En månad med Kurosawa

Det här inlägget blev bautalångt, men jag lovar på min scoutheder (om jag nu hade någon sådan): det är inget aprilskämt.

***

Så, då står vi här. En månad och 30 (tyvärr inte 31)  filmer signerade Akira Kurosawa senare. Att det här är en regissör som för min del tilltalar både hjärta och hjärna torde knappast vara någon större hemlighet vid det här laget.

Som jag skrev inledningsvis (alltså i början av mars) har jag ägnat mig åt att se film, inte att läsa på om regissören. Men för den som blivit nyfiken finns det en uppsjö av både tryckt litteratur och webbplatser som står till tjänst med ett ymnighetshorn av information (se längst ned i inlägget för ett par länkar att börja med). För Kurosawa tillhör nu en gång för alla de där ”fina” regissörerna. En sådan där man helst ska ha lite koll på om man gillar artsy-fartsy-film.

Mâdadayo (1993)

alt. titel: Inte än, Not yet

Så var vi då alltså framme, film nummer 30 eller 31, beroende på hur man räknar. Akira Kurosawa är 83 bast (Clintan måste alltså klämma ur sig minst en film till innan han kan slå det) och Madadayo kommer att bli japanens sista film.

Kommer du ihåg någon särskild lärare från skoltiden? Helst då någon som var en bra lärare och gav dig något som du burit med dig hela livet, snarare än alla de där dåliga lärarna som man tenderar till att komma ihåg så mycket bättre.

Hachi-gatsu no kyôshikyoku (1991)

alt. titel: Augustirapsodi, Rhapsody in August, Hachigatsu no rapusodî

Publicerad i Västerbottens Kuriren i januari 1992.

Akira Kurosawa är en av vår tids största filmlegender. Augustirapsodi är hans senaste film, regisserad i åttioårsåldern. Jämfört med hans mer kända filmer, exempelvis Ran eller De sju samurajerna, är detta en lugn och stillsam historia. Farmor har samlat sina barnbarn hos sig på landet. Ungarna, som lika gärna skulle kunna komma från USA med jeans och T-shirts, tycker att farmor/mormor är gammalmodig men älskar henne i alla fall. Medan en återupptäckt släktings förmögenhet hägrar på Hawaii för föräldrarna får barnen komma i kontakt med historien, farmors historia, vilken innehåller så många syskon att hon omöjligen kan komma ihåg dem alla.

Yume (1990)

alt.titel: Akira Kurosawas dömmar, Dreams, Akira Kurosawa’s Dreams

En liten pojke råkar bli vittne till rävarnas bröllopsprocession i solregnet. Eller råkar och råkar, han verkar springa ut i skogen i akt och mening att se den eftersom hans mamma varnade honom för just det. Hon påpekade också att rävarna inte gillar att ha åskådare. Men hemma igen har han all anledning att ångra sig eftersom modern meddelar att en räv var där och lämnade en hälsning och en kniv till pojken. Om han inte lyckas få rävarnas förlåtelse för sitt etikettsövertramp är han inte välkommen tillbaka hem (och då är det ju rätt uppenbart vad kniven är tänkt att användas till).

Ran (1985)

Det är inte utan att jag nästan blir lite fuktig i ögonvrån när Kurosawa drar på för fullt i Ran. Det har slumpat sig så att filmen blir den näst sista av regissörens samlade produktion som jag tagit mig an och hjärtat sjunger fortfarande över hur glad jag är för det.

Här är nämligen 75-åringen i absolut högform och jag får precis allt jag kan begära serverat på silverbricka. En mustig historia (som han förvisso inte hittat på själv), visuellt makalöst vacker med lite mer än ”bara” snyggt naturfoto och försvarliga mängder jidaigeki. Det är horder av statister, uniformer, standar och stridande lorder. Dessutom ett perspektiv som utan problem övertrumfar gamle Wille vad gäller tröstlöshet och total hjälplöshet inför människans dårskap.

Kagemusha (1980)

alt. titel: Kagemusha – Spökgeneralen, Shadow Warrior

Till skillnad från tidigare och mer produktiva årtionden bestod Kurosawas 70-tal endast av Dodes’ka-den och Vägvisaren. Först fem år efter Vägvisaren hade regissören hämtat så pass mycket nya krafter att det var aktuellt med en ny film. Den här gången var det dock slut på experimentlustan och Kurosawa återvände till sin trogna jidaigeki-genre för att beskriva händelserna som ledde fram till slaget vid Nagashino i 1570-talets Japan.

Dersu Uzala (1975)

alt.titel: Vägvisaren, Derusu Uzara

Det känns inte helt osannolikt att tänka sig att Akira Kurosawa, efter det svala mottagandet av Dodes’ka-den, tyckte att den japanska hemmapubliken var ena otacksamma jävlar. Filmen som skulle följa på det både hyllade och ratade experimentet blev nämligen en rysk produktion.

Strax efter sekelskiftet 18-1900 leder kapten Vladimir Arseniev en topografisk expedition genom de täta skogarna i östra Ryssland. Det finns gott om vilda djur och när soldaterna vid nattlägret hör en massa ljud ute i bushen har man gevären redo. Men det är ingen vildsint slagbjörn som är sugen på lite soldatkött, utan en nomadisk jägare. Den hoblike (om hober istället för urbrittiska och äppelkindade hade varit asiater med pipskägg) lille mannen slår sig ned vid lägerelden med samma självklarhet som en katt som slår sig ned i ditt knä.

Dodesukaden (1970)

alt. titel: Dodes’ka-den

På stadens soptipp har en liten kåkby vuxit fram. Där bor de försupna männen med sina fruar, vart och ett av paren utmärkta av sina röda, respektive gula kläder. Där bor mannen med de utmärglade kinderna och de döda ögonen, i ett hus intill trädet som är lika dött som hans känsloliv. Den spastiske Herr Shima och hans rivjärn till fru som alla, från kvinnorna runt vattenkranen, till grönsaksförsäljaren, till Herr Shimas kollegor, är lite rädda för. Den unga Katsuko som adopterats av sin suput till morbror och sjuka moster. Roku-chan tillsammans med sin mamma. Och så, lite vid sidan av, de som inte ens har något skjul att förskansa sig i: tiggaren och hans son i ett rostigt och hjullöst skal av vad som tidigare kan ha varit en Renault.

Akahige (1965)

alt titel: Rödskägg, Red Beard

Ta bort hältan och käppen och sätt istället dit ett rejält skägg på Gregory House. Gör honom sedan till japan och vad har man då? Kunde du inte den lätta? Toshirô Mifune, så klart!

Fast här heter den brumbjörnsaktiga karaktären istället Dr. Kyojô Niide eller Rödskägg (vi får ta personalen på orden eftersom filmen är i svart-vitt). Han driver ett fattigsjukhus men är samtidigt läkare till rikare patienter som han läxar upp i sann House-anda. Vare sig de bara är feta istället för sjuka, en far som försöker avpolletera sin dotter eller en girig bordellmadam.

Tengoku to jigoku (1963)

alt. titel: Himmel och helvete, High and Low

Herr Gondo, fabrikschef vid företaget Förenade skor, får äntligen tillfredsställelsen att kasta ut de övriga cheferna från sin påkostade villa. De vill börja tillverka billigare fotbeklädnader för att öka företagets vinst men fabrikschefen har arbetat sig upp den hårda vägen och är alldeles för stolt för att göra skor i kartong och billigt skinn.

Herr Gondo har nämligen en plan. I största hemlighet har han sett till att få aktiemajoritet i företaget och nu är dagen D inne. Dagen då han slutgiltigt ska betala handpenningen för de sista aktieposterna. Det var inte lätt att skrapa ihop slantarna, men nu finns den där i hans hand. Checken på 50 miljoner yen. Nu återstår bara för hans assistent att flyga med pengarna till Osaka.