alt. titel: Det levande slottet, Det levende slot, Det levende slottet, Howl’s Moving Castle
Nu var väl inte Hayao Miyazaki så rysligt gammal 2004 (faktiskt inte ens 65) men jag kan ändå tänka mig att han genom sin hjältinna Sophie ville förmedla känslan av att åldras: som genom ett trollslag är man inte längre ung, utan en krökt, 90-årig gumma.
Vem hade kunnat tro att en pratfilm om påvar skulle bli så uppmärksammad? Och på Netflix, icke desto mindre?!
***
Kan man sin påvliga historia är det inte mycket som kommer som en överraskning i The Two Popes. Till och med jag kunde påminna mig utfallet i 2005 års konklav efter Johannes Paulus II:s död, eftersom valet av tyske Joseph Ratzinger (aka Benedictus XVI) tycktes dela den katolska kyrkan (och resten av världen) i två läger. Antingen en vinstlott i form av återgång till en mer fundamentalistisk värdegrund och striktare efterlevnad. Eller ett kvävande bakslag för de reformistiska vindar som ändå börjat blåsa under den tidigare påvens styre.
Efter att ha ”avnjutit” Battlefield Earth kändes det lägligt att ta itu med en annan science fiction-film som blivit känd för att vara ”worst movie ever” – John Boormans Zardoz.
Innan The Straight Story ens kommer igång bjuds jag på två mindfucks som i och för sig är helt i linje med den värld David Lynch brukar röra sig i, men som får mig att undra över vad jag gett mig in på. Rob Schneiders Deuce Bigelow omnämns i sin trailer som en ”comedy sensation”. Och David Lynch namn dyker upp i samband med Disneyloggans slott. Jag menar, Lynch och Disney?! Ska vi få se Blue Velvet uppföras av rävar och beagles? Elefantmannen spelad av överste Hathi?
Den här gången fick jag den stora äran att välja månadens Filmspanarfilm. Bra eller dåligt, you be the judge…
***
Den store (i både bildlig och bokstavlig mening) Alfred Hitchcock måste hitta ett nytt projekt efter dunderhiten North by Northwest, men det går trögt. Inget manus eller förlaga tycks duga, inget ger honom den rätta utmaningen.
Till dess att han springer på författaren Robert Blochs senaste alster, Psycho. Den påhittade historien som utgår från Ed Geins framfart på Wisconsins landsbygd har ratats av etablissemanget som spekulativ och perverterad. Perfekt, tänker Alfred som har en aning eller två om hur det mänskliga psyket fungerar. För det är ju inte utan att vi är otillbörligt fascinerade av de vi fördömer.
Nåväl, ett har jag i alla fall fått ut av läsningen av en av höstens (2010 snackar vi nu) i särklass mest populära bok: det är ingen idé att jag ger mig på att läsa Arto Paasilinna om jag nu skulle ha fått för mig det. Det enda som kritikerna nämligen tycks tävla om, förutom att gå upp i brygga över vilken skrattfest Hundraåringen… är, är vem som snabbast kan klämma in en referens till nämnda Paasilinnas skrönor.
Fortsätt läsa ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2009)”
Publicerad på förekommen anledning från Movies-Noir som skrev om samma film i mitten av juni. Själv har jag inte sett om den trots mina lovord. Och utifrån lovorden kan jag så här i efterhand tycka att jag var lite väl snål med betyget.
***
Publicerad i Västerbottens Kuriren i juni 1995.
Uppenbarligen har Paul Newman inte samma attraktionskraft som han brukade ha. I alla fall inte i Umeå denna fredagkväll, kanske han blev utkonkurrerad av vädret.
Rörliga bilder och tryckta ord 