenten Syd anställde honom förvisso för hans Mazzy-ness men suckar ändå över att karln inte fattar att ”Take no prisoners!”-taktiken kanske måste tonas ned en smula för att tilltala småstadsinvånare.

Något annat som den här dagen främst är intresserat av att härja fritt är smittan som börjat spridas i Pontypool. Först kommer oroväckande, men obekräftade, rapporter om stora folksamlingar vilka blir allt mer våldsamma och till slut börjar attackera andra människor. När rapporterna av allt att döma verkligen är sanna återstår emellertid frågan: vad består smittan egentligen av?

Titeln Pontypool lät vagt välbekant när utmärkta podden The Evolution of Horror tog upp filmen i sitt zombietema. Diskussionen om den, och efterföljande hyllningar från lyssnare, gjorde mig tillräckligt nyfiken för att hugga en portugisisk-textad version på YouTube. Vars, för mig, fullkomligt obegripliga ordharanger kändes lämpliga med tanke på att det är språket som står i centrum för Pontypool.

Tyvärr är det väldigt svårt att diskutera det fina med filmen utan att spoila skiten ur den eftersom hela konceptet bygger på språk. Den märkliga smittan sprids genom ord och vår förståelse av dem. Själva språkbiten gör att man kanske kan dra paralleller till Arrival men där handlade det om att språk styr vad vi tänker, kan uttrycka och, i förlängningen, hur vi bygger vår uppfattningsvärld. Pontypool är mer intresserad av att utforska hur mänskligheten skulle hantera ett fullkomligt sammanbrott i (talad) kommunikation. Det görs hänvisningar till semiotikern Roland Barthes.

För går det verkligen att tänka sig en mänsklighet eller ett samhälle utan språk? I någon mening fick Pontypool extra relevans dessa corona-år, eftersom filmen pratar om dödlig smitta och där ett första varningsmeddelande lyder ”For your saftey, please avoid close contact with your family”.

Det är ju med hjälp av språket vi bygger relationer, vilket Grant Mazzy tidigt också påpekar – i egenskap av radiopratare bygger han en relation med lyssnarna genom det han säger. Därmed blir det viktigt både vad han säger och vad han inte säger. Är det oansvarigt eller relationsbyggande att haspla ur sig obekräftad information. Blir det hela mer av det ena eller det andra för att Grant tydligt påpekar att det är obekräftade uppgifter han förmedlar?

Det är förstås smart i många olika avseenden att låta hela filmen utspelas på den lilla radiostationen och med ett fåtal personer på rollistan. De har inga möjligheter att kontrollera vad som är sant och inte men har tidigare själva varit de som kanske tullar lite på sanningen. Ken Loney (Loney=looney=loner?) i stationens The Sunshine Chopper sitter i själva verket inte högre än i sin Dodge Dart med ett helikopterljudspår som spelar i bakgrunden. En tidigare tryggt övervakande guddom visar sig vara oförmögen att tillhandahålla vare sig fakta eller förtröstan

Nu var jag i och för sig ganska beredd på vad jag skulle få men jag tyckte mycket om Pontypool. Leken med språk och kommunikation var mumma för filmtittarhjärnan samtidigt som kammarspelsuppsättningen gjorde att den var riktigt spännande. Mycket hänger på kanadensiske Stephen McHattie i rollen som Grant Mazzy och har gör jobbet med den äran, komplett med cowboyhatt och ett ansikte som mest av allt påminner om en synnerligen detaljerad vägkarta. Han flankeras av Lisa Houle och Georgina Reilly som också gör bra prestationer.

En film som för ovanlighetens skull levde upp till hajpen och som jag känner att jag behöver fundera lite mer på. Samt givetvis läsa förlagan Pontypool Changes Everything av kanadensiske författaren Tony Burgess.

Bonus: Pontypool Changes Everything (1998)
Burgess skrev manus av sin egen bok tio år efter publiceringen och det finns goda skäl att anta att han verkligen gått och malt historien i sitt huvud under alla dessa år. Den förhållandevisa tydligheten och rätlinjigheten i filmen Pontypool står nämligen inte att finna på en enda jävla fläck i Pontypool Changes Everything.

