You are currently browsing the tag archive for the ‘Akira Kurosawa’ tag.

Det lär ha varit franska författarinnan Françoise Sagan som först sade något i stil med ”Pengar gör en inte lycklig, men jag gråter hellre i en jaguar än i en buss”. Gråta är väl en sak men när det kommer till dödligt skadade livspartners och förtvivlade döttrar är det rätt uppenbart att alla Matt Kings pengar inte är till mycket hjälp.

Hustrun Elizabeth blir inte mer levande bara för att han har råd att ge henne Honolulus bästa sjukhusvård. Yngsta dottern Scottie blir inte mindre olycklig för att hon bor i ett fint hus medan mamma är borta. Äldsta dottern Alexandra slutar inte missbruka bara för att hon är ivägskickad på en dyrbar privatskola.

Men mellan Alex och Matt uppstår i detta krisläge en skör vapenvila och gemenskap när Alex berättar för sin pappa anledningen till att hon och mamman bråkade så mycket innan olyckan – Alex hade upptäckt att Elizabeth hade en affär med en annan man.

På sex långfilmer har Alexander Payne lyckats bli nominerad till en regi-Oscar tre gånger – det är en rätt bra resultaträkning. Som manusförfattare har han några fler skribenthack i filmkolven men kan samtidigt också räkna hem två vinster från samma gala.

Den ena av de vinsterna var The Descendants, den andra Sideways. Eftersom jag aldrig lyckats fatta storheten med Sideways (Paul Giamatti är en neurotisk tråkmåns och Thomas Hayden Church ett as) har jag alltid varit nyfiken på att se om The Descendants skulle visa sig annorlunda.

Det gjorde den. George Clooneys Matt King är varken neurotisk eller ett as, istället kan detta möjligen vara den bästa prestationen jag någonsin sett från skådespelaren. I detta matchas han dock fint av ungdomarna som omger honom – Shailene Woodley (i sin första filmroll), Nick Krause och Amara Miller. Det här lilla gänget skapar en märkligt passande dynamik i filmens händelseförlopp, där man annars skulle ha kunnat tänka sig att Matt snarare skulle ha varit flankerad av en annan vuxen.

Med About Schmidt och Nebraska osedda vågar jag ändå påstå att miljöer verkar vara viktiga för Payne. Från Elections gråmurriga och kylslagna vardagstristess i Omaha, till de soldränkta vinfälten i Santa Ynez Valley, till fjordromantiken i Downsizing. Men frågan är om regissören inte lyfter detta fokus till en ny nivå i The Descendants.

Titeln anspelar nämligen på det faktum att Matt tillhör en av Hawaiis mest anrika släkter och under tiden som hustrun ligger på sjukhus också står i begrepp att sälja av det sista landområdet i familjens ägo. Intresset för en orörd havsvik är förstås stort hos hotell- och casinoägare, för att inte tala om Matts familj som väldigt mycket hellre gråter i den där jaguaren. Elizabeths tillstånd har förstås egentligen ingenting att göra med försäljningen av Matts arvegods men hela situationen får honom att i slutänden betrakta arvsförlusten med andra ögon.

Payne tycks gilla att placera sina manliga huvudroller i mer eller mindre omöjliga förhållanden. Däremot är det inte alltid solklart om han egentligen gillar sina manliga huvudroller – ibland upplever jag att de framställs som lite patetiska. The Descendants är den typen av historia som berättar om ett förhållande trots att en av aktörerna inte är närvarande. Vi får veta mer om Matt och Elizabeths förhållande med henne i grönsakstillstånd i sjuksängen än vi antagligen fått veta bara ett par månader innan. Men även om Matts förhållande till sin fru verkligen inte är en dans på rosor tvingas han aldrig hemfalla åt samma pinsamheter som Matthew Broderick, Matt Damon, Paul Giamatti eller Thomas Hayden Church.

Kontrasten i filmens allvarliga tema och de paradisliknande omgivningarna förstärks också av det mjukt melankoliska hawaiianska soundtracket på ett sätt som påminner mig om Kurosawa. Också han en regissör som gillade att tonsätta sina filmer på ett sådant sätt att musikens lättsamhet underströk historiens allvar, ett grepp som Payne för övrigt utnyttjar även i Sideways.

Visst, det är inte jättekul att behöva gråta någonstans, vare sig det är i en jagga eller kollektivtrafik. Men trots Matts inledande ord om att det faktiskt finns vardagstristess även i paradiset kan jag i denna råkalla och slaskbemängda januari inte riktigt hålla med honom. Ska jag nu prompt behöva gråta gör jag det hellre barfota i shorts än i raggsockar och tjocktröjor. (Lyckligtvis har jag inte behövt gråta något alls denna sommar trots utmärkt shorts- och barfotaväder.)

Annonser

alt. titel: Efter stormen, After the Storm

Tre kvinnor och tre män skulle man nästan kunna sammanfatta detta skilsmässorelationsdrama från japanske regissören och manusförfattaren Hirokazu Kore-eda. Men något Bechdel-test vete tusan om filmen skulle klara, för trots att det som sagt inte saknas kvinnliga rollfigurer får de lov att ägna mestadelen av sin tid att prata med eller om tre generationer av släkten Shinoda – farfar, far och son.

