X3: The Expendables (2010-2014) #2

Fortsättning på gårdagens inlägg om The Expendables-trilogin

***

Den yngre formen kan däremot möjligen sägas applicera på själva action- och fajtingsegmenten. De är så klart rejält upphottade jämfört med vad man kunde avnjuta, säg, 1986, både vad gäller stunts, tempo och blodskvättande. För helvete, vad här blodas ned. Inte sällan formligen exploderar dödsoffren i små blodmoln när de klyvs på mitten av The Expendables formidabla vapen.

Fortsätt läsa ”X3: The Expendables (2010-2014) #2”

X3: The Expendables (2010-2014) #1

Av någon anledning mindes jag tillräckligt väl att den trasige Vietnamveteranen John Rambo redan 1985 betecknade sig själv som ”expendable” för att göra mig någon slags förutfattad mening om vad The Expendables skulle vara för typ av film när originalet kom 2010. Självklart hade Sylvester Stallones framträdande roll också en viss betydelse för de här förutfattade meningarna.

Fortsätt läsa ”X3: The Expendables (2010-2014) #1”

Stockholm (2018)

Jag undrar om alla bankanställda någonstans i bakhuvudet alltid har med sig möjligheten att utsättas för det som Kreditbankskontoret vid Norrmalmstorg fick uppleva en vårdag 1973? Det vill säga att lokalen invaderas av en galning som skjuter med automatvapen och kommer med diverse krav på etablissemanget. Och sådana krav går förstås inte att ställa om man inte samtidigt har påtryckningsmedel i form av en gisslan.

Fortsätt läsa ”Stockholm (2018)”

Alan Partridge: Alpha Papa (2013)

alt. titel: Alan Partridge: Som tuppen på sophögen, Alan Partridge: The Movie, Alan Partridge

Steve Coogans uppblåsta karaktär Alan Partridge fick både höras i radio och synas på TV innan han fick en egen långfilm. För en tittare som jag, vilken enbart var bekant med namnet dessförinnan, är det nog inte ett optimalt sätt att närma sig Alan Partridge: Alpha Papa. Inte så att det var omöjligt att förstå vem som var vem och hur de relaterade till varandra vid den lilla radiostationen North Norfolk Digital, men filmen som helhet blir säkert roligare om man själv har en redan upparbetad relation till både Alan och hans kollegor.

Fortsätt läsa ”Alan Partridge: Alpha Papa (2013)”

Buried (2010)

Planeterna måste verkligen ha radat upp sig på bästa tänkbara sätt för det relativt nystartade bolaget The Safran Company i fallet Buried. Man verkar ha få ihop en sjuhelvetiskt massa olika bolag för att producera filmen, kapat åt sig ett relativt oprövat manuskort i form av en viss Chris Sparling, lyft på några spanska (ett pålitligt filmland på senare tid vad det verkar) stenar och hittat regissören Rodrigo Cortés samt sist men inte minst lockat pretty boy Ryan Reynolds att ställa upp.

Fortsätt läsa ”Buried (2010)”

Captain Phillips (2013)

Till en början känner jag mig lite småtrött när Captain Phillips drar igång. Visst, den var en av 2013 års mest hyllade filmer (kanske till viss del beroende på att den hade premiär sent på året?) och kammade hem sex Oscars-nomineringar.

Fortsätt läsa ”Captain Phillips (2013)”

The Fate of the Furious (2017)

alt. titel: Fast & Furious 8, Fast 8, F8

Om nu någon skulle ha tvivlat på F&F-franchisens utveckling till en bilburen Mission: Impossible försäkras Dwayne Johnsons agent Luke Hobbs av Kurt Russells Mr. Nobody: ”This thing goes south, you go to jail”.

Fortsätt läsa ”The Fate of the Furious (2017)”

Dog Day Afternoon (1975)

Jag fick förmånen att kunna haka på Fiffis 70-talstisdagar med denna minst sagt klassiska film. Vad Fiffi tyckte om den kan du läsa här.

***

Dog Day Afternoonalt. titel: En satans eftermiddag

Hade John Wojtowicz och Salvatore Naturale utfört sitt bankrån under andra halvan av 90-talet istället för första halvan av 70-talet hade de antagligen först och främst hamnat i den saligen avsomnade TV-serien ADC (America’s Dumbest Criminals) innan Sidney Lumet ens kommit på tanken att göra en film om dem.

Fortsätt läsa ”Dog Day Afternoon (1975)”