Glass Onion: A Knives Out Mystery (2022)

alt. titel: Glass Onion, Glass Onion – Knives Out

Världsberömde detektiven Hercule Poirot Benoit Blanc håller på att förgås av leda i pandemikarantän. Men är det något världsberömda detektiver sällan behöver gå särskilt länge utan, så är det mysterier. Blanc får en anledning att kliva upp ur badkaret när det landar en inbjudan från tech-miljardären Miles Bron.

Till Brons grekiska ö kommer också alla hans gamla kompisar, vilka på ett eller annat sätt under årens lopp kommit att stå i stor skuld till honom och hans förmögenhet. Nu finns anledning för dem alla att oroa sig för att deras gås ska sluta värpa guldägg åt dem. Frågan är bara hur långt de är beredda att gå för att se till att stoppa den utvecklingen.

Ända sedan första titten på Rian Johnsons överraskande underhållande Knives Out från 2019 har jag återkommit till den moderna pusseldeckaren ett flertal gånger. Så när jag förstod att Netflix skulle släppa en påkostad uppföljare med Daniel Craig återigen i rollen som detektiv Blanc var det givet att försöka hugga den så snart som möjligt.

Upplägget för Glass Onion är som synes en smula annorlunda än i fallet Knives Out – i centrum står förvisso en riking som utsätter sig själv för fara genom att hota att dra undan mattan för alla de som förlitar sig på hans underhåll. Men upptakten i Knives Out är mordet i sig – pusseldeckarutvecklingen följer bara på det. Medan det här redan från början sägs rent ut att ö-träffen ska ägnas ägnas åt att lösa Miles “mord”. Det tar ett tag för mig att fatta att det hela ska handla om ett sådant där ansträngt, putslustigt mordmysterium à la Cluedo men det dröjer inte länge förrän vi börjar snacka riktigt, blodigt allvar istället.

Glass Onion tar själv udden av den uppenbara pusseldeckarvinkeln genom att låta sin privatdetektiv förklara greppet upprepade gånger. Därmed skapas ett rätt underhållande meta-narrativ där jag bland annat tycker mig känna igen Agatha Christies Evil Under the Sun, The Mirror Crack’d from Side to Side och, förstås, And Then There Were None. Efter Knives Out tror jag att detta var enda vägen Johnson kunde ta med sitt manus eftersom det bara hade blivit fånigt med ytterligare en uppenbar pusseldeckare som inte själv uttryckte sig som en sådan.

Det är sannolikt ett tråkigt påpekande, men jag kan inte komma ifrån att Knives Out var en bättre och mer helgjuten produkt än Glass Onion. The Last Jedi lärde oss att Johnson inte är rädd för att lägga ut den cineastiska texten och med sina 139 minutrar skulle jag säga att Glass Onion tar lite väl god tid på sig. Särskilt som upplösningen utannonseras tydligt under hela filmens gång.

Det är hela tiden både snyggt och underhållande, inte tu tal om den saken, men till slut blir jag lite mätt på allt överdådet. Detaljrikedomen och -noggrannheten påminner till viss del om Wes Anderson. Här förekommer också ett ymnighetshorn av kända cameos, ett grepp som jag generellt upplever som ansträngt. Knives Out klarade dessutom av att berätta sin historia utan att ta till knep som förklarande återblickar. Plus att Ana de Armas sköterska Marta Cabrera gav original-filmen ett större hjärta och engagemang.

Alla på ön är förvisso roliga, men samtidigt hemska och egoistiska människor. Bäst i det här gänget jag om Kate Hudson, som med sin överspelade Birdie Jay är en slags bedagad och betydligt mer korkad version av sin ikoniska Almost Famous-Penny Lane. Edward Nortons Miles Bron låg i sin tur otäckt nära verkligheten med tanke på Elon Musks nyliga Twitter-haveri. Och då ska vi betänka att Glass Onions manus var färdigt till halvårsskiftet 2021.

Som sagt, inte riktigt lika bra som första försöket Knives Out, men fortfarande en förbaskat underhållande film. Återigen finns anledning att reflektera över att dessa två filmer är allt det som Branaghs Christieadaptioner kapitalt misslyckats med.

Guillermo del Toro’s Pinocchio (2022)

alt. titel: Pinocchio

Leksaksmakaren Gepetto har slutat göra leksaker. Det enda han gör nu för tiden är att sköta om sonen Carlos grav, gråta och supa sig full. Till slut tycker skogens andar synd om honom och ger liv till en trädocka som ska fylla det Carlos-formade hålrummet i Gepettos hjärta. Till hjälp på livets väg får Pinocchio med sig syrsan Sebastian J. Cricket, aspirerande memoarförfattare (Stridulations of My Youth). Eller ja, det är Sebastian som snarare får med sig Pinocchio eftersom han inrett sitt hem i den trädstam som gossen är snidad ur.

Fortsätt läsa ”Guillermo del Toro’s Pinocchio (2022)”

The French Dispatch (2021)

alt. titel: The French Dispatch of the Liberty, Kansas Evening Sun

Någonstans på vägen som började med Rushmore och The Royal Tenenbaums, fram till The French Dispatch har Mr. Wes Anderson och jag mot alla odds närmat oss varandra som filmskapare och konsument av sagda filmer. Väldigt länge var nämligen Anderson en filmskapare som jag hade extremt svårt för. Jag till och med aktivt undvek karln efter att ha satt ner foten på allt för många minor. Men undan för undan så ser det inte bättre ut än att han lyckats locka mig allt närmare sin egen ringhörna, sannolikt beroende på kombon miniatyrer, färgsprakerier, tablåliknande utsnitt och Alexandre Desplats musik. Främst tack vare Isle of Dogs och The Grand Budapest Hotel kändes det därför helt plötsligt inte alls som en plikt att masa mig iväg och se The French Dispatch.

Fortsätt läsa ”The French Dispatch (2021)”

Isle of Dogs (2018)

alt. titel: L’île aux chiens, Isle of Dogs – Ataris Reise, Ataris Reise, L’isola dei cani, Isla de perros

Den stackars strävhåriga scout-foxterriern Snoopy gick ett grymt öde till mötes i Moonrise Kingdom, skjuten i halsen med en pil av sina egna hussar. Lyckligtvis behövde jag inte misstänka att Wes Anderson hatar hundar tack vare den efterföljande Isle of Dogs. Och tack vare tre lägliga Viaplay-månader kunde jag dra igång hundfilmen per omgående.

Fortsätt läsa ”Isle of Dogs (2018)”

Moonrise Kingdom (2012)

alt. titel: Moonrise Kingdom – Una fuga d’amore

Så, efter titten på Gaspar Noés Climax kändes det som om i princip vad som helst skulle vara en förbättring. Så varför inte passa på att plocka upp Wes Anderson, en annan regissör som jag tenderar att inte komma överens med? Som med sin petimätriga och orimligt övertänkta filmstil inte kunde skilja sig mer mot Noés totala tygellöshet.

Fortsätt läsa ”Moonrise Kingdom (2012)”

Ett, tu…TV-serier! #12

Kingdom (2019-2020, 2 säsonger och 12 avsnitt)

Tidigt 1600-tal i ett Korea som lider svårt efter invasionen av Japan på 1590-talet. Svälten härjar och alla har det allmänt svårt. Fast kanske inte alla, ändå. Det finns en aristokrati som ser till att ta för sig så gott det går, särskilt representerade av Lord Cho Hak-ju som sett till att få sin egen dotter Cho gift med kungen. Drottningen är nu dessutom gravid, varför läget ser rätt mörkt ut för den nuvarande kronprinsen Lee Chang.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #12”

The Brothers Bloom (2008)

Bröderna Bloom, Stephen och Bloom (japp, han heter Bloom Bloom), måste tidigt lära sig att ta hand om sig själva och det gör de genom diverse lurendrejerier. Lillebror Bloom längtar redan vid unga år efter något som är ”på riktigt” men lyckas samtidigt vara en så mycket mer tilltalande person när han får låtsas vara någon annan.

Fortsätt läsa ”The Brothers Bloom (2008)”

Paddington 2 (2017)

Paddington 2Det är bara att erkänna (som om jag befann mig under en av Paddingtons stränga blickar): jag har aldrig varit något jättefan av björnen som gömmer marmeladmackor under sin röda hatt, och ikläder sig blå duffel. Har aldrig läst någon av böckerna och såg heller inte den första animerade filmen från 2014.

Fortsätt läsa ”Paddington 2 (2017)”

2014 års tio bästa filmer

10. Hemkomsten
Lågmält och finstämt från variationsrike veteranen Zhang Yimuo om kulturrevolutionens efterdyningar.

”The objective of any form of art is not political. I had no political intentions. I am not interested in politics” (Regissör Zhang Yimuo om att vara filmskapare i Kina)

9. Boyhood
Här kan vi börja snacka filmiskt experiment! Richard Linklater har tagit fyra skådisar och låtit dem utvecklas i tangentens riktning under 12 år. Trovärdigt och vardagligt om barn-föräldrarelationer. Fortsätt läsa ”2014 års tio bästa filmer”

Midnight Special (2016)

Midnight SpecialVad kan få en polis som Lucas att lämna allt han äger och har för en gammal barndomskamrat som plötsligt står på hans tröskel? Som i och med beslutet att hjälpa Roy Tomlin sannolikt kastar år av principer och professionalitet överbord eftersom Roy har kidnappat en ung pojke som han påstår är hans egen son?

Fortsätt läsa ”Midnight Special (2016)”