You are currently browsing the tag archive for the ‘Jason Vorhees’ tag.
Efter att två prequel-filmer i det närmast oändliga försökt tänja ut historien om den demoniska Annabelle-dockan är vi så äntligen framme vid den tidpunkt när Ed och Lorraine Warren plockar med sig otyget. Ni vet, den där lilla ”förfilmen” i The Conjuring?
Dags att dra igen bankvalvsdörren för år 2020’s Halloween-tema. Ännu ett Halloween-hack i bloggkolven, ännu ett streck på sänggaveln. Slashers, alltså. Det genremässigt hittills mest avgränsade temat jag jobbat med, vilket har gjort utforskandet spännande men också svårare än tidigare år. Då har jag satt mina egna regler, nu fanns det helt plötsligt andras regler att ta hänsyn till. Vilket innebär att det kunde vara lite knivigare (heh…) att få vissa (utom de mest uppenbara) kandidaterna i årets tema att passa in. Dessutom finns det ju inte bara en uppsättning regler.
alt. titel: Fredag den 13
Självklart såg jag om det ikoniska originalet Friday the 13th från 1980 inför 2020 års Halloween-tema. Det landar så fint så mellan den allmänt accepterade upptakten Halloween och den böljande vågen av mer-av-samma-sak-filmer som The Burning eller The Prowler. Faktiskt var det så att den här omtitten, så att säga av den i sitt rätta sammanhang, fick mig att till viss del om- och uppvärdera fredags-filmen. Så hur skulle det då gå när det nu var remake-dags? Säg hej till 00-talets fredagsungdomar!
Läs hela inlägget här »
Bara för att vara tydliga: detta är inte en text om sex olika slashers. Det är heller inte en text om sex-slashers om en sådan undergenre nu skulle existera (who am I kidding, klart den gör det…). Däremot är det lite lösa tankar kring porträtteringen i av sex i tre olika, men mer eller mindre ikoniska, slashers. Inför årets Halloween-tema varken kunde eller ville jag hoppa över omtittar på John Carpenters original-Halloween, Sean S. Cunninghams original-Friday the 13th samt Tony Maylams The Burning.
alt. titel: Staden som fruktade solnedgången, Byen som fryktet solnedgangen
The Town That Dreaded Sundown är filmen som omedelbart lyckas pricka in två beprövade ordspråk: ”inget nytt under solen” och ”man lär så länge man lever”. Lärandet för min del handlar om att det tydligen finns två städer i USA som bägge heter Texarkana och som ligger mer eller mindre på statsgränsen mellan Texas och Arkansas. Den ena bara lite längre in i Texas och den andra…ja, ni fattar.
Egentligen borde jag väl ha klämt alla Friday the 13th-filmerna också innan jag tog mig an Freddy vs. Jason men det får vara någon måtta på hängivenheten till filmprojekt. Jag vet på ett ungefär vad Jason går ut på och det jag inte hänger med på i referensväg saknar jag ju knappast.
Precious hade stått länge i hyllan, osedd. Jag tvekade inte när jag fick chans att köpa hem den, med tanke på alla hyllningar den fick när den kom. Men sedan blev det liksom inte av, förrän jobbokcirkeln plockade upp förlagan av Sapphire.
Och då, plötsligt, när jag kollade runt lite insåg jag att regissören Lee Daniels tycks satsa på samma bredd som Ang Lee i sin repertoar. Jag hade bara aldrig kopplat ihop namnen förut. Men en kille som kan få Nicole Kidman att pinka på flickidolen Zac Efron och sedan följa upp det med en (vad det verkar i alla fall) förhållandevis konventionell biopic gör att man blir aningens nyfiken.
Med ett så fruktbart Filmspanartema som Film om film räcker det ju inte med bara en…
***
Ett gäng studenter i en klassisk WV-van på väg till en liten småstad för att undersöka den moderna myten om Leslie Vernon. På årsdagen av Leslies död sägs han hemsöka Glen Echo för att utkräva sin hämnd på stadsborna som orsakade hans bortgång.
Grejen är att Leslie inte bara är en myt, han finns i en mycket reell mening och har inga problem med att låta sig intervjuas av Taylor och filmas av Todd och Doug. I deras dokumentärfilm beskriver han ingående och livligt hur mycket förberedelser som faktiskt krävs för att ens ha en chans att spela i samma liga som förebilderna: Jason, Michael och Freddy. Legendarer som för alltid förändrade branschen och bilden av vilka monster civilisationen föder.
Jag ska inte ge mig på något storslaget säckknytande av en månad späckad med klassiska skräckhistorier, för det skulle jag behöva doktorsgrader i både litteratur- och filmvetenskap känns det som.
Men det man kan konstatera är att alla dessa historier fokuseras på Monstret, med vissa underkategorier i form av Vampyren och Varulven. Och att det skräckinjagande med detta Monster alltid är vad som inom den gotiska litteraturen uppenbarligen kallas ”abhuman”. Det vill säga mänsklighet som hela tiden är på väg att övergå i något annat. Det skrämmande och monstruösa ligger inte enbart i avvikelsen från det normala, utan i själva transformeringen, gestaltkränkningen och det gränsöverskridande. Läs hela inlägget här »
alt. titel: Switchblade Romance
Efter att ha läst snälla saker om den här franska slashern hos Fiffi var jag ju bara tvungen att testa. Sedan titten har regissören Alexande Aja också fått en hel del uppmärksamhet för sitt omtag på filmen-med-de-många-små-och-arga-firrarna-med-vassa-tänder.
