You are currently browsing the tag archive for the ‘Hugh Jackman’ tag.
OS i Calgary 1988 måste ha haft en alldeles särskild dragningskraft för idrottsmän som var lite…aparta inom sina respektive grenar. Det var första gången någonsin som Jamaica skickade ett bob-lag och första gången på väldigt länge som Storbritannien skickade en backhoppare.
Jag är inte känd för att vara remarkabelt sportintresserad men inte ens jag missade backhopparen Eddie ”the Eagle” Edwards där i slutet på 80-talet. Det intressanta är att jag, då 16 år, uppfattade Edwards såsom ungefär medelålders. Först nu, när jag nu tar del av hans alldeles egna biopic, inser jag att karln då var nästan hälften så gammal som jag är nu. Kanske var det den är lilla pubesmustaschen som lurade mig?
Alltnog, Eddie the Eagle är en relativt klassisk underdog-film, både i ett sportfilms- och biopic-sammanhang. Den unge Michael Edwards, kallad Eddie, har samma goda självförtroende och samma dåliga självinsikt som många av dem som ställer sig framför Idoljuryn. Hans högsta önskan är att vara ”en olympier” men han är samtidigt inte särskilt idrottsligt begåvad.
I ett av många glasögonkrossar-montage (sportfilm och BOATS, remember?) står det klart att friidrott inte är Eddies grej. Men hur är det då med vinter-OS? Som alla hundutställare med en ovanlig ras vet, ökar sannolikheten till vinst när konkurrensen minskar. Och Storbritanniens grej har aldrig varit vintersporter. Men som en viss tennisspelande svensk skulle få lära sig, finns det även inom den brittiska utförsåkningen ett klassperspektiv och en självfinansierad arbetargrabb passar inte in i det.
Men så hade vi ju det där med gott självförtroende och dålig självinsikt. Men glasögonen nedhasade på näsan och ett lätt underbett tenderar den unge Eddie att se ut som om han dras med en lätt utvecklingsstörning och hans handlingar säger inte emot det. På egen hand åker han till sydtyska Garmisch-Partenkirchen för att lära sig backhoppning och sova i ett bar-förråd. Där träffar han också på den lätt alkade föredetta backhoppar-rebellen Bronson Peary.
Nå, det där sista tycks vara en sådan där grej som funkar bra rent dramaturgiskt men som kanske inte är helt med sanningen överensstämmande. Dels hade den riktige Eddie en viss vana av att i sann daredevil-anda skidhoppa över rader av bussar och bilar. Dels tränade han backhoppning i Lake Placid under överinseende av främst två amerikaner: John Viscome and Chuck Berghorn (varav å andra sidan åtminstone den förste tycks ha varit back-skötare snarare än backhoppare).
Men vad gör det när filmen petar dit en Hugh Jackman i jeans, cowboyboots och en stars-and-stripes-plunta som får göra en Wolverine extra light? Han är på sin höjd lite vresig och intar frukost i flytande form men blir exempelvis under filmens gång aldrig vare sig drängfull eller ovettig.
Hans Peary har också ett rätt bra samspel med Taron Egertons Edwards, en fjär varghund mot en dumglad (men väldigt bestämd) labradorvalp. Filmen om den brittiske backhopparen bjuder som sagt verkligen inte på något nytt rent dramaturgiskt men är en respektabel underdogmys-film. Den största spänningen ligger inte i OM utan NÄR vi ska få höra Van Halens ”Jump”. 80-talsnostalgiflörten håller sig annars på en rimlig nivå, till skillnad från de redigt usla CGI-effekterna som ska få oss att tro att både Egerton och Jackman är riktiga backhoppare.
Världen älskar vinnare. Eddie the Eagles största bedrift var kanske att visa att ”vinnare” faktiskt kan vara ett relativt begrepp.
Annonser
Den grekiske skogsguden Pan är känd för sitt vilda och hedonistiska leverne, gränslösa erotiska relationer med diverse skogsnymfer och kanske till och med har förmågan att reducera folk till lallande idioter om man ska tro författaren Arthur Machens berömda långnovell The Great God Pan.
X-Men (2000)
X-Men känns kanske inte lika fräsch som när den kom, men man kan inte ta ifrån den att det är en tidig superhjältefilm i ett årtionde när det inte producerades superhjältefilmer tre gånger i halvtimmen. Uppenbarelsen var förstås Hugh Jackmans Wolverine men även veteranerna Patrick Stewart och Ian McKellen bidrog med mycket tyngd.
Vår namnlöse huvudperson. Om dagen stuntförare och bilmekaniker. Om natten rånchaufför. Allt organiserat av hans otursförföljde chef Shannon, vilken exempelvis dras med ett krossat bäcken efter att ha försökt blåsa fel kille.
Så länge både bilföraren och hans chef håller sig till rutinerna tycks inget kunna gå fel. Bilföraren är cool, smart och samlad i de mest tajta situationer, egenskaper som förstås är bra att ha som både laglig och olaglig stuntförare.
Movie 43 är en film som jag kanske hade uppmärksammat tack vare en imponerade cast (Kate Winslet, Richard Gere, Kristen Bell, Justin Long, Anna Faris, Hugh Jackman, Uma Thurman, Chris Pratt, Halle Berry och Chloe Moretz för att nämna några) och det faktum att en av regissörerna heter Peter Farrelly. Ni vet, han som med brorsan Bobby gjort Dumb & Dumber, Kingpin och There’s Something About Mary.
Åtminstone castingmässigt tycks Snow White… bestå av alldeles för många missade chanser. När det gäller hjältinnan själv fanns bland andra Felicity Jones och Alicia Vikander med i leken innan producenterna bestämde sig för Kristen Stewart. Även om jag tyckte Kristen, till skillnad från inte mindre än fem vampyrrullar, gjorde ett hyfsat jobb i Adventureland vet jag vem av de tre jag skulle ha föredragit och det var inte hon.
Världen vaknar upp till mer eller mindre högljudda kopparslagare den 1 januari och upptäcker att samhället faktiskt inte gick under i ett moras av Y2K-buggar.
På temat fordon invigs Öresundsbron och öppnas för trafik i juli. Samma månad kraschar ett Concordeflygplan utanför Paris. Alla passagerarna omkommer och olyckan leder så småningom till att man helt slutar flyga Concorde. En månad senare förliser K-141 Kursk i norra Ishavet och nyhetsbevakningen av de ryska ”räddningsaktionerna” är intensiv.
Listdags igen! Detta var ett starkt år, jag har haft svårt både med att sortera ut mina tio listkandidater och att ge dem en rättvis bedömning sinsemellan. Särskilt topp tre är egentligen likvärdiga för min del.
10. Zwartboek
Paul Verhoven överraskar (mig i alla fall) med en rätt nedtonad andra världskrigs-historia som dessutom är förvånansvärt fri från blood ‘n guts. ”They’re working off a list. Of Jews with money. They murder them.”
På förekommen anledning från Jojjenito och Fripps Filmrevyer som publicerade tågtexter (en given film till Filmspanarnas tågtema om den bara haft premiär då) för ett par dagar sedan. Tidigare har Snowpiercer omskrivits (och omtalats) av Fiffis Filmtajm, Filmitch, Movies-Noir, The Velvet Café och TNE-podden.
***
Nog satte man stopp för växthuseffekten, alltid. Men vem hade kunnat räkna ut att experimentet med CW-17 skulle bli så fenomenalt framgångsrikt att man istället fixade så att det blev en ny istid? Ingen utom tågmagnaten Mr. Wilford.
Läget är kritiskt. Inte bara för våra X-Men, utan för alla mutanter. De är jagade till utrotningens gräns av de ondsinta väktarna (sentinels) som så småningom också tagit sig an både människor med muterade gener som ännu inte kommit till uttryck och människor som försökt hjälpa de utsatta.
That’s what HE said!