You are currently browsing the tag archive for the ‘Indiefilm’ tag.

Ytterligare ett kortare avbrott i Brontë-bonanzan för att släppa fram en premiärsugen film. Nästan intajmad med internationella kvinnodagen dessutom.

***

alt. titel: Alla tiders kvinnor

Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Dorothea Field hoppas att det ska räcka med tre kvinnor för att klara biffen som är hennes femtonårige son Jamie. Hon är orolig för att Jamie rör sig bort från henne, en rörelse som borde kunna te sig fullt naturlig. Men ända sedan Jamies far lämnade dem har mor och son varit ett tajt litet team. Fram tills nu, vill säga.

Man skulle kanske kunnat tänka sig att en närmare medhjälpare skulle ha varit snickaren William som hyr ett rum i det storslagna men lätt medfarna huset i Santa Barbara som ägs av Dorothea. Men trots idoga försök att fösa ihop sin son med den äldre mannen tvingas modern inse att hon själv har betydligt mer gemensamt med William än hennes tonårstrulige son.

Men vad är tonåriga killar mer intresserade av än något annat här i världen? Tjejer, förstås! Dorothea pratar därför ihop sig med fotografen Abbie som hyr ett annat rum i huset samt Jamies kompis Julie och ber dem ta sig an hennes son. Som till en början inte är överförtjust i arrangemanget ska tilläggas.

Abbie, med det flammande röda håret och en lika flammande kärlek till punkmusiken, gör ett blandband till Jamie med alla de låtar som hon själv önskat att hon kunnat lyssna på när hon var tonårsdeprimerad. Plus slänger åt honom valda delar av litteraturlistan till “Hardcore Feminism 101”. Julie delar i sin tur med sig av sina sexuella upplevelser med halva grannskapets killar, ett urval som dock inte inkluderar Jamie själv till hans stora förtret.

Jag såg 20th Century Women eftersom den låtit tala om sig i Oscarssammanhang. Snacket har väl främst gällt Annette Benings insats som den nyfiket oroliga men lösningsