You are currently browsing the tag archive for the ‘Wes Anderson’ tag.
Vad kan få en polis som Lucas att lämna allt han äger och har för en gammal barndomskamrat som plötsligt står på hans tröskel? Som i och med beslutet att hjälpa Roy Tomlin sannolikt kastar år av principer och professionalitet överbord eftersom Roy har kidnappat en ung pojke som han påstår är hans egen son?
Men enligt vad Lucas själv säger räckte det med en titt in i den unge Alton Meyers ögon för att bli övertygad om rättfärdigheten i missionen. Nu handlar det om att få Alton till en specifik plats på en specifik tid samtidigt som en intensiv människojakt pågår, både från myndigheter men också från den sekt som Roy och Alton flytt från.
I en värld av Wes Andersons och Terence Malicks å den ena sidan, och J.J. Abrams och Zack Snyders å den andra, är det rätt skönt att det också finns regissörer som Jeff Nichols. Regissörer där man inte får Lena Ph-vibbar av att de också skriver sina egna manus, utan där detta totalgrepp kring produktionerna leder till något positivt. Nichols har med Midnight Special skapat ytterligare en film som i alla fall rent stilistiskt inte försöker göra det onödigt krångligt för sig, som lyckas fokusera sitt berättade på både relationer och en intressant historia.
Även om nu själva historien i Midnight Special synes ovanligt luddig med min begränsade Jeff Nichols-erfarenhet (jag har sett Take Shelter och Mud, saknar Shotgun Stories och Loving). Nichols är verkligen inget ymnighetshorn av information när det gäller Roy, Alton och deras förhållande till sekten som leds av Calvin Meyer. Vad är det egentligen för krafter Alton har som gör att församlingen tycks ha upphöjt honom till en ung gud? Hur drogs i så fall hans föräldrar in i det hela från första början? Och vad är sektens syfte?
Men jag har inga problem med att känna mig trygg i Nichols händer och hänger bara med i bilen tillsammans med Lucas, Roy och Alton. I likhet med Take Shelter har som sagt Midnight Special också en tydlig slutpunkt som historien (och alla dess deltagare) med obönhörligt kraft rör sig mot. Detta, ackompanjerat av (surprise, surprise) David Wingos pulserande score, ger det hela en känsla av både hotande undergång och thriller.
Utgående från den trio av Nichols filmer som jag har sett får jag intrycket av att han gärna vill beskriva hur goda män strävar efter att fortsätta att göra rätt för sig trots att omständigheterna går dem emot. Trots att omvärlden kanske inte alltid har samma bild av vad ”rätt” är. Särskilt viktig blir den ambitionen i förhållande till männens söner och vem är väl bättre lämpad att spela den typen av roll än Michael Shannon?
Återigen lyckas Shannon porträttera en far vars goda intentioner jag tror på och också sympatiserar med. Han vill verkligen det bästa för sin son, inte bara vad han uppfattar vara det bästa. Det är något med Shannons lite buckliga, breda ansikte som gör det oväntat lämpat för att uttrycka en stor omsorg som samtidigt också är en börda.
Sedan kan jag ju inte låta bli att bli lite nyfiken på titeln. Den första associationen som dyker upp är föga förvånande den klassiska folksången med omkvädet ”let the Midnight Special/shine a light on me”, vilken bland annat spelats in av Creedance Clearwater Revival. Det fanns också en gång i tiden ett tåg som kallades The Midnight Special, vilket trafikerade sträckan Chicago-St. Louis via ett bolag som då hette Alton Railroad Company efter Illinois-staden med samma namn.
Men de som vet något om det här med amerikansk folkmusik menar att sången istället handlar om nattåget mot Huston som för en kort sekund lyser upp väggarna i Texas-fängelset Sugar Land. En inte helt osannolikt tolkning eftersom texten uttryckligen berättar om hur det gäller att hålla sig i skinnet så att inte sheriffen slänger en i finkan.
Kanske Jeff Nichols har gjort en liten kombo här? Namnet Alton kommer från det första järnvägsexemplet medan pojkens närvaro blir mer som nattågets flyktiga påminnelse om ett liv som existerar utanför fängelseväggarna?
Eller också har Nichols tänkt något helt annat och jag är bara ute och cyklar. Oavsett om jag har rätt i mina funderingar eller inte tycker jag emellertid att Midnight Special, i likhet med Take Shelter, är bättre på uppbyggnad och förlopp än när det ska till en upplösning av det hela. Nichols vill snarare ge en skymt av svar än en Sanning men lyckas inte riktigt i den ansatsen.
Men regissören är inte den förste som har vissa problem med att avsluta sina verk och det är absolut ingen skavank som fördärvar hela upplevelsen. För att parafrasera Karin Boye ”Det finns allt för otydlig mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”.
Annonser
alt. titel: Den fantastiska räven
Det finns ett par regissörer som jag oerhört sällan kommer överens med men som jag ändå ständigt känner att gnagande krav från. Antingen för att jag känner att jag borde gilla dem (”alla” andra gör ju det) eller för att deras filmer ofta låter mycket mer spännande än vad de i slutänden visar sig vara. En man som Jim Jarmusch har jag inga problem med att avfärda men hur är det med Terrence Malick och Paul Thomas Anderson? Eller, som i det här fallet, Wes Anderson?
Jag måste erkänna att det ligger jäkligt nära till hands att skriva något putslustigt om att jag kände mig lika uttråkad av Lost in Translation som både Bill Murray och Scarlett Johansson ser ut att vara i samma film. Men det skulle vara lite väl orättvist, för riktigt så uttråkad blev jag faktiskt inte.
Wes Anderson har i sin senaste film åkallat den österrikiske författaren Stefan Zweigs ande. En koppling som känns minst sagt ödesmättad med tanke på resultaten i årets EU-val. Fylld av hopplös pessimism inför Europa och världens möjligheter att komma på rätt köl igen tog Zweig och hans hustru nämligen livet av sig 1942.
Wes Anderson, ständigt denne Wes Anderson! Åtminstone känns det så när jag snart efter den rejäla genomgång av filmskaparens produktion på Addepladdes j-vla filmblogg och vad som känns som otaliga diskussioner för och emot får möjlighet att se The Life Aqautic.
Steven Zissou är en dokumentärfilmare som tycks ha sett sina bästa dagar. Hans senaste filmvisning hälsas inte med mycket mer än en gäspning och det faktum att hans närmaste medarbetare Esteban uppges ha blivit uppäten av en ”jaguarhaj” under själva inspelningen renderar fler fniss än upprörda utrop.
That’s what HE said!