Läs hela inlägget här »

Flera händelser på det politisk-samhälleliga planet. Prinsessan Viktoria blir efter en förändring i Sveriges successionsordningen kronprinsessa. Lite högre smäller kanske Islands val av Vigdís Finnbogadóttir, världens första demokratiskt valda kvinnliga statsöverhuvud. Åter på den svenska spelplanen utnämns den förste JämO och sommartid återinförs efter att ha varit förvisad till avbytarbänken sedan 1916.

Läs hela inlägget här »

idiotenalt. titel: Idioten

Av någon anledning har det alltid funnits ett stort motstånd att ta itu med litteraturhistoriens ryska giganter: Tolstoj, Turgenjev och Dostojevskij. Varför Dickens och Austen alltid legat närmare tillhands i sugenhetslådan vet jag inte, kanske var det skolans litteraturlektioner som av någon anledning fick ryssarna att kännas som så svårtillgängliga.

Läs hela inlägget här »

High NoonJack Bauer Will Kane lämnar med en viss motvilja sin sprillans nya fru Amy i sticket när han får reda på att den fruktade terroristen revolvermannen Frank Miller blivit frisläppt ur fängelset (där han hamnade tack vare Kane). De där nordstatsmesarna klarade inte av att avrätta galningen Miller och nu kan de inte ens behålla honom inlåst?!

Läs hela inlägget här »

Last Man StandingDryga 30 år efter Sergio Leones ripoff var det dags för en remake som ärade den som äras bör, det vill säga Akira Kurosawas Yojimbo. Bakom Last Man Standing stod förstås en annan man, nämligen Walter Hill. Ett namn som kanske ger vissa kvalitetsassociationer men nästan oavsett hur man räknar (Brewester’s Millions 1985, Crossroads 1986 eller Red Heat 1988) hade Hills regissörskarriär peakat för länge sedan vid pass 1996.

Last Man Standing är blott en länk i en ganska dyster kedja filmer som innehåller Another 48 hrs samt ett förvånansvärt stort antal filmer som jag aldrig hört talas om. Den senaste, Bullet To the Head, så sent som från 2012. Läs hela inlägget här »

Fistful of dollarsalt. titel: För en handfull dollar, A Fistful of Dollars

Det är svårt att inte fascineras över att Westerngenren var tvungen att ta vägen förbi först Japan och sedan Italien för att hitta sin nytändning. Vad jag har förstått har Akira Kurosawa aldrig stuckit under stol med att han inspirerats av uramerikanska genrer som Noir och Western när han gjorde sina jidaigekifilmer. Och Sergio Leone må argumentera tills han är lika skurksvettig i ansiktet som Ramon Rojas men det är ändå helt uppenbart att hans första dollar-film är en ren ripoff av Yojimbo. Ripoff istället för remake eftersom förlagan inte anges någonstans och Toho Studios var tvungna att ta till stämningssvärdet innan det hela löste sig för lite mer än en handfull dollars utanför rättssalen (bland annat 15% av intäkterna).

Läs hela inlägget här »

I senaste avsnittet av podden Snacka om film fick jag vara gäst och pratade då bland annat om den japanske regissören Akira Kurosawa och en av hans standardskådisar, Toshirõ Mifune. Som förstås också samarbetade med andra regissörer. Även Steffo, en av poddens ”programledare” har skrivit om den här filmen på sin blogg Flmr.

***

Hell in the pacificalt. titel: Duell i Söderhavet

Förtexterna till Hell in the Pacific är minimalistiska, både till form och innehåll. Fonten ser mest ut som tidig ”dataskrift” och skådespelarna är två till antalet: Toshirõ Mifune och Lee Marvin.

Läs hela inlägget här »

A Bugs Lifealt. titel: Ett småkryps liv

Från japanska bönder som hyr in samurajer för att skydda sig från banditer är steget kanske inte så långt till mexikanska bönder som hyr in revolvermän för samma syfte. Däremot får man sätta på sig i alla fall de små sjumilastövlarna för att från revolvermännen ta sig fram till en myrkoloni som hyr in cirkusbaggar för att skydda sig från gräshoppor. Men det är ändå var Kurosawas historia så småningom hamnade i en frisk blandning med Aesopos fabel om myran och gräshoppan, stråk från The Magnificent Seven och en nypa 80-talskomedi i form av Three Amigos!

A Bug’s Life är Pixar Animation Studios andra film efter Toy Story och det skiljer tre år dem emellan. Valet må ha fallit på en insektshistoria eftersom insekter är nästan lika ”enkla” att animera (enklare än fåglar i alla fall) som leksaker men det märks också att tekniken tagit på sig de stora sjumilastövlarna mellan ’95 och ’98. Läs hela inlägget här »

The Magnificent Sevenalt. titel: 7 vågade livet

Det ÄR ändå något speciellt med röda förtexter som stavar fram det ena namnet kändare än det andra – de signalerar ett överflöd och att nu jäklar är det mastodontfilm som gäller. Om än inte alltid rent tidsmässigt.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Persuader
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam
Åsa Schwarz, Lust

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser