Fem ungdomar i ett hus långt ute i ödemarken. Vad annat kan de göra än att läsa ur den gamla dagboken som de hittar i källaren? Vad annat kan de göra än att läsa upp den latinska ramsan som står i dagboken? Och vad annat kan de göra än att dela på sig för att likt nickande solrosor lätt kunna bli plockade en och en?

Jag är vanligtvis inte särskilt känslig för spoilers och tvekar sällan för att själv avslöja i alla fall lite av en handling i både film och böcker. Men i fallet The Cabin in the Woods är jag tacksam mot mina mer återhållsamma bloggkollegor eftersom filmen blev betydligt roligare att se utan att egentligen veta särskilt mycket om dess förutsättningar.

Vad kan man då säga om filmen om man inte får prata om handlingen? Man kan i alla fall peka på att manusförfattarna Joss Whedon och Drew Goddard med en avundsvärd lätthet och en gränslös kärlek leker med årtionden av genren skräckfilm. Lite på samma sätt, men med ett radikalt annorlunda resultat, som Wes Craven gjorde i den första Scream-filmen när det begav sig vid mitten av 90-talet.

Det de har gemensamt är bland annat förkärleken för referenser och metaelement, vilket tycks vara särskilt förbehållet just skräckfilmer av någon anledning. Men där Scream faktiskt var riktigt otäck, mer av en ”äkta” slasher, blir The Cabin in the Woods mer humoristisk än något annat. Vilket emellertid absolut inte ska ses som någon belastning, snarare tvärtom.

Kanske lär vi inte känna några större psykologiska djup hos karaktärerna, men det är ju heller inte meningen eftersom hela deras funktion är att uppfylla klassiska stereotyper. Trots det har Joss och Drew inte bara nöjt sig med skissartade skyltdockor utan skapar både trovärdighet och sympati, primärt genom en välskriven och underfundig dialog.

Seså, nu ska jag inte skriva mer och du ska inte läsa mer om The Cabin in the Woods. Ta och se den istället!