Andra akten (2023)

“I slutet av första akten kommer den första vändpunkten. Det är en händelse som ändrar berättelsens riktning. Huvudpersonen får ett nytt mål och/eller står i en ny situation.”

När det gäller film är det väl lika bra att söka sig direkt till hästens mun. Som i det här fallet är Svenska filminstitutet och beskrivningen av treaktsmodellen. En klassiker i sammanhanget. Men begreppet “akt” går ju alldeles utmärkt att applicera på mer än bara filmdramaturgi. Rent livsmässigt skulle man exempelvis kunna säga att dagens film handlar andra akten för fysioterapeuten Eva och dramatenskådespelaren Harald.

Evas nya situation är att hon från en dag till en annan saknar mål, i och med sin pensionering. När hon har piskat alla mattorna och tagit hand om sonen Felix smutstvätt finns det liksom inte så mycket mer att fylla dagarna med. Så varför inte börja jobba igen? Harald nya situation stavas nämligen “strokerehabilitering” och det är ju sådana som Eva fenor på. Det hon däremot är lite mer ovan vid är att recitera teaterrepliker, men det är det enda sättet att få Harald att bry sig det allra minsta om sina olika övningar. Han vill nämligen stå på scen så snart som möjligt igen.

Inledningsvis är Harald arg som ett bi. På allt. Eva är å sin sida van att inte ta någon skit från halta och lytta surgubbar. Andra akten utvecklas därmed till något som i hög grad liknar En (inte alls särskilt) oväntad vänskap. Det jag får ge Mårtens Klingbergs film är att den i alla fall inte tar den allra enklaste dramakomedi/romcom-vägen från Ensamhet till Tvåsamhet. Fokus ligger snarare på Evas personliga utveckling, där Harald förvisso spelar en viktig roll,

Men även i perspektivet “60+-kvinnas personliga utveckling” kan jag inte påstå att Andra akten bjuder på så särskilt mycket nytt. Evas känslomässiga resa består främst i modet att äntligen säga ifrån till sin ex-man som flyttat in till grann-Monica tvärs över gatan för några år sedan. Fram tills nu har de alla tre upprätthållit någon slags vuxen-fasad, trots att det är helt uppenbart att Eva känner att hon dragit det kortaste strået i den kompromissen.

Men först nu får hon tillräckligt med råg i ryggen för att slänga ut ex-makens gamla fåtölj och golfklubbor. Varför hon, som verkar vara en sansad kvinna (inte minst signalerad via en sober men funktionell klädstil), inte gjort sig av med pryttlarna för länge sedan blir jag inte riktigt klar över om jag ska vara ärlig. Lika märkligt är det att hon tycks helt ställd inför konceptet “vegan” när sonen plockar med sig en ny flickvän på middag.

Andra akten är en ganska harmlös produkt som försöker locka till både tårar och skratt. För min del blev den dock så pass harmlös att den inte orsakade någotdera. Rollprestationer från skådisar som Lena Olin och Rolf Lassgård är förstås solida i sammanhanget, men de gör inget för att skapa välbehövlig syra eller sälta i denna i övrigt ganska smaklösa produktion. Då måste jag säga att jag blev mer förtjust i de två andra Klingbergfilmerna jag sett: Min pappa Marianne och Ur spår.

Ur spår (2022)

Jag tackar gudarna för att jag inte har Daniel Nylander som chef. Det räcker inte med att han själv är en überpresterande jävel som bestämt sig för att träna inför det friskluft-satans påfund som kallas Vasaloppet. Daniel har också dragit med sina medarbetare i idiotierna och det är högst oklart om de med gemensamma krafter ägnar arbets- eller ”fri”tid åt att staka sig runt idrottsplatser på rullskidor i ett kapitalt snöfritt Stockholm. En arbetsgemenskap som dessutom befinner sig på en klar höhö-nivå. Besked vid en tjusigare nyårsmiddag om att ett av de närvarande paren väntar barn möts med uppskattande ord om att fadern i sammanhanget minsann är en ”jävla bock”.

Fortsätt läsa ”Ur spår (2022)”

Min pappa Marianne (2020)

I sin ”Mina kompisar”-bok deklarerade den unga Hanna tydligt vad som var hennes barndoms högsta önskan i barnsligt präntade blyertsbokstäver: ”INTE bo i Alingsås!”

Fortsätt läsa ”Min pappa Marianne (2020)”