Efter att ha tagit del av vansinnet som är Burgess bok kände jag att jag behövde hjälp, men inte ens med tre kloka samtalskompanjoner lyckades vi komma längre än att man kanske främst bör se det hela som någon slags textbaserad performance-installation. Men samtalsvägen dit var otroligt spännande och det kanske är det som är hela poängen.

Förutom själva konceptet med ett slags zombievirus som gömmer sig i språk och förståelse innehåller förlagan en mängd olika mer eller mindre märkliga, hiskeliga, oroande eller vanvettiga småberättelser, scener och ögonblicksbilder. Dess välsignelse är att den inte är särskilt lång, för nu orkade jag ändå hänga kvar bara för att se vart det hela skulle ta vägen. Ingenstans, visade det sig och därför är det jag främst tar med mig från Burgess författarskap är halsbrytande ordbilder som tiltar min hjärna på ett ganska härligt sätt. Jag bjussar på ett litet smakprov:

Children in full hockey gear skate across the purple an d red ice, weaving around an obstacle course of tan corpses. Several of the deer stand frozen, and the children cut down all but two. They become the opposite nets of a makeshift hockey rink. A heart thawed over a small fire is used to draw the centre line and goal creases.

alt. titel: Alan Partridge: Som tuppen på sophögen, Alan Partridge: The Movie, Alan Partridge

Steve Coogans uppblåsta karaktär Alan Partridge fick både höras i radio och synas på TV innan han fick en egen långfilm. För en tittare som jag, vilken enbart var bekant med namnet dessförinnan, är det nog inte ett optimalt sätt att närma sig Alan Partridge: Alpha Papa. Inte så att det var omöjligt att förstå vem som var vem och hur de relaterade till varandra vid den lilla radiostationen North Norfolk Digital, men filmen som helhet blir säkert roligare om man själv har en redan upparbetad relation till både Alan och hans kollegor.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ljuset vi inte ser

Det parisiska Muséum national d’Histoire naturelle gömmer många skatter. Inget vet det bättre än Marie-Laure LeBlanc eftersom hennes pappa är museets alldeles egna låssmed. Han känner alla dörrar, skåp och lådor utan och innan och hans nyckelknippor är välmatade som spända kojuver. Men få skatter är lika hemlighetsfulla som den blå diamanten kallad Sea of Flames. Det sägs att den ger sin ägare evigt liv men drabbar samtidigt alla hens nära och kära med svåra olyckor. Ni vet, den där välsignelse/förbannelse-kombon som inte är helt ovanlig när det kommer till magiska föremål. Om Marie-Laures pappa är en av de få som ens vet huruvida diamanten finns i museets gömmor eller inte pratar han inte om saken.

Läs hela inlägget här »

That is funny! Ja, det finns många i Saigon anno 1965 som påstår sig vara humorkännare. Däremot är de absolut inte överens om vad som är roligt. Särskilt inte när munläderekvilibristen Adrian Cronauer anländer till militärens radiostation för att börja jobba som DJ, headhuntad från Kreta (där alla kvinnor ser ut som Zorba) av General Taylor.

Läs hela inlägget här »

Bolaget Hammer Productions konkade första gången 1937 men återupplivades knappt to år senare när nyckelpersoner som Anthony Hinds kunde återvända från sin krigstjänstgöring. Hammer körde igång med att producera billighetsfilmer som skulle gå snabbt att göra och som kunde fylla tomrummen mellan mer påkostade filmer i biorepertoaren.

Läs hela inlägget här »

LeAlan och Lloyd bor i Chicagos South Side-område. Slummigt är väl det snällaste man kan säga om stället — nedgångna hus där tomma lägenheter helt enkelt spikas igen, hissar och toaletter som aldrig fungerar, knarklangande tioåringar och ständiga gänguppgörelser är en del av vardagen för de två pojkarna. Ändå vågar de drömma om något annat och tar villigt på sig uppgiften att göra dokumentären ”Ghetto Life 101” för det oberoende och icke-kommersiella radionätverket National Public Radio och producenten Dave Isay. Det blir en naken skildring av misären i ett av världens rikaste länder och kritiken låter inte vänta på sig. Trots motståndet kan killarna inte låta bli att göra ytterligare ett program när en femårig pojke blir mördad av två äldre pojkar i området.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Hilary Mantel, Wolf Hall
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg