You are currently browsing the tag archive for the ‘Wes Anderson’ tag.

Bröderna Bloom, Stephen och Bloom (japp, han heter Bloom Bloom), måste tidigt lära sig att ta hand om sig själva och det gör de genom diverse lurendrejerier. Lillebror Bloom längtar redan vid unga år efter något som är ”på riktigt” men lyckas samtidigt vara en så mycket mer tilltalande person när han får låtsas vara någon annan.

Men i sällskap med deras senaste byte, den osannolikt rika Penelope Stamp, upptäcker han till sin förvåning att han inte behöver göra sig till. Kanske hänger det på att Penelope själv är en ganska speciell person som bland annat stängdes in under större delen av sin uppväxt i fädernesslottet innan man insåg att hennes svåra allergier mot ”allt” egentligen bara var en allergi mot allergitestnålar.

Men Stephen, samt brödernas kumpan Bang Bang, driver på och Bloom har inget annat val än att försöka lura av Penelope en del av hennes arv. Men det hindrar ju inte att gänget bjuder henne på en sjuhlesikes smugglarresa (fejkad, givetvis) innan dess, där Penelope tar sig an sin nya pirat-persona med liv och lust. Samtidigt som Bloom blir allt mer betagen i henne. Hur ska det sluta?!

Efter den mycket trevliga Knives Out (plus tre av de bästa Breaking Bad-avsnitten) insåg jag att jag ju faktiskt hade en annan Rian Johnson-film bara stående och väntandes i hyllan. (The Last Jedi hade däremot inte riktigt gett upphov till samma sug, om jag säger så…) Av någon anledning hade jag fått för mig att The Brothers Bloom skulle vara en svårmodig indie-film (jag få skylla på Adrien Brodys nuna på omslaget) men det var den ju absolut inte.

Nej, snarare är bedragarfilmen en ganska tydligt föregångare till Knives Out, både vad gäller historia och filmiska grepp. Här återfinner vi samma halsbrytande humor (såväl dialog- som klippmässig), samma fokus på händelseutvecklingar som med största sannolikhet inte är ”på riktigt” och samma visuella ambition. Jag är beredd att erkänna att utseendet på The Brothers Bloom är tillräckligt medvetet för att gränsa till Wes Anderson-quirky men eftersom jag verkligen gillade själva historien svalde jag även det lite pretto-visuella. Jag skulle faktiskt nästan lika gärna kunna kalla stilen för Bryan Fuller-mysig.

För jag kan inte låta bli att bli en smula betagen i en film där Adrien Brody sitter på ett tak mot bakgrund av ett graffitimotiv som gör att det ser ut som om han har en gigantisk pistol riktad mot tinningen, samtidigt som takdörren slås upp med ett ljud som låter som ett skott. Lite affekterat, javisst, men samtidigt både snyggt och smart i mina ögon.

Filmens smala lycka är dock inte Johnsons manus eller filmiska öga, utan rollbesättningen. Och då tänker jag inte på vare sig Adrien Brody eller Mark Ruffalo som förvisso är helt ok och ibland till och med charmiga i sina roller som Bloom och Stephen. Nej, vinstlotten är helt klart underbara Rachel Weisz i rollen som Penelope där hon får möjlighet att spela ut sin deadpan-humor med precis lagom mängd fummel (trots att Penelope visar sig vara betydligt mer kompetent än man kanske skulle kunna tro inledningsvis).

Knives Out är en mognare film, men The Brothers Bloom är verkligen ingen dålig föregångare. Har du undvikit den av samma felaktiga anledning som jag gjorde, se till att ändra på det i rödaste rappet.

Paddington 2Det är bara att erkänna (som om jag befann mig under en av Paddingtons stränga blickar): jag har aldrig varit något jättefan av björnen som gömmer marmeladmackor under sin röda hatt, och ikläder sig blå duffel. Har aldrig läst någon av böckerna och såg heller inte den första animerade filmen från 2014.

Läs hela inlägget här »

10. Hemkomsten
Lågmält och finstämt från variationsrike veteranen Zhang Yimuo om kulturrevolutionens efterdyningar.

”The objective of any form of art is not political. I had no political intentions. I am not interested in politics” (Regissör Zhang Yimuo om att vara filmskapare i Kina)

9. Boyhood
Här kan vi börja snacka filmiskt experiment! Richard Linklater har tagit fyra skådisar och låtit dem utvecklas i tangentens riktning under 12 år. Trovärdigt och vardagligt om barn-föräldrarelationer. Läs hela inlägget här »

Midnight SpecialVad kan få en polis som Lucas att lämna allt han äger och har för en gammal barndomskamrat som plötsligt står på hans tröskel? Som i och med beslutet att hjälpa Roy Tomlin sannolikt kastar år av principer och professionalitet överbord eftersom Roy har kidnappat en ung pojke som han påstår är hans egen son?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Den fantastiska räven

Det finns ett par regissörer som jag oerhört sällan kommer överens med men som jag ändå ständigt känner att gnagande krav från. Antingen för att jag känner att jag borde gilla dem (”alla” andra gör ju det) eller för att deras filmer ofta låter mycket mer spännande än vad de i slutänden visar sig vara. En man som Jim Jarmusch har jag inga problem med att avfärda men hur är det med Terrence Malick och Paul Thomas Anderson? Eller, som i det här fallet, Wes Anderson?

Läs hela inlägget här »

Lost in TranslationJag måste erkänna att det ligger jäkligt nära till hands att skriva något putslustigt om att jag kände mig lika uttråkad av Lost in Translation som både Bill Murray och Scarlett Johansson ser ut att vara i samma film. Men det skulle vara lite väl orättvist, för riktigt uttråkad blev jag faktiskt inte.

Läs hela inlägget här »

The Grand Budapest HotelWes Anderson har i sin senaste film åkallat den österrikiske författaren Stefan Zweigs ande. En koppling som känns minst sagt ödesmättad med tanke på resultaten i årets EU-val. Fylld av hopplös pessimism inför Europa och världens möjligheter att komma på rätt köl igen tog Zweig och hans hustru nämligen livet av sig 1942.

Läs hela inlägget här »

Wes Anderson, ständigt denne Wes Anderson! Åtminstone känns det så när jag snart efter den rejäla genomgång av filmskaparens produktion på Addepladdes j-vla filmblogg och vad som känns som otaliga diskussioner för och emot får möjlighet att se The Life Aqautic.

Steven Zissou är en dokumentärfilmare som tycks ha sett sina bästa dagar. Hans senaste filmvisning hälsas inte med mycket mer än en gäspning och det faktum att hans närmaste medarbetare Esteban uppges ha blivit uppäten av en ”jaguarhaj” under själva inspelningen renderar fler fniss än upprörda utrop.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Gary Wolf, Who Censored Roger Rabbit?
Dean R. Koontz
, Lost Souls
Bengt Liljegren, Adolf Hitler

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg