Precious (2009)

Precious hade stått länge i hyllan, osedd. Jag tvekade inte när jag fick chans att köpa hem den, med tanke på alla hyllningar den fick när den kom. Men sedan blev det liksom inte av, förrän jobbokcirkeln plockade upp förlagan av Sapphire.

Och då, plötsligt, när jag kollade runt lite insåg jag att regissören Lee Daniels tycks satsa på samma bredd som Ang Lee i sin repertoar. Jag hade bara aldrig kopplat ihop namnen förut. Men en kille som kan få Nicole Kidman att pinka på flickidolen Zac Efron och sedan följa upp det med en (vad det verkar i alla fall) förhållandevis konventionell biopic gör att man blir aningens nyfiken.

Urverksapelsiner

Hos mig och bloggaren Martin på Royale with Cheese väcktes redan innan jul tanken på att det skulle kunna vara roligt att ta oss an A Clockwork Orange. Först som bok av Anthony Burgess och sedan den nästan ännu mer klassiska filmatiseringen av Stanley Kubrick (bland annat angiven av Filmmedia.se som en av filmhistoriens tio mest lyckade filmadaptioner). Inte minst gjordes detta extra spännande av Martin anger filmen som en av sina absoluta favoriter medan jag intagit en betydligt mer avvaktande hållning till Malcolm McDowell och Stanley Kubrick. Boken var jag totalt obekant med medan Martin hade hunnit känna på den också.

A Clockwork Orange (1962)

Anthony Burgess och A Clockwork Orange fick börja i en rätt brant uppförsbacke för min del. Kubricks film hade jag sett för flera år sedan och ärligt talat tyckt var sådär, jag förstod mig inte på den. Jag slog upp första sidan av boken på tåget hem en fredagseftermiddag efter en tuff arbetsvecka och i samma vagn kollade två tjejer på en film med Betty White. Hur vet jag att Betty White var med? De hade inte två par hörlurar utan körde filmljudet rakt ut i vagnen – saftigt distraherande kan jag tala om.

A Clockwork Orange (1971)

Som nämndes ovan hade jag alltså stiftat bekantskap med herr Kubrick innan jag kom i kontakt med herr Burgess. Det funkade inte så där himla bra mellan mig och Stanley (av någon anledning gör det sällan det), bland annat för att jag hade uppfattat A Clockwork Orange som en mer renodlad sci-fi. Det är lite svårt att ta sci-fi på allvar när folk knallar omkring i roströda velourmysoveraller och belamrar sitt hem med bukiga plastmöbler.