You are currently browsing the tag archive for the ‘Terrence Malick’ tag.

Christian Bale är på jakt efter livet mening. Han hittar den inte i Knight of Cups. Jag är dessutom rätt övertygad om att han skulle hitta den ännu mindre om han SÅG Knight of Cups för maken till obegripligt dravel var det länge sedan jag stötte på. Den enda mening som Terrence Malicks film torde ha, är för ämnet filmvetenskap och dess studenter, ety här finns nog material för att fylla hyllmetrar av pretentiösa övertolkningar.

Faktum är att Malicks film är så intetsägande att jag på allvar undrar om den egentligen inte är en enda stor bluff. Den påminner om en riktig film på samma sätt som all den där porrbotsspammen påminner om riktiga sexinviter (Elsa L: “Minns du hur passionerad jag är i livet?”). Släng ihop en massa mer eller mindre snömosiga religiösa och filosofiska citat om Livet och Kärleken, vidvinkelbilder på öken- och strandlandskap, Edvard Grieg, bilder från en körande bil samt en Christian Bale som ser melankolisk och fjärrskådande ut. Det är så uppenbara grepp att det knappast skulle behövas en mänsklig hjärna för att koppla ihop dem.

Malick ger mig inget som helst incitament att intressera mig för hans bilder eller castens lösryckta funderingar (att kalla dem för berättelser eller historier skulle vara att lända dem allt för stor betydelse). Och inget ont om Christian Bale men detta måste ha varit ett av de enklaste jobb han någonsin behövt prestera, i alla fall framför kameran. Malick tycks inte ha krävt särskilt mycket mer än att Bale knallar omkring, springer lite i strandbrynet med en massa olika kvinnor samt ser avskärmad ut.

Någon särskild dialog finns inte att tala om, inte heller något som skulle kunna kallas för händelseutveckling. Prat kommer mestadels via berättarröster och fragmentariska brottstycken från samtal i själva filmen. Vilken i sin tur är uppdelad i olika kapitel döpta efter tarotsymboler men utan att det tycks spela någon som helst roll för de filmsekvenser som kommer efter dem (men yay för filmvetarstudenterna, tarot är väl som kattmynta för dem?)

Det som stör mig är att Knight of Cups är en film som man hade skrattat åt ifall den inte varit fullsmockad med alla dessa kända namn (Malick, Bale, Cate Blanchett, Antonio Banderas, Imogen Poots, Brian Dennehy, Natalie Portman, Wes Bentley, Armin Mueller-Stahl för att nämna några). Sätt någon med mindre erfarenhet men samma ambition bakom kameran och hens kompisar framför den och du har vilken slumpartad studentfilm som helst. Visst finns det skönhet i Knight of Cups men ska vi vara helt ärliga ägnas en stor del av verket åt att filma vackra och påkostade människor i vackra och påkostade miljöer. Inte särskilt svårt att få det snyggt då, särskilt som Malick dessutom använder försvarliga mängder slow motion.

Om något fick Knight of Cups mig att ifrågasätta livets mening. Alternativt inse att jag måste söka efter den någon helt annanstans än hos Terrence Malick.

Annonser

alt. titel: Den fantastiska räven

Det finns ett par regissörer som jag oerhört sällan kommer överens med men som jag ändå ständigt känner att gnagande krav från. Antingen för att jag känner att jag borde gilla dem (”alla” andra gör ju det) eller för att deras filmer ofta låter mycket mer spännande än vad de i slutänden visar sig vara. En man som Jim Jarmusch har jag inga problem med att avfärda men hur är det med Terrence Malick och Paul Thomas Anderson? Eller, som i det här fallet, Wes Anderson?

Läs hela inlägget här »

Rörliga bilder och tryckta ord is mixing it up a bit! Idag har jag bytt inlägg med film & serie-sajten Filmtopp.se. Vill ni läsa mina demoniska synpunkter på The Amityville Horror får ni hoppa över dit (specifik URL är (förhoppningsvis) på ingående), för här bjuder Filmtopps Axel Diedrichs på en recension av Leatherface.

***

Leatherface hade Sverigepremiär på invigningen av årets upplaga av den underhållande skräckfestivalen Monsters of Film.

Titel: Leatherface

Regi: Alexandre Bustillo, Julien Maury

Manus: Seth M. Sherwood

Med: Stephen Dorff, Finn Jones, Lili Taylor m.fl.

Genre: Skräck, Drama

Jag måste säga att jag var försiktigt hoppfull inför premiären av Leatherface. Kritiker har inte brutit filmens varenda ben, och B-skådisarna är den här gången borta. Men en annan upprepning är definitiv: detta är en origin-berättelse, där vi får alternativa svar på hur en välmenande grabb förvandlas till ett mordiskt ufo, med skinnmask och rykande motorsåg.

Det finns någonting magiskt med gamla franchiser som vägrar att dö. Konceptet Motorsågsmassakern föddes tjugo år innan jag stämplade in, och kommer att finnas kvar när jag stämplat ut. Men först efter Leatherface undrar jag ifall det faktumet verkligen är så sagolikt som jag önskar. I så fall måste filmserien återigen renovera sig, för det här försöket att träffa rätt missar pricktavlan lika illa som en korsögd pacifist.

Kontraktet mellan Leatherface och oss i biofåtöljerna utlovar nämligen en traumatiserande splatterfest som kan visa sig på ett EKG-test. Men här håller regiduon Alexandre Bustillo och Julien Maury inte bara fingrarna i kors, de kör ner löftet i papperstrimlaren. Som splatterfilm är Leatherface förvånansvärt blygsam. Det är sällan blodigt, vilket kan fungera om filmen kompenserar detta med bra drama. Och det kan jag, hur gärna jag än vill, inte säga att den gör. Våra offerkaraktärers scenarion är nästan uteslutande hysteriska, trots att de saknar ett starkt närvarande hot. Jag uppskattar ambitionen att göra en fräsch nytolkning, men Leatherface landar i en slags gråzon, som jag inte tycker är rätt plats för ett så tydligt koncept.

“En bajskorv som inte går att spola ner”
Något som stör mig filmen genom är att det är svårt att förstå vart filmen är på väg, vad som är karaktärernas plan. Det behöver inte vara tydligt, men det borde inte vara alltför otydligt heller. Detta är ingen knepig Terrence Malick-film, det är, återigen, Motorsågsmassakern. Förklara reglerna, så vi kan hänga med och avnjuta spelet.

Egentligen upplevde jag inte 2017:s upplaga som någon större besvikelse. På den här nivån ligger ungefär samtliga nytolkningar av berättelsen om Motorsågsmassakern. Det finns oavsett missar ett underhållningsvärde med “läderansiktets” filmer, men som här håller på att ut. Därför känns det lägligt att en gång för alla ställa in den rostiga motorsågen i verkstaden, hänga ett tjockt lås på dörren och aldrig mer titta tillbaka – det vill säga om du inte dammar av originalfilmen, som håller än idag. Men om vi inte påminner oss själva om en spritt språngande Gunnar Hansen är det tydligt att Motorsågsmassakern är en bajskorv som inte går att spola ner.

Vad tycker du själv om Leatherface, är jag helt ute och cyklar eller finns det sanning bakom mina ord? Bör Motorsågsmassakern begravas, eller leva vidare?  Se istället någon av de filmer jag har listat här — de bästa skräckfilmerna — än denna rullen.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kathy Reichs, Grave Secrets
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Georges Simenon, Maigrets första fall

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser