Fem ungdomar i ett hus långt ute i ödemarken. Vad annat kan de göra än att läsa ur den gamla dagboken som de hittar i källaren? Vad annat kan de göra än att läsa upp den latinska ramsan som står i dagboken? Och vad annat kan de göra än att dela på sig för att likt nickande solrosor lätt kunna bli plockade en och en?
Jag är vanligtvis inte särskilt känslig för spoilers och tvekar sällan för att själv avslöja i alla fall lite av en handling i både film och böcker. Men i fallet The Cabin in the Woods är jag tacksam mot mina mer återhållsamma bloggkollegor eftersom filmen blev betydligt roligare att se utan att egentligen veta särskilt mycket om dess förutsättningar.
Vad kan man då säga om filmen om man inte får prata om handlingen? Man kan i alla fall peka på att manusförfattarna Joss Whedon och Drew Goddard med en avundsvärd lätthet och en gränslös kärlek leker med årtionden av genren skräckfilm. Lite på samma sätt, men med ett radikalt annorlunda resultat, som Wes Craven gjorde i den första Scream-filmen när det begav sig vid mitten av 90-talet.
Det de har gemensamt är bland annat förkärleken för referenser och metaelement, vilket tycks vara särskilt förbehållet just skräckfilmer av någon anledning. Men där Scream faktiskt var riktigt otäck, mer av en ”äkta” slasher, blir The Cabin in the Woods mer humoristisk än något annat. Vilket emellertid absolut inte ska ses som någon belastning, snarare tvärtom.
Kanske lär vi inte känna några större psykologiska djup hos karaktärerna, men det är ju heller inte meningen eftersom hela deras funktion är att uppfylla klassiska stereotyper. Trots det har Joss och Drew inte bara nöjt sig med skissartade skyltdockor utan skapar både trovärdighet och sympati, primärt genom en välskriven och underfundig dialog.
Seså, nu ska jag inte skriva mer och du ska inte läsa mer om The Cabin in the Woods. Ta och se den istället!
Rörliga bilder och tryckta ord 
Jamenvisst var den rolig! Svår att skriva om dock, eftersom man som sagt inte vill spola den. Tyvärr har min kärlek till skräckfilmsgenren genom åren inte varit gränslös, så jag missade endel av alla referenser. Dock kände jag ingen tillräckligt för att ändå kunna njuta av den. En av årets favoriter, helt klart.
Klart en positiv överraskning iom att jag inte är lika Whedonfrälst som många andra hyllare. Bland de få filmer jag än så länge sett är det favoriten från 2011.
Härligt att läsa 🙂 Det som gjorde att toppbetyget inte blev av var just känslan av sköna rysningar i biomörkret.
@filmicth: Ja, så värst läskig blev den ju inte. Men med en sådan over-the-top-historia är det svårt att få till rysningar också. Man kan inte få allt…
Kul att du sett den och gillar den. Jag räknar den som en film från 2012 då den endast visades på någon obskyr filmfestival under 2011.
@Henke: Jag går stenhårt på IMDb och de räknar tydligen filmfestivalen…
Ska se den här lagom till halloween och har hållit mig borta från det mesta kring filmen. En fråga dock; Skulle filmen passa som typen av film att se under en halloweenfilmkväll? Är stämningen i filmen rätt, eller går den ifrån tonårsskräck/rysare/skräck-mallen så pass mycket att genrerna lite går förlorade? Om den är läskig eller inte är ju inte så viktigt, men skulle den skära sig i en samling av filmer i stil med exempelvis den mest klassiska ”cabin in the woods”-filmen Evil Dead, Halloween-filmerna eller nämnda Scream? 🙂
@Except Fear: Min bedömning är att den skulle passa alldels utmärkt för en halloweenfilmkväll! Den svaga punkten skulle möjligen vara att det finns två parallella historier som så småningom konvergerar. Det finns vissa som inte uppskattat stämningen i en av dessa historier men jag är inte en av dem. Tror det skulle kunna bli riktigt lyckat att se ett par klassiska filmer först, typ de du nämner, och sedan den här.