För att vara någon som tycks gå in i varje design- och konstruktionsuppgift med attityden ”People don’t know what they want!” måste man säga att Steve Jobs överraskande ofta lyckades övertala folk att det de ville ha var just hans produkter. I likhet med många andra Genier (särskilt de som porträtteras på film) hade han en anmärkningsvärd förmåga att hålla ett känsligt pekfinger på kundernas köp-puls samtidigt som han i andra situationer syntes helt renons på allt som kan kallas för social kompetens eller hänsyn. En god psykolog och samtidigt inte.

I en modern historieskrivning har jag svårt att komma på en entreprenör som väckt lika mycket nyfikenhet och känslor som Steve Jobs, Jag var ingen som tidigt hoppade på persondatortåget men var ändå klart medveten om avgrunden som fanns mellan Mac och PC. För att inte tala om avgrunden som öppnades mellan Mac och PC-användare…

Och eftersom datorer nu är en så fundamental del av vår vardag är det förstås också spännande att få någon slags inblick i ”hur det började”. Danny Boyles Steve Jobs (den fjärde spelfilmen som tillägnas mannen) tar avstamp i tre viktiga händelser från Jobs yrkesbana – lanseringen 1984 av Apple Macintosh, 1988 av NeXT and 1998 av iMac.

Jag känner mig föranledd att svära på mitt förhållandevis osolkade rykte att jag faktiskt inte hade en aning om (alternativt helt glömt bort) vem som hade skrivit manus när jag tänkte: ”Det var en väldans massa snack och spring i korridorer. Undras om Aaron Sorkin kan ha varit inblandad…?” För det är naturligtvis alla walk-and-talk-manusförfattares guru som också står bakom manuset till Steve Jobs (utgående från en biografi av journalisten Walter Isaacson).

På det hela taget tycker jag att upplägget med de tre olika nedslagen (kompletterade med väl valda flashbacks) funkar bra. Särskilt som det blir en slags rundgång i det att Jobs vid alla tre tillfällena tvingas prata med ett fåtal nyckelpersoner som mer eller mindre följt honom genom 80-, 90- och 00-talet: Joanna Hoffman, Steve Wozniak, John Sculley, Andy Hertzfeld och sist, men inte minst, dottern Lisa.

Lisa är också ett av filmens bärande element eftersom en av de stora tvistefrågorna 1984 är det faktum att Steve vägrat erkänna faderskapet till flickan trots att han blivit dömd till underhåll i domstol. Det problematiska far-dotterförhållandet hänger sedan med fram till 1998 då Lisa är 17 år och sannolikt starkt präglad av sin egensinnige far.

Skapandet av ett barn tycks alltså inte vara något som Steve fäster särskilt stor vikt vid. Då är det en helt annan sak med hans datorprodukter, vilka ger anledning till många dialoger om användande och användare. Är kunden en ingenjör som vill kunna gå in och mer eller mindre börja löda ett eget moderkort eller ska man rikta de små apparaterna till en publik som blir lockade av ett enkelt ”point and click”-tänkande? (”It’s warm, it’s playful and it needs to say ’hello’!”)

Filmen visar upp en man som jämställer sina skapelser med de allierades vinst i andra världskriget, vet precis vad han vill ha (även om han inte alltid vet hur han ska ta sig dit) och som inte tycks sky några medel för att kunna ge liv åt sina skärmförsedda kuber. Den enda som har ens skuggan av en chans att tygla den självsvåldige typen är hans ”workwife” Joanna.

Så i det avseendet en rätt stereotyp bild av både geniet, egomonstret, kontrollfanatikern och tekniknörden. Åsikterna går självklart isär huruvida filmen kommer i närheten av den ”riktige” Steve Jobs eller inte. Oavsett den historiska sanningshalten måste jag ändå säga att Michael Fassbender gör att bra jobb i huvudrollen. Jag är inte så välbekant med Jobs verkliga utseende och Fassbender har en unik förmåga att smälta in i nära nog varenda roll han spelar. Då har jag svårare att tänka bort Kate Winslet och Seth Rogen som Joanna Hoffman och Steve Wozniak. Ingen av dem gör en dålig prestation, men deras nunor känns lite för välbekanta.

Som vanligt är det svårt att få biopics att leverera något mer utöver intresset för sin huvudperson och de historiska skeenden som hen varit inblandad i. Med en regissör som Danny Boyle och en manusförfattare som Aaron Sorkin kommer Steve Jobs längre än många andra (även om jag tycker att syftet med den inledande Arthur C. Clarke-intervjun blev något luddigt) men i slutänden blir det ändå en tittning som gör mig mer sugen att spendera ett par timmar på Wikipedia än att se om filmen.

Annonser