X2: Asghar Farhadi (2011 & 2016)

Även om anledningen var nog så allvarlig, är det ändå ganska coolt att priset för bästa utländska film vid den 89:e Oscarsgalan (som gick till iranska The Salesman) togs emot av en tvättäkta astronaut, iransk-amerikanskan Anousheh Ansari.

I januari 2017 hade den nyligen tillträdde Donald Trump nämligen utfärdat en exekutiv order – “Protecting the Nation from Foreign Terrorist Entry into the United States” – vilken gjorde att regissören och manusförfattaren Asghar Farhadi ansåg sig förhindrad att själv ta emot priset. Innan själva galan hade alla de nominerade i kategorin (däribland vår egen Hannes Holm) gemensamt fördömt det “climate of fanaticism and nationalism” som ordern skapade.

Nå, nu hade i och för sig Farhadi redan fått utmärka sig i Oscarssammanhang när hans film Nader och Simin – En separation blev den första iranska film någonsin att vinna utlands-kategorin fem år tidigare. Därmed är Farhadi (tillsammans med bland andra Akira Kurosawa) en av få regissörer att vinna priset mer än en gång.Till dags dato har regissören gjort nio långfilmer, men de enda som har fastnat på min radar är alltså hans Oscars-filmer: Nader och Simin från 2011 och The Salesman från 2016.

Med tanke på det ovan nämnda uttalandet om “fanaticism and nationalism” är det nästan lite paradoxalt att Farhadis bägge filmer i stor utsträckning handlar om grundläggande humana dilemman. Gärna mellan gifta par – i ena fallet Nader och Simin, i det andra Emad och Rana. Enligt min erfarenhet är annars fanatism och/eller nationalism ett ganska vanligt tema i filmer från den delen av världen (åtminstone de filmer som når fram till lilla Arboga).

Men det är klart att det finns vissa kulturella förutsättningar i Farhadis berättelser som komplicerar saker och ting, framförallt i Nader och Simin. De riktiga problemen i separationshistorien uppstår först när det inte finns någon lojal hustru på plats att ta hand om Naders Alzheimer-sjuke far. Nader måste därför hyra in den fattiga Razieh, vilken inte har någon vårdutbildning att tala om och som behöver dubbelkolla med religiös auktoritet om det är grönt att hon tvättar av den gamle när han gjort på sig.

Men som sagt, fokus i bägge filmerna ligger på genuint mänskliga dilemman och känslan av oundviklig tragedi som är nära nog grekisk till sin karaktär. Historierna målas upp som inledningsvis enkla konflikter, men där de kämpande sidorna snart förflyttas in i ett gråzons-territorium som inte levererar några enkla svar om rätt och fel. En förövare kan också vara svag och någon att tycka synd om, samtidigt som ett offer också kan ta dåliga beslut.

Bortsett från att de bägge huvudsakliga kvinnorna (Leila Hatami som Simin och Taraneh Alidoosti som Rana) klär sig i slöja, är relationer och reaktioner lätta att identifiera sig med. Filmernas huvudroller är bägge män (Peyman Moaadi som Nader och Shahab Hosseini som Emad) som trasslar in sig mer och mer i lögner eller tankar på hämnd. De är bägge hyfsat omtänksamma, moderna män som av olika anledningar plötsligt befinner sig i akut känslomässig kris.

The Salesman dras med ett tydligare meta-element eftersom Rana och Emad samtidigt spelar det gifta paret Linda och Willy Loman i en uppsättning av klassikern Death of a Salesman. Tyvärr måste jag erkänna att till och med efter att ha läst på om pjäsen ser jag inte riktigt parallellerna mellan exempelvis Willy och Emad. Rent känslomässigt tilltalade också Nader och Simin mig mer, kanske för att det var lätt att relatera till Naders förtvivlan över faderns sjukdom. Scenen när han gråtande försöker duscha av sina dagars upphov i ett illa utrustat badrum är berörande. Och även om Simin framstår som extremt rationell, på gränsen till avstängd (till och med gentemot sin egen dotter), är det lätt att sympatisera med hennes önskan att kunna leva sitt liv på egna villkor.

Bägge filmerna är utan tvekan sevärda. Däremot vet jag inte om det gav något mervärde att se dem back-to-back.

Jodaeiye Nader az Simin (2011)

alt. titel: Nader och Simin – En separation, Nader og Simin – en separation, Nader og Simin – et brudd, Nader und Simin – eine Trennung, A Separation

Forushande (2016)

alt. titel: En handelsreisende, Sælgeren, The Salesman

Onibaba (1964)

alt.titel: Gropen, Onibaba – Djevle-kvinnene, Onibaba – likplundare, La femme diabolique, La mujer demonio, Onibaba, el mito del sexo, Devil Woman, The Demon, The Hole, The Ogress, The Witch

På engelska är The Wind in the Willows en humoristisk, saktmodig, melankolisk och lite bitterljuv saga om ett gäng djur som lever intill en flodstrand. På japanska blir säv-susandet betydligt mer illavarslande när det ackompanjerar triangeldramat som utspelas i Onibaba.

