You are currently browsing the tag archive for the ‘Jason Vorhees’ tag.
Precious hade stått länge i hyllan, osedd. Jag tvekade inte när jag fick chans att köpa hem den, med tanke på alla hyllningar den fick när den kom. Men sedan blev det liksom inte av, förrän jobbokcirkeln plockade upp förlagan av Sapphire.
Och då, plötsligt, när jag kollade runt lite insåg jag att regissören Lee Daniels tycks satsa på samma bredd som Ang Lee i sin repertoar. Jag hade bara aldrig kopplat ihop namnen förut. Men en kille som kan få Nicole Kidman att pinka på flickidolen Zac Efron och sedan följa upp det med en (vad det verkar i alla fall) förhållandevis konventionell biopic gör att man blir aningens nyfiken.
Med ett så fruktbart Filmspanartema som Film om film räcker det ju inte med bara en…
***
Ett gäng studenter i en klassisk WV-van på väg till en liten småstad för att undersöka den moderna myten om Leslie Vernon. På årsdagen av Leslies död sägs han hemsöka Glen Echo för att utkräva sin hämnd på stadsborna som orsakade hans bortgång.
Grejen är att Leslie inte bara är en myt, han finns i en mycket reell mening och har inga problem med att låta sig intervjuas av Taylor och filmas av Todd och Doug. I deras dokumentärfilm beskriver han ingående och livligt hur mycket förberedelser som faktiskt krävs för att ens ha en chans att spela i samma liga som förebilderna: Jason, Michael och Freddy. Legendarer som för alltid förändrade branschen och bilden av vilka monster civilisationen föder.
Jag ska inte ge mig på något storslaget säckknytande av en månad späckad med klassiska skräckhistorier, för det skulle jag behöva doktorsgrader i både litteratur- och filmvetenskap känns det som.
Men det man kan konstatera är att alla dessa historier fokuseras på Monstret, med vissa underkategorier i form av Vampyren och Varulven. Och att det skräckinjagande med detta Monster alltid är vad som inom den gotiska litteraturen uppenbarligen kallas ”abhuman”. Det vill säga mänsklighet som hela tiden är på väg att övergå i något annat. Det skrämmande och monstruösa ligger inte enbart i avvikelsen från det normala, utan i själva transformeringen, gestaltkränkningen och det gränsöverskridande. Läs hela inlägget här »
alt. titel: Switchblade Romance
Efter att ha läst snälla saker om den här franska slashern hos Fiffi var jag ju bara tvungen att testa. Sedan titten har regissören Alexande Aja också fått en hel del uppmärksamhet för sitt omtag på filmen-med-de-många-små-och-arga-firrarna-med-vassa-tänder.
Sara på Glory Box initierade en Halloweenenkät (varför kan inte SCB skicka ut sådana här, då skulle det ju bli kul att fylla i enkäter?) och ett sådant tillfälle kan man ju inte försitta — mer pumpor och spöken till folket!
Vilken hiskelig fiktionsfigur är du mest rädd för att möta på Halloween?
Egentligen vill jag gå på Saras alternativ, Sadako Yamamura. Ringu är fortfarande något av det absolut läskigaste jag någonsin sett, alla kategorier.
Men jag vill vara originell (fåfäng önskan, jag vet) och tar därför istället: Edward Cullen
1. Jag skulle bli nedsprungen av alla hysteriska fjortis-fans som följde efter honom och bad att han skulle bita dem.
2. Jag skulle mycket hellre vilja ha varulvs-Jake.
3. Han skulle få mig att gråta av uttråkning, alternativt skulle jag skratta ihjäl mig över plutmunnen och sängkammarblicken.
4. Jag skulle antagligen bli ihjälslagen av obegripligt men vansinnigt förälskade Bella bara för att jag sade ”Hej”.
Michael Myers eller Jason Voorhees?
Michael Myers, ingen tvekan. Jason är en en lam mammas pojke med allvarliga vattenkomplex — hockeymasken är ju ett klockrent försök att suggerera fram känslan av evig vinter där alla sjöar är bottenfrusna och därför inte går att drunkna i.
Freddy Krueger eller Pinhead?
Kan faktiskt inte välja. Freddy gjorde mig sjukt skraj när jag såg honom första gången (Knivarna! Tröjan! Hatten!) så han tar nostalgipoäng. Pinhead är cool och egentligen helt obegriplig (”We have suchs sights to show you”?) och tar därför alla stilpoäng.
Vilken kuslig bok skulle du vilja se filmatiserad?
Jag älskar allt av China Miéville (någon gång, in a galaxy far far away, ska jag skriva bloggvärldens längsta hyllningsinlägg om denne man) och om någon (men vem?) skulle kunna iscensätta Perdido Street Station skulle det kunna bli hur bra som helst. Jag skulle ge mycket för att se slake-moths in the flesh, så att säga. Samtidigt vet jag inte om jag skulle tordas gå och se filmen, för den skulle antagligen aldrig nå upp till mina förväntningar. King Rat (fantastiskt smart omtagning av råttfångaren från Hameln) skulle också bli bra, liksom novellerna ”The Ball Room” (klassisk skräckhistoria om ett sinistert bollhav) och ”Reports Of Certain Events in London” (fantasieggande om gator som löper amok). Hell, allt skulle bli bra om man bara lyckades återskapa Miévilles oförlikneliga new weird-känsla.
Bild av Marc Simonetti till den franska utgåvan av Perdido Street Station.
That’s what HE said!