You are currently browsing the tag archive for the ‘Akira Kurosawa’ tag.

alt. titel: Efter stormen, After the Storm

Tre kvinnor och tre män skulle man nästan kunna sammanfatta detta skilsmässorelationsdrama från japanske regissören och manusförfattaren Hirokazu Kore-eda. Men något Bechdel-test vete tusan om filmen skulle klara, för trots att det som sagt inte saknas kvinnliga rollfigurer får de lov att ägna mestadelen av sin tid att prata med eller om tre generationer av släkten Shinoda – farfar, far och son.

I centrum står Ryota som för femton år sedan klämde ur sig en roman. En prisbelönt roman, icke desto mindre. Men sedan dess har det varit dåligt bevänt med skrivarkreativiteten även om han fortfarande hävdar att han främst innehar sitt nuvarande jobb på en detektivbyrå för efterforskningssyften.

Och det kan man väl på ett sätt hålla med om, om man med ”efterforskning” menar ”sätt att klämma pengar av både kunder och kollegor”. Ryota har med partnern Kento Machida exempelvis satt i system att sälja komprometterande bilder till de som bilderna föreställer istället för att langa över dem till beställaren. Kollegan har dessutom fått vänja sig vid att Ryota sätter sprätt på större delen av extrainkomsterna på vadslagning och sedan ber om att få låna mer.

Förutom vadslagning rinner också Ryotas pengar iväg på en ex-fru och son. Underhåll ska betalas och han vill självklart köpa sin grabb en massa dyra baseballprylar som han egentligen inte har råd med när de nu bara kan ses en gång i månaden. Därför besöker han också med jämna mellanrum sin mor Yoshiko, nybliven änka, för att i hård konkurrens med sin syster försöka snoka rätt på var mamman gömmer sina pensionsbesparingar.

Förutom husguden Akira Kurosawa har jag extremt dålig koll på japanska regissörer och det var inte förrän i efterhand som jag insåg att jag ju faktiskt också sett Hirokazu Kore-edas Sådan far, sådan son. Återigen fokus på far- och sonrelationer alltså, men på ett sätt som kändes avsevärt mer klyshigt (eller välbekant om man nu föredrar det ordet).

För mina ögon framstår Ryota som en klassisk fuck up – ett mansbarn som inte kan hantera ett familjeansvar och som under större delen av sitt liv jobbat för att positionera sig mot sin egen far. Som han nu i vuxen ålder givetvis efterliknar mer och mer. Med den skillnaden att hans ex-fru Kyoko knappast haft samma tålamod med en slackermake som modern.

Både skådespeleri och historia är befriande vanligt och naturligt. Med den olyckliga bieffekten att Ryotas försök att vara en bra far och samtidigt i allt för hög utsträckning leva i det förgångna genom att tråna efter Kyoko knappast kommer med något nytt i sammanhanget. Hur ofta har vi inte sett den här mannen som aldrig riktigt klarar av att ta tag i sitt liv eller släppa det förgångna? En man som inte drar sig för att både spionera på sin ex-fru och pumpa sonen på information om mammas nye kille? En man som mot bättre vetande gång på gång tackar nej till både jobb och förnuftiga beslut (som att inte köpa den där lotten)?

Efter stormen blir aldrig tråkig eller dålig men heller aldrig särskilt upphetsande. Vem vet, en sådan här ingående beskrivning av relationer makar emellan är kanske emotionellt sprängstoff i den japanska kulturen men i mina västerländska ögon hände inget som jag inte sett i otaliga filmer förut.

Annonser

Flera händelser på det politisk-samhälleliga planet. Prinsessan Viktoria blir efter en förändring i Sveriges successionsordningen kronprinsessa. Lite högre smäller kanske Islands val av Vigdís Finnbogadóttir, världens första demokratiskt valda kvinnliga statsöverhuvud. Åter på den svenska spelplanen utnämns den förste JämO och sommartid återinförs efter att ha varit förvisad till avbytarbänken sedan 1916.

Läs hela inlägget här »

idiotenalt. titel: Idioten

Av någon anledning har det alltid funnits ett stort motstånd att ta itu med litteraturhistoriens ryska giganter: Tolstoj, Turgenjev och Dostojevskij. Varför Dickens och Austen alltid legat närmare tillhands i sugenhetslådan vet jag inte, kanske var det skolans litteraturlektioner som av någon anledning fick ryssarna att kännas som så svårtillgängliga.

Läs hela inlägget här »

High NoonJack Bauer Will Kane lämnar med en viss motvilja sin sprillans nya fru Amy i sticket när han får reda på att den fruktade terroristen revolvermannen Frank Miller blivit frisläppt ur fängelset (där han hamnade tack vare Kane). De där nordstatsmesarna klarade inte av att avrätta galningen Miller och nu kan de inte ens behålla honom inlåst?!

Läs hela inlägget här »

Last Man StandingDryga 30 år efter Sergio Leones ripoff var det dags för en remake som ärade den som äras bör, det vill säga Akira Kurosawas Yojimbo. Bakom Last Man Standing stod förstås en annan man, nämligen Walter Hill. Ett namn som kanske ger vissa kvalitetsassociationer men nästan oavsett hur man räknar (Brewester’s Millions 1985, Crossroads 1986 eller Red Heat 1988) hade Hills regissörskarriär peakat för länge sedan vid pass 1996.

Last Man Standing är blott en länk i en ganska dyster kedja filmer som innehåller Another 48 hrs samt ett förvånansvärt stort antal filmer som jag aldrig hört talas om. Den senaste, Bullet To the Head, så sent som från 2012. Läs hela inlägget här »

Fistful of dollarsalt. titel: För en handfull dollar, A Fistful of Dollars

Det är svårt att inte fascineras över att Westerngenren var tvungen att ta vägen förbi först Japan och sedan Italien för att hitta sin nytändning. Vad jag har förstått har Akira Kurosawa aldrig stuckit under stol med att han inspirerats av uramerikanska genrer som Noir och Western när han gjorde sina jidaigekifilmer. Och Sergio Leone må argumentera tills han är lika skurksvettig i ansiktet som Ramon Rojas men det är ändå helt uppenbart att hans första dollar-film är en ren ripoff av Yojimbo. Ripoff istället för remake eftersom förlagan inte anges någonstans och Toho Studios var tvungna att ta till stämningssvärdet innan det hela löste sig för lite mer än en handfull dollars utanför rättssalen (bland annat 15% av intäkterna).

Läs hela inlägget här »

I senaste avsnittet av podden Snacka om film fick jag vara gäst och pratade då bland annat om den japanske regissören Akira Kurosawa och en av hans standardskådisar, Toshirõ Mifune. Som förstås också samarbetade med andra regissörer. Även Steffo, en av poddens ”programledare” har skrivit om den här filmen på sin blogg Flmr.

***

Hell in the pacificalt. titel: Duell i Söderhavet

Förtexterna till Hell in the Pacific är minimalistiska, både till form och innehåll. Fonten ser mest ut som tidig ”dataskrift” och skådespelarna är två till antalet: Toshirõ Mifune och Lee Marvin.

Läs hela inlägget här »

A Bugs Lifealt. titel: Ett småkryps liv

Från japanska bönder som hyr in samurajer för att skydda sig från banditer är steget kanske inte så långt till mexikanska bönder som hyr in revolvermän för samma syfte. Däremot får man sätta på sig i alla fall de små sjumilastövlarna för att från revolvermännen ta sig fram till en myrkoloni som hyr in cirkusbaggar för att skydda sig från gräshoppor. Men det är ändå var Kurosawas historia så småningom hamnade i en frisk blandning med Aesopos fabel om myran och gräshoppan, stråk från The Magnificent Seven och en nypa 80-talskomedi i form av Three Amigos!

A Bug’s Life är Pixar Animation Studios andra film efter Toy Story och det skiljer tre år dem emellan. Valet må ha fallit på en insektshistoria eftersom insekter är nästan lika ”enkla” att animera (enklare än fåglar i alla fall) som leksaker men det märks också att tekniken tagit på sig de stora sjumilastövlarna mellan ’95 och ’98. Läs hela inlägget här »

The Magnificent Sevenalt. titel: 7 vågade livet

Det ÄR ändå något speciellt med röda förtexter som stavar fram det ena namnet kändare än det andra – de signalerar ett överflöd och att nu jäklar är det mastodontfilm som gäller. Om än inte alltid rent tidsmässigt.

Läs hela inlägget här »

En månad går snabbt och tio år går ännu snabbare. Från toppåret 1995 har färden gått vidare till…kanske inte toppåret 1985. Jag kan i alla fall inte hitta samma uppsjö av starka filmer, vare sig som jag har sett eller som jag tycker att jag har missat.

IMDb’s förslag på titlar som Police Academy 2, Howling II, Porky’s 3 eller Fraternity Vacation lockar särskilt mycket. Andra filmer vet jag att jag har sett men minns inte tillräckligt av dem för att kunna säga vare sig bu eller bä när det kommer till listvärdighet, det gäller exempelvis storsnyftarna Out of Africa eller The Color Purple. En lista och några bubblare blev det i alla fall.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Library of Souls
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser