You are currently browsing the tag archive for the ‘The Age of Innocence’ tag.

Finns det något tillfälle när det inte funkar att läsa Edith Wharton? Något tillfälle när man inte känner sig sugen på den fenomenala societetsförfattarinnan? Särskilt om dessa böcker är inlästa av den fenomenala Elizabeth Klett på public domain-sajten LibriVox.

Tidigare har jag avnjutit The House of Mirth (1905), Ethan Frome (1911), The Custom of the Country (1913) och The Age of Innocence (1920). Efter lite snokande hittade jag nu två novellsamlingar och en roman: The Greater Inclination (1899), Crucial Instances (1901) samt The Glimpses of the Moon (1922).

Novellsamlingarna är som synes något av det tidigaste som Wharton producerade. I hennes Wikipedia-bibliografi ser jag dock att hon också tidigt publicerade fackböcker om The Decoration of Houses samt Italian Villas and Their Gardens. Ett inflytande som jag inbillar mig märks i både novellsamlingarna och romanen eftersom miljöerna inte sällan är toscanska villor eller överdådiga Venedig-palats.

Av de två föredrar jag helt klart den första, The Greater Inclination. Wharton gillar att röra sig i gränslandet mellan konst och relationer, särskilt de där komplicerade, de mellan män och kvinnor. Ett bra exempel på det är samlingens första novell, ”The Muse’s Tragedy”, där kvinnan som fått avsevärd social cred genom att uppfattas som en känd poets musa berättar hur det egentligen ligger till.

I ”Souls Belated” är det dock bara relationerna som ligger i öppen dag och Wharton låter sina olyckliga huvudpersoner genomleva avsevärda moraliska kval och prövningar för att kunna vrida och vända på det här med giftermål och vad som kan anses social accepterat eller inte. Vad är social status värd om den kräver att man måste upprätthålla en fasad som till slut blir alltför ansträngande att putsa?

I Crucial Instances tycker jag inte att Wharton lyckas riktigt lika bra med sina historier men samlingen är för all del underhållande om inte annat för novellerna ”The Duchess at Prayer” och ”The Confessional”. Jag uppfattar dem som ett slags försök att skriva typiskt gotiska historier med svindlande kärleksaffärer, otrohet och plågade hjärtan. Lite mer voluminöst och melodramatiskt tragiska jämfört med Ethan Frome för att ta det kanske mest extrema exemplet.

I The Glimpses of the Moon möter vi Nick och Susie, två unga människor som tycks gjorda för varandra. Båda tycker att den andre skiljer sig från den ytliga och vulgära krets som de vanligtvis rör sig i. Kruxet är bara att ingen av dem kan röra sig i de här kretsarna på egen hand utan tillhör den märkliga klass som Wharton skildrade redan i The House of Mirth – den som mer eller mindre försörjer sig på att hoppa runt och snylta på mer välbärgade bekanta. Vanligtvis mot vissa mer eller mindre outtalade gentjänster, givetvis.

Nick och Susie är därmed fattiga som kyrkråttor. Hon har ingen som helst yrkesutbildning att tala om och han är en aspirerande författare. Som gift par skulle de alltså vara rökta rent ekonomiskt men Susie finner på råd. De kan gifta sig som ett slags rent socialt arrangemang, leva på de extravaganta bröllopsgåvorna som är mer eller mindre givna så länge de räcker och sedan skilja sig för att återgå till sina tidigare existenser. Men som med de flesta briljanta planer går det förstås inte riktigt så smärtfritt som Susie och Nick tänkt sig.

Jag har i tidigare texter om Wharton hyllat hennes språk men det finns kanske en anledning till att dessa böcker inte tillhör hennes mest kända verk. Viss finns de skarpa ordvändningarna där, men mer glimtvis skulle jag säga. Kanske Wharton behöver romanlängden för att riktigt kunna blomma ut språkligt sett?

The Glimpses of the Moon är å andra sidan lite halvdan vad gäller själva historien. Visst blir man indragen, visst njuter man av både beskrivningar och språk men i slutänden kan jag inte komma ifrån att historien om Nick och Susie känns lite väl tillrättalagd och präktig. Det verkar nästan som om Wharton varit mer intresserad av att leverera en moralisk lektion än av Nick och Susie som personer.

Det man kan få ut av The Glimpses of the Moon är dock en bekräftelse på den begynnande misstanken om att Edith Wharton verkligen inte var en kvinna som höll äktenskap särskilt högt när det gäller deras förmåga att göra människor tillfreds. När jag tänker efter känner jag mig osäker på om jag träffat på ett enda lyckligt gift par hos Wharton. Allt som oftast är det kvävande sociala normer, otrohet och konvenans som gäller. Så länge Nick och Susie är ofjättrade av hymens band är allt frid och fröjd men så fort de sagt ”ja” blir de varandras värsta fiender, beredda att offra bra mycket mer av sina personliga principer för den andres skull än de någonsin varit på egen hand. Absolut kärlek korrumperar absolut.

Edith Wharton har hittills aldrig levererat en direkt dålig läsupplevelse men dessa senaste exempel vad dock inte höjdpunkten i hennes produktion för min del. Dock måste jag återigen framhäva Elizabeth Kletts inläsning, alla böckerna är värda att lyssna på bara för den. Följ länkarna i boktitlarna för att komma till deras respektive sidor på Librivox.

The Greater Inclination (1899)

Crucial Instances (1901)

The Glimpses of the Moon (1922)

Annonser

Mixtape pic

So, here we are again… The last time I wrote a post in English was also the time I partook in the blogathon My Movie Year, likewise instigated by the movie blogger Fandango at Fandango Groovers Movie Blog.

And now it is to be about Mixtape Movies. Even though I am definitely old enough to have experienced the phenomenon of tape cassettes, I realise that I have never really understood the level of commitment that mixed tapes apparently demands. For me, it was always just a question of managing to press the “Rec” button when Kaj Kindvall happened to play the song I liked on the radio show Tracks.

Läs hela inlägget här »

Edith Wharton var född rakt in i sina romaner. Den fashionabla New York-miljö hon beskriver i The Age of Innocence (AoI) och The House of Mirth (HoM) var hennes sedan barnsben. Hennes far, George Frederic Jones, sägs ha varit mannen som gav upphov till uttrycket “keeping up with the Jones” (ung. att vilja ha allt grannarna har). Vad gäller miljön i Ethan Frome (EF) spenderade hon som sig bör flera somrar i Massachusetts.

Hon gifte sig förhållandevis tidigt (1885, 23 år gammal) med en likaledes välfödd äldre man som snart började lida av återkommande depressioner. Men till skillnad från framförallt Lily Bart och i viss mån Ellen Olenska lyckades Wharton skapa sig en egen nisch utanför ett vad som tycks ha varit ett kvävande äktenskap genom sitt författande.

Läs hela inlägget här »

Edith Wharton är en av de där författarna som är omåttligt populära på den amerikanska hemmaplan men som aldrig riktigt nått ut till världspubliken på bred front. Webbplatsen som är ägnad åt hennes bevarande Massachusettshem The Mount vill hävda att ”Not a day goes by when Edith Wharton’s name and novels aren’t freshly evoked. She’s all over the place: in the news, in the literary world, in academia, in Hollywood, and throughout the blogosphere.” Alla efterföljande exempel är dock från USA.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stephen King, Mr Mercedes
Tom Clancy, The Cardinal of the Kremlin
Elizabeth Gaskell, North and South
Dashiell Hammett, The Glass Key
Kristina Sandberg, Att föda ett barn

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg