On the Rocks (2020)

Ska man tro alla filmer som gjorts på ämnet, befinner sig Laura utan tvekan i ett normaltillstånd. Efter ett romantiskt bröllop och ett sprudlande sexliv ligger hon nu, ett antal år senare, däckad i den äktenskapliga sängen. Döttrarna Maya och Theo har äntligen somnat men maken Dean jobbar fortfarande. Lauras egen författarkarriär har gått i stå och medan hon hemfallit till att klä sig i uttjänta T-shirts, jeans och förnuftiga skor samarbetar Dean med den hypereleganta ekonomichefen Fiona under långa, nattliga kontorssessioner och mångahanda jobbresor.

Kanske inte så märkligt att Laura till slut börjar tvivla på om hennes och Deans förhållande verkligen är så solitt som hon en gång trodde. Och för att göra saken etter värre rådfrågar hon sin far, vivören och kvinnokarlen Felix. En man som synes fysiskt oförmögen att låta bli att stöta på varenda kvinna inom tre meters radie, sin ansenlig ålder till trots. Och som dessutom levererar en ström av biologiska och evolutionära ”bevis” för rimligheten i sitt beteende. Men med en uppenbarligen outsinlig kassa (han är konsthandlare) finns inga gränser för vad han kan övertala sin dotter till när det gäller att försöka haffa svärsonen med brallorna nere.

Se där, en Sofia Coppola-film som gled ned utan någon som helst ansträngning. Jag har ju tidigare haft måttlig framgång med så väl The Virgin Suicides som Marie Antoinette och Lost in Translation. Så det avseendet var On the Rocks för all del en trevlig omväxling. Samtidigt kan jag inte låta bli att vara lite besviken på, eller kanske snarare återigen gäckad av, Coppola som filmmakare. För medan filmen var rätt underhållande, träffsäker och välgjord kändes den också oväntat alldaglig. En film som lika gärna hade kunnat komma från typ Woody Allen, bara det att Rashida Jones Laura i så fall sannolikt spelats av en nervös yngling som parats ihop med Bill Murrays Felix.

Kanske gömmer det sig inget större mysterium i det hela än att Sofia Coppola blivit allt för förälskad i Felix personlighet? Och därmed trott att även publiken ska tycka att det räcker med att få hänga med honom under en dryg timme? I mina ögon gör Bill Murray sin numera patenterade äldre-Bill Murray. En roll som han för all del gör bra men som heller inte bjuder på några större överraskningar. Felix är en sådan där typ som uppfyller och tar över vartenda sällskap han befinner sig i.

Vilket inte gör det särskilt lätt att vara hans dotter. Rashida Jones får balansera både sin egocentriske far, sitt eventuellt krackelerande äktenskap samt fallerande karriär och gör det bra, jag gillar henne. Men inget av de här tre spåren tillåts riktigt sätta sig och ge avtryck i filmen. Laura får förvisso en chans att till slut säga sin far ett par sanningens ord, men vad jag kan se gör det ingen som helst skillnad för deras förhållande när eftertexterna börjar rulla. Äktenskapsfrågan löses befriande enkelt när Laura äntligen gör det hon borde ha gjort redan från början och faktiskt pratar med sin äkta hälft. Och när de två bergen är bestigna löser sig tydligen även karriären av sig självt.

On the Rocks ska ha cred för att den, förutom Rashida Jones, också plockat in underbara Jenny Slate från Parks and Recreation-teamet för en liten, men pregnant, biroll. Men på det hela taget är On the Rocks som sagt en överraskande lättviktig produkt. Betygsmässigt kan jag dock inte ljuga – detta är den av Sofia Coppolas filmer som landat absolut bäst för min del.

Frankenweenie (2012)

FrankenweenieAlla som någonsin haft ett älskat husdjur borde inte ha några större problem att sätta sig in i unge Victor Frankensteins situation. I brist på mänskliga motsvarigheter är jycken Sparky den bästa kompis han kan önska sig. Victor är i och för sig inte någon överdrivet social grabb men för att vara helt ärlig finns det inte heller särskilt många valmöjligheter i Victors skolklass.

Fortsätt läsa ”Frankenweenie (2012)”

Mustang (2015)

MustangMormor och morbror har till slut fått nog av de turkiska föräldralösa systrarna Lale, Nur, Ece, Selma och Sonays oregerliga beteende. Här ska inte längre lekas med pojkar och pallas äpplen i grannarnas fruktträdgårdar. Sakta men säkert utrustas huset de bor i med galler efter galler. Samtidigt förvandlas vardagen till en veritabel hustrufabrik eftersom mormor satt sig före att respektabelt gifta bort alla sina dotterdöttrar innan hon själv trillar av pinn. Istället för att lära sig läsa och räkna i skolan ockuperas nu systrarna av en kader av mostrar som låter dem träna på matlagning, bakning och allt annat en riktigt kvinna måste veta för att kunna sköta ett hushåll.

Mustang är en film som inleder starkt men som i slutänden blir lite för tyngd av sitt eget Budskap. Det är som om regissören Deniz Gamze Ergüven efter ett tag glömmer bort sin historia om de fem systrarna och reducerar dem till representanter för ett förkastligt system som går ut på att deras liv enbart är familjens handelsvara och deras syfte enbart hustru och mor. Fortsätt läsa ”Mustang (2015)”

Lost in Translation (2003)

Lost in TranslationJag måste erkänna att det ligger jäkligt nära till hands att skriva något putslustigt om att jag kände mig lika uttråkad av Lost in Translation som både Bill Murray och Scarlett Johansson ser ut att vara i samma film. Men det skulle vara lite väl orättvist, för riktigt uttråkad blev jag faktiskt inte.

Fortsätt läsa ”Lost in Translation (2003)”

The Virgin Suicides (1999)

Sofia Coppola började sin bana som skådespelerska i pappas filmer, en karriär var höjd(?)punkt väl får sägas vara den Razzie hon blev tilldelad för sina prestationer i The Godfather III. Efter den betan tycks hon nästintill permanent dragit sig tillbaka till regissörsstolen, en position hon haft betydligt lättare att försvara med filmer som The Virgin Suicides, Lost in Translation, Marie Antoinette och Somewhere.

Fortsätt läsa ”The Virgin Suicides (1999)”