You are currently browsing the tag archive for the ‘Wes Anderson’ tag.
Det är bara att erkänna (som om jag befann mig under en av Paddingtons stränga blickar): jag har aldrig varit något jättefan av björnen som gömmer marmeladmackor under sin röda hatt, och ikläder sig blå duffel. Har aldrig läst någon av böckerna och såg heller inte den första animerade filmen från 2014.
10. Hemkomsten
Lågmält och finstämt från variationsrike veteranen Zhang Yimuo om kulturrevolutionens efterdyningar.
”The objective of any form of art is not political. I had no political intentions. I am not interested in politics” (Regissör Zhang Yimuo om att vara filmskapare i Kina)
9. Boyhood
Här kan vi börja snacka filmiskt experiment! Richard Linklater har tagit fyra skådisar och låtit dem utvecklas i tangentens riktning under 12 år. Trovärdigt och vardagligt om barn-föräldrarelationer. Läs hela inlägget här »
Vad kan få en polis som Lucas att lämna allt han äger och har för en gammal barndomskamrat som plötsligt står på hans tröskel? Som i och med beslutet att hjälpa Roy Tomlin sannolikt kastar år av principer och professionalitet överbord eftersom Roy har kidnappat en ung pojke som han påstår är hans egen son?
alt. titel: Den fantastiska räven
Det finns ett par regissörer som jag oerhört sällan kommer överens med men som jag ändå ständigt känner att gnagande krav från. Antingen för att jag känner att jag borde gilla dem (”alla” andra gör ju det) eller för att deras filmer ofta låter mycket mer spännande än vad de i slutänden visar sig vara. En man som Jim Jarmusch har jag inga problem med att avfärda men hur är det med Terrence Malick och Paul Thomas Anderson? Eller, som i det här fallet, Wes Anderson?
Jag måste erkänna att det ligger jäkligt nära till hands att skriva något putslustigt om att jag kände mig lika uttråkad av Lost in Translation som både Bill Murray och Scarlett Johansson ser ut att vara i samma film. Men det skulle vara lite väl orättvist, för riktigt så uttråkad blev jag faktiskt inte.
Wes Anderson har i sin senaste film åkallat den österrikiske författaren Stefan Zweigs ande. En koppling som känns minst sagt ödesmättad med tanke på resultaten i årets EU-val. Fylld av hopplös pessimism inför Europa och världens möjligheter att komma på rätt köl igen tog Zweig och hans hustru nämligen livet av sig 1942.
Wes Anderson, ständigt denne Wes Anderson! Åtminstone känns det så när jag snart efter den rejäla genomgång av filmskaparens produktion på Addepladdes j-vla filmblogg och vad som känns som otaliga diskussioner för och emot får möjlighet att se The Life Aqautic.
Steven Zissou är en dokumentärfilmare som tycks ha sett sina bästa dagar. Hans senaste filmvisning hälsas inte med mycket mer än en gäspning och det faktum att hans närmaste medarbetare Esteban uppges ha blivit uppäten av en ”jaguarhaj” under själva inspelningen renderar fler fniss än upprörda utrop.
That’s what HE said!