Jeanne Dielman, 23 quai du Commerce, 1080 Bruxelles (1975)

alt. titel: Jeanne Dielman

Änkefru Dielman lever ett enkelt och inrutat liv i Bryssel, ungefär fyrtio minuters promenad nordväst i förhållande till det europeiska parlamentet. Av det vi får se av hennes vardag är det tveksamt om hon någonsin rör sig så långt från lägenheten som hon delar med sonen Sylvain. Alla affärsbehov, oavsett om det rör mat, kavajknappar eller skor, kan skötas inom en begränsad radie i närområdet.

Jeannes dagar fylls av bäddning, skoputsning, matlagning, postkontorsbesök och hushållsbudgetering. Det enda som inte passar in i denna typiska hemmafrubild är männen hon tar emot i sitt sovrum minst tre eftermiddagar i veckan. Se dock till att få alla pulpiga bilder av negligéklädda timglasformade kvinnor i luddiga tofflor ur huvudet; Jeanne sköter sina sexaffärer med samma rationalitet och ekonomi som hon gör allt annat. Hon tar emot kunderna iförd knälång kjol, blus och kofta. En handduk ligger på sin förutbestämda plats för att överkastet inte ska bli fläckigt. Varje besök tar prick så lång tid som det tar för potatisen att bli färdigkokt till middagen.

Inom filmvärlden får man ändå säga att det blev en snackis när Jeanne Dielman, av belgiska regissören och manusförfattaren Chantal Akerman, förra året hamnade överst på brittiska filminstitutets lista över “världens bästa filmer” (via tidningen Sight and Sound). När ca 1 600 pers från världens alla hörn får tycka till är det alltså 200 minutrar hemmafruvardag som gäller.

Om inte annat var jag själv nyfiken att ta mig an dessa 200 minutrar från 1975 som en ren utmaning – hur mycket statisk kamera inne i en Bryssel-lägenhet mäktar jag med? Och visst, det är ingen film som flyger förbi i ett huj. Samtidigt skulle jag inte säga att Jeanne Dielman är en mer arbetsam tittning än exempelvis Nymphomaniac eller Apocalypse Now Redux (en film som för övrigt också ligger på Sight and Sound-listans 20-i-topp).

Jag kan till och med våga mig på att påstå att längden är en del av filmens poäng. Varför skulle en detaljerad skildring av en hemmafruvardag vara mindre värd att dra ut på än sökandet efter en galen militär i djungeln? Mot slutet av 60-talet hade hemmafrurollen blivit allt mer ifrågasatt, på gott och ont. Dess förkastande sågs som ett viktigt steg i kvinnans frigörelse, med konsekvensen hemmafrusysslorna och -livet började betraktas som mer eller mindre värdelöst. I värsta fall direkt skadligt för kvinnosläktet.

I det perspektivet är det ganska lätt att se Akermans minutiösa dokumentation av Jeanne Dielmans vardag som ett politiskt statement (hell, på 70-talet var ju allt politik). Knådandet av köttfärslimpssmeten, dubbelpanerandet av kalvschnitzlarna eller putsandet av Sylvains skor är inget som hastas över. Publiken ska ta del av varje handrörelse, varje vridning på kroppen för att manövrera i det lilla köket.

Det är oklart om de manliga besöken är något Jeanne måste göra för att dryga ut änkepensionen eller om det ligger något annat i botten. Det enda hon ger uttryck för är att sex inte är så himla märkvärdigt, en ren detalj i allt vad det innebär att höra ihop som Man och Kvinna.

Det som möjligen blir något obekvämt i sammanhanget är att hon säger detta till Sylvain. I övrigt framstår relationen mellan mor och son som nästintill patologiskt tystlåten. Han synes kapitalt ointresserad av såväl hennes kommentarer om att köttgrytan nog blev lite godare den här gången för att hon använde mindre vatten, som hennes monotona högläsning av brevet från systern som emigrerat till Kanada. Modern gör allt åt sonen, vare sig det gäller att tända vardagsrumskaminen, putsa sina egna skor, hämta sin egen mat eller sätta på radion. Det är nästan överraskande att grabben är betrodd med att gå på toa på egen hand. Vi kan väl kort sagt konstatera att Jeanne uppfostrar sin son till att bli fullkomligt handikappad om han någon gång skulle bli ensamstående.

Jag var beredd på att titten på Jeanne Dielman skulle resultera i tre timmar av mitt liv som jag aldrig skulle få tillbaka och att jag bittert skulle ångra att jag inte ägnat dem åt något mer produktivt. Dammtorka fönsterbänkarna, klippa tånaglarna eller något liknande. Så illa blev det nu inte.

För i höjd med att Jeanne tagit emot sin eftermiddagskund dag 2 är det något som händer. Vi har ingen möjlighet att veta vad – blev hon utsatt för något slags övergrepp eller är det bara något som slagit om i Jeannes eget huvud? Men de kvarvarande timmarna som utspelas därefter utgör allt tydligare bevis för att att hennes så minutiösa vardag börjar falla samman. Hon glömmer att släcka lyset, låter potatisen koka sönder (bara att koka ny, det går ju inte att ha mos två dagar i rad!) och tappar saker på golvet. Hela den noggrant utformade rörelseekonomin är slagen i spillror och vi kan bara anta att det är en spegling av något annat som också gått sönder.

I det avseendet blev Jeanne Dielman en betydligt mer intressant film än jag fruktade. Samtidigt kan jag inte påstå att jag njöt av de evighetslånga scenerna när Jeanne och Sylvain med metodisk och moltyst koncentration slevar i sig varsin tallrik soppa. Det är ingen film jag är det minsta sugen att lägga ytterligare 200 minutrar på att se om. Men nu kan jag åtminstone säga att jag sett världens bästa film.

Stort tack till Snacka om film!-podden vars snack var den spark i baken jag behövde för att ge mig på Jeanne Dielman.

Annons

2 reaktioner till “Jeanne Dielman, 23 quai du Commerce, 1080 Bruxelles (1975)”

  1. Dottern såg den förra året och rekommenderade den inte för mig. Ok men lite småtråkig vill jag minnas att hon sa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: