You are currently browsing the tag archive for the ‘Jason Vorhees’ tag.

Bara för att vara tydliga: detta är inte en text om sex olika slashers. Det är heller inte en text om sex-slashers om en sådan undergenre nu skulle existera (who am I kidding, klart den gör det…). Däremot är det lite lösa tankar kring porträtteringen i av sex i tre olika, men mer eller mindre ikoniska, slashers. Inför årets Halloween-tema varken kunde eller ville jag hoppa över omtittar på John Carpenters original-Halloween, Sean S. Cunninghams original-Friday the 13th samt Tony Maylams The Burning.

Carpenter sätter, vad jag kan se, normen för vad som gäller för en final girl med sin Laurie Strode. Här kan jag bara anta att föregångaren Jess i Black Christmas var lite för vuxen och kapabel för passa i den mallen. Laurie är ordentlig, på gränsen till tant-prudentlig (de där vita strumpbyxorna!!). Absolut ingen social paria men heller inte särskilt bekväm när det kommer till det motsatta könet. Hon slår omedelbart ifrån sig när kompisen Annie försöker fixa en dejt med killen som Laurie erkänt att hon är lite intresserad av.

Lauries kompisar Annie och Lynda är desto mer intresserade av att ägna sig åt the nasty och vi bjuds också på det sedvanliga under-täcket-guppandet med Lynda och Bob. Jag uppfattar hela akten som något bägge två är med på och tycker om. Lynda är en generellt sett glad och sorglös personlighet. Till viss del skulle man kunna kontrastera detta mot scenen mellan Michaels syster och hennes pojkvän i inledningen, anno 1963. Här är pojkvännen lite mer på, lite mer tvingande, men inte så att det känns som ett solklart övergrepp. Systern tycks dessutom vara glad och nöjd även efter vad som måste vara ett av världshistoriens kortaste samlag.

Jag tänker att grejen med Halloween och sex är att (begäret efter) de köttsliga relationerna får både Annie och Lynda att framstå som oansvariga. Kruxet är inte att de har sex, utan att det får dem att överge både plikter och vanlig, jäkla hänsyn. VSB: Lynda och Bob kryper utan problem ned i sängen hos föräldrarna till Annies barnvaktsuppdrag för kvällen. Ett uppdrag som hon i sin tur lämpar över på präktiga Laurie eftersom hon måste åka och hämta pojkvännen Paul. Annie och Lyndas fokus på sex(uella relationer) gör det lättare för Michael att plocka dem, en och en. Deras nakenhet gör förstås dessutom känslan av utsatthet än mer påtaglig. Jämfört då med Laurie som inte har mycket annat för sig än att behålla kläderna på, sticka och lyssna på Tommy och Lindsey som ser the boogeyman tvärs över gatan.

Förflyttar vi oss till Camp Crystal Lake och två år senare uppfattar jag inte ens detta problematiserande av sex. De enda vi får se ha det är Jack och Marcie och i likhet med Lynda och Bob verkar de bägge två tycka det är ganska mysigt. De nonchalerar inga plikter eller ansvar i sammanhanget och det är ju också betydligt fler än bara de som faller offer för mördarens uppfinningsrikedom. I detta fall är alltså sex (eller längtan efter det) ingen omedelbar dödsdom som i Halloween.

Samtidigt lägger manuset in en liten anings ambivalens i detta (för att uttrycka det milt) eftersom Friday the 13ths hela raison d’être eller upphov är två ungdomar som har (otillåtet) sex. I Halloween är det högst oklart om det är åsynen av systems sexuella drifter som triggar Michael eller om han förr eller senare tagit till kniven ändå. Så icke vid Camp Blood – hade de där första lägerledarna kunnat hålla begären i schack hade lille Jason Vorhees aldrig drunknat till att börja med. Så i det avseendet höjer efterföljaren ett avsevärt mer moraliserande varningens pekfinger till publiken.

Så är vi då framme vid The Burning, filmen som fick mig att börja fundera på allt detta. För ärligt talat, sex- eller genus-vinkeln är faktiskt otroligt obekväm i denna film. Vilken som av en ren händelse råkar ha ett manus författat av Harvey Weinstein… Nu ska man kanske inte dra allt för stora växlar på ett tidshopp på 30 år men lite undrar man ju.