Fortsätt läsa ”Onibaba (1964)”

Bästa decenniet någonsin?

Jag var precis på väg att göra klart ett inlägg om Pedro Almodóvars Dolor y gloria när jag insåg att bloggen, just idag, fyller 10 jäkla år! År som verkligen inte inneburit särskilt mycket ”dolor”, men i ärlighetens namn kanske inte så mycket ”gloria” heller…

Fortsätt läsa ”Bästa decenniet någonsin?”

52 Directors: Akira Kurosawa

Jag har idag den stora äran att få haka på bloggkollegorna Fripps filmrevyer och Movies-Noir i deras projekt ”52 Directors”. Rubriken är egentligen ganska självförklarande – en gång i veckan under hela 2019 postas ett inlägg ägnat åt en specifik regissör. Fem (favorit)filmer listas för den aktuella regissören och hittills har herrarna hunnit avhandla exempelvis Ridley Scott, Ron Howard, David Lynch och Charlie Chaplin.

kurosawa pic

Fortsätt läsa ”52 Directors: Akira Kurosawa”

Miller’s Crossing (1990)

Millers Crossing.jpegalt. titel: Dødens ekko

Första filmen ut vårterminen 1992 vid Filmstudion i Umeå var bröderna Coens Miller’s Crossing (en termin som annars tillägnades Rainer Werner Fassbinder). Programhäftet menade att den inte var ”en film för envar, utan kontroversiell i sin kompromisslöshet och med sin svarta ironi”. Själv har jag ärligt talat bara ett vagt minne av en gangsterfilm som jag inte blev jätteförtjust i. Kanske hade jag förväntat mig en ny Raising Arizona, den enda Coen-film jag dittills sett? Den här känslan av att inte uppskatta Miller’s Crossing till dess fulla värde återkom när Henke och Carl diskuterade filmen i Shiny-poddens Coen-säsong.

Fortsätt läsa ”Miller’s Crossing (1990)”

X2: Ben-Hur (1959 & 2016)

Mastodontfilms-Mats ain’t got nothin’ on me! Varför se en mastodontfilm, när man kan klämma i med två?

Nå, nu har den senaste versionen av Ben-Hur från 2016 lite svårt att försvara en mastodontfilmsstatus med ynka 125 minuters speltid. Inte har den särskilt många Oscarsstatyetter att skryta med heller…

Fortsätt läsa ”X2: Ben-Hur (1959 & 2016)”

The Descendants (2011)

Det lär ha varit franska författarinnan Françoise Sagan som först sade något i stil med ”Pengar gör en inte lycklig, men jag gråter hellre i en jaguar än i en buss”. Gråta är väl en sak men när det kommer till dödligt skadade livspartners och förtvivlade döttrar är det rätt uppenbart att alla Matt Kings pengar inte är till mycket hjälp.

Fortsätt läsa ”The Descendants (2011)”

Umi yori mo Mada Fukaku (2016)

alt. titel: Efter stormen, After the Storm

Tre kvinnor och tre män skulle man nästan kunna sammanfatta detta skilsmässorelationsdrama från japanske regissören och manusförfattaren Hirokazu Kore-eda. Men något Bechdel-test vete tusan om filmen skulle klara, för trots att det som sagt inte saknas kvinnliga rollfigurer får de lov att ägna mestadelen av sin tid att prata med eller om tre generationer av släkten Shinoda – farfar, far och son.

Fortsätt läsa ”Umi yori mo Mada Fukaku (2016)”

1980 års tio bästa filmer

Flera händelser på det politisk-samhälleliga planet. Prinsessan Viktoria blir efter en förändring i Sveriges successionsordningen kronprinsessa. Lite högre smäller kanske Islands val av Vigdís Finnbogadóttir, världens första demokratiskt valda kvinnliga statsöverhuvud. Åter på den svenska spelplanen utnämns den förste JämO och sommartid återinförs efter att ha varit förvisad till avbytarbänken sedan 1916.

Fortsätt läsa ”1980 års tio bästa filmer”

Idiot (1869)

idiotenalt. titel: Idioten

Av någon anledning har det alltid funnits ett stort motstånd att ta itu med litteraturhistoriens ryska giganter: Tolstoj, Turgenjev och Dostojevskij. Varför Dickens och Austen alltid legat närmare tillhands i sugenhetslådan vet jag inte, kanske var det skolans litteraturlektioner som av någon anledning fick ryssarna att kännas som så svårtillgängliga.

Fortsätt läsa ”Idiot (1869)”