Alltnog. Förutom att det hela inleds med killgäng som tillåts drägla över BH-lösa och bikinitrosklädda tjejer innehåller The Burning två tydliga relationer eller scener med sexuellt innehåll. Till att börja med har vi Karen och Eddie som smyger iväg från lägerelden, men hon tvekar ändå. Han blir successivt allt mer påstridig och när hon definitivt säger ifrån blir han fly förbannad. Efteråt, när det ser ut som om Karen eventuellt tagit så illa vid sig att hon stuckit från lägerplatsen helt på egen hand, formulerar Eddie det lite förtroget till Todd, man-to-man, att han ”maybe came on a little strong”. Maybe, Eddie. Maybe…

Så har vi då Sally och hennes biffige mobbar-kille Glazer. Sally straffar i mina ögon omedelbart ut sig genom att inte göra mycket mer än att skratta när han ger sig på mobboffret par preferance, Alfred. Men det ursäktar förstås inte att Glazer vid flera tillfällen mer eller tvingar till sig kyssar från sin käresta. Hon måste handgripligen hålla honom ifrån sig men lämnar samtidigt minst sagt tvetydiga signaler eftersom hon alltid avslutar interaktionerna med förtäckta löften och gäckande leenden. När de till slut hamnat i sovsäcken tillsammans ute i skogen kan han inte genomföra samlaget och hon får trösta. Alltså inte samma obekväma situation som mellan Eddie och Karen men heller inget som signalerar att sex varken är särskilt kul eller njutbart. Vilket i mina ögon gör att The Burning skiljer sig ganska rejält från sina föregångare.

Det är också lockande att se innehållet (även det som inte gäller sex) i The Burning som en aktiv kommentar till Friday the 13th och slasher-stereotyperna. Men eftersom filmen kom redan 1981 undrar jag hur många stereotyper det egentligen fanns att förhålla sig till så pass tidigt?

I likhet med Friday the 13th är det dessutom många fler som faller under Cropsys häcksax än enbart nuppande tonåringar, så jag ska kanske inte tolka in allt för mycket i detta. Det tittaren dock tydligt tar med sig från alla tre filmerna är förstås att det om inte annat är bra mycket säkrare att inte ha sex än att ha det. En trop som tycks ha landat betydligt bättre i det tidiga 80-talet än föregångaren Black Christmas vuxnare attityd där vår final girl Jess bevisligen haft (oskyddat?) sex.

Oavsett hur det framställs skulle jag vilja påstå att sex, eller åtminstone löftet om det, är ett viktigt element inom slashergenren. Och även om Scream-Randys absolut första skräckfilms-regel är ”You can never have sex” utgör avhållsamhet långtifrån någon garanti för överlevnad. Så varför inte passa på att ha lite trevligt innan man får en pil genom halsen?

alt. titel: Staden som fruktade solnedgången, Byen som fryktet solnedgangen

The Town That Dreaded Sundown är filmen som omedelbart lyckas pricka in två beprövade ordspråk: ”inget nytt under solen” och ”man lär så länge man lever”. Lärandet för min del handlar om att det tydligen finns två städer i USA som bägge heter Texarkana och som ligger mer eller mindre på statsgränsen mellan Texas och Arkansas. Den ena bara lite längre in i Texas och den andra…ja, ni fattar.

Mellan februari och maj 1946 hemsöktes städerna och landsbygden omkring dem av någon som snart döptes till ”Phantom killer” eller ”Phantom slayer”, vilken mördade fem pers och skadade tre. Det som raskt döptes till Texarkana Moonlight Murders fick staden att praktiskt taget barrikadera sig efter solnedgången och…tadaaaa. Filmtitel! Det som är det lite nattståndna under solen i det här fallet är alltså både fenomenet massmördare (innan Ed Gein, Ted Bundy och alla de andra) samt en film som försöker slå mynt av händelserna.

The Town… gör sitt bästa för att tittarna inte ska sväva i någon ovisshet om att det vi ska få se hände ”på riktigt”, inte minst genom att utrusta sig med en nyhetsuppläsarliknande berättarröst. Vern Stierman börjar med att beskriva hur Texarkana (Texas-versionen), så här knappt ett år efter andra världskrigets slut, är en stad på g. ”Most of the boys are back home”, bilhandlarna hinner inte leverera nya fordon till alla som vill ha dem och alla är redo att börja leva the american dream. Men drömmen förvandlas till en mardröm när två ungdomar, som ”parkerat” sent om natten vid en lovers’ lane, blir brutalt attackerade av en man med något som som mest liknar ett örngott på skallen.

Skräckmomenten i The Town… ligger enbart i de här attackscenerna. De funkar väl hyfsat i den meningen att de är ganska brutala och halv-obehagliga så länge de pågår. Eftersom mördaren utan undantag attackerar par ackompanjeras attackerna tyvärr av hysteriskt och konstant skrikande kvinnor, vilket faktiskt blir ganska påfrestande. Det är förstås också här man kan plocka upp filmens slasher-element. I den meningen hyser The Town… ett avsevärt tydligare släktskap med skepnader som Michael Myers eller Jason Vorhees jämfört med exempelvis Alice, Sweet Alice. Fantommördaren är anonym, rentav tom på alla former av mänsklighet eller personlighet bakom det vita tygskynket. Hans framfart är stadig men obeveklig och han är dessutom ganska påhittig när det gäller vapen.

Men om inte annat blir The Town… ett ganska bra exempel på vad som behövde förändras för att skapa en omedelbar klassiker och trendsättare som Halloween eller Friday the 13th. I sig självt finns det inget som säger att fantommördaren inte skulle ha kunnat bli lika ikonisk som sina efterträdare. Men att skapa känslan av en tryckande stämning och hot i en hel stad, jämfört med ett sorority-hus, en gatstump eller ett avbefolkat sommarläger, är ingen lätt sak och jag vill påstå att regissören Charles B. Pierce inte lyckas med det.

Vi har ingen som helst relation till de som faller offer för mördaren, de dyker bara upp för att bli avpolletterade vilket innebär att vi inte bryr oss särskilt mycket. Detta skulle förvisso komma att bli en av genrens standard-grepp (alltså utvecklingen ”Hej”-Hugg-”Ugggh”-Duns), men först efter att den var etablerad och tittaren därmed redan vet vad hen ska ta del av. När genren är på plats finns redan från början ett outtalat kontrakt mellan film och filmtittare som saknas här.

The Town… trycker dessutom alldeles för hårt på sin BOATS-vinkel för att filmen ska kännas som en slasher. Tobe Hooper var smart i så motto att han inympade en knivsudd realism i The Texas Chain Saw Massacre för att göra den hemskare. The Town… är i sin tur så ivrig med att använda berättaren Stierman att filmen snarare känns som en true crime/murder porn-produkt. Särskilt som en stor del av handlingen går ut på att vi får följa typ femton olika rättsväsenden som gemensamt försöker få fast mördaren.

En ytterligare, extremt olycksalig, spik i slasher-kistan är comic relief-momenten som filmen av någon anledning tyckte var en bra idé att lägga in. Personifierade av gröngölingen Patrolman Benson (kallad ”Sparkplug” och påminner en del om Hugh Laurie) som får vara lite fumlig, oproffsig och stamma. Givetvis utklädd till kvinna i ett försök att fånga in mördaren. Vid ett tillfälle kör han av vägen i flygande fläng och The Town… förvandlas till ett avsnitt av The Dukes of Hazzard istället. Inte en välgörande atmosfär om man vill göra en skräckfilm enligt min mening.

True crime-stämningen, kombinerat med det faktum att vi egentligen inte får lära känna en enda rollfigur på något personligt plan, gör att tyvärr att The Town… blir ganska platt och prosaisk. Lite kartong-ig. Det den har, är en mördare med ikon-potential och en grymt snygg affisch av den då fortfarande okände konstnären Ralph McQuarrie.

Final girl: Inte aktuellt.

Historik/psykologi: An enigma, wrapped in a mystery

Vapen: Revolver, hacka, järnrör och, minnesvärt nog, en kniv-trombon

Killer-o-vision: Nope.

Egentligen borde jag väl ha klämt alla Friday the 13th-filmerna också innan jag tog mig an Freddy vs. Jason men det får vara någon måtta på hängivenheten till filmprojekt. Jag vet på ett ungefär vad Jason går ut på och det jag inte hänger med på i referensväg saknar jag ju knappast.

Läs hela inlägget här »

PreciousPrecious hade stått länge i hyllan, osedd. Jag tvekade inte när jag fick chans att köpa hem den, med tanke på alla hyllningar den fick när den kom. Men sedan blev det liksom inte av, förrän jobbokcirkeln plockade upp förlagan av Sapphire.

Och då, plötsligt, när jag kollade runt lite insåg jag att regissören Lee Daniels tycks satsa på samma bredd som Ang Lee i sin repertoar. Jag hade bara aldrig kopplat ihop namnen förut. Men en kille som kan få Nicole Kidman att pinka på flickidolen Zac Efron och sedan följa upp det med en (vad det verkar i alla fall) förhållandevis konventionell biopic gör att man blir aningens nyfiken.

Läs hela inlägget här »

Med ett så fruktbart Filmspanartema som Film om film räcker det ju inte med bara en…

***

Behind the MaskEtt gäng studenter i en klassisk WV-van på väg till en liten småstad för att undersöka den moderna myten om Leslie Vernon. På årsdagen av Leslies död sägs han hemsöka Glen Echo för att utkräva sin hämnd på stadsborna som orsakade hans bortgång.

Grejen är att Leslie inte bara är en myt, han finns i en mycket reell mening och har inga problem med att låta sig intervjuas av Taylor och filmas av Todd och Doug. I deras dokumentärfilm beskriver han ingående och livligt hur mycket förberedelser som faktiskt krävs för att ens ha en chans att spela i samma liga som förebilderna: Jason, Michael och Freddy. Legendarer som för alltid förändrade branschen och bilden av vilka monster civilisationen föder.

Läs hela inlägget här »

Jag ska inte ge mig på något storslaget säckknytande av en månad späckad med klassiska skräckhistorier, för det skulle jag behöva doktorsgrader i både litteratur- och filmvetenskap känns det som.

Men det man kan konstatera är att alla dessa historier fokuseras på Monstret, med vissa underkategorier i form av Vampyren och Varulven. Och att det skräckinjagande med detta Monster alltid är vad som inom den gotiska litteraturen uppenbarligen kallas ”abhuman”. Det vill säga mänsklighet som hela tiden är på väg att övergå i något annat. Det skrämmande och monstruösa ligger inte enbart i avvikelsen från det normala, utan i själva transformeringen, gestaltkränkningen och det gränsöverskridande. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Switchblade Romance

Efter att ha läst snälla saker om den här franska slashern hos Fiffi var jag ju bara tvungen att testa. Sedan titten har regissören Alexande Aja också fått en hel del uppmärksamhet för sitt omtag på filmen-med-de-många-små-och-arga-firrarna-med-vassa-tänder.

Läs hela inlägget här »

Sara på Glory Box initierade en Halloweenenkät (varför kan inte SCB skicka ut sådana här, då skulle det ju bli kul att fylla i enkäter?) och ett sådant tillfälle kan man ju inte försitta — mer pumpor och spöken till folket!

Vilken hiskelig fiktionsfigur är du mest rädd för att möta på Halloween?
Egentligen vill jag gå på Saras alternativ, Sadako Yamamura. Ringu är fortfarande något av det absolut läskigaste jag någonsin sett, alla kategorier.

Men jag vill vara originell (fåfäng önskan, jag vet) och tar därför istället: Edward Cullen
1. Jag skulle bli nedsprungen av alla hysteriska fjortis-fans som följde efter honom och bad att han skulle bita dem.
2. Jag skulle mycket hellre vilja ha varulvs-Jake.
3. Han skulle få mig att gråta av uttråkning, alternativt skulle jag skratta ihjäl mig över plutmunnen och sängkammarblicken.
4. Jag skulle antagligen bli ihjälslagen av obegripligt men vansinnigt förälskade Bella bara för att jag sade ”Hej”.

Michael Myers eller Jason Voorhees?
Michael Myers, ingen tvekan. Jason är en en lam mammas pojke med allvarliga vattenkomplex — hockeymasken är ju ett klockrent försök att suggerera fram känslan av evig vinter där alla sjöar är bottenfrusna och därför inte går att drunkna i.

Freddy Krueger eller Pinhead?
Kan faktiskt inte välja. Freddy gjorde mig sjukt skraj när jag såg honom första gången (Knivarna! Tröjan! Hatten!) så han tar nostalgipoäng. Pinhead är cool och egentligen helt obegriplig (”We have suchs sights to show you”?) och tar därför alla stilpoäng.

Vilken kuslig bok skulle du vilja se filmatiserad?
Jag älskar allt av China Miéville (någon gång, in a galaxy far far away, ska jag skriva bloggvärldens längsta hyllningsinlägg om denne man) och om någon (men vem?) skulle kunna iscensätta Perdido Street Station skulle det kunna bli hur bra som helst. Jag skulle ge mycket för att se slake-moths in the flesh, så att säga. Samtidigt vet jag inte om jag skulle tordas gå och se filmen, för den skulle antagligen aldrig nå upp till mina förväntningar. King Rat (fantastiskt smart omtagning av råttfångaren från Hameln) skulle också bli bra, liksom novellerna ”The Ball Room” (klassisk skräckhistoria om ett sinistert bollhav) och ”Reports Of Certain Events in London” (fantasieggande om gator som löper amok). Hell, allt skulle bli bra om man bara lyckades återskapa Miévilles oförlikneliga new weird-känsla.

Bild av Marc Simonetti till den franska utgåvan av Perdido Street Station.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kresley Cole, Demon From the Dark
Dean R. Koontz
, Breathless
Victoria Benedictsson, Pengar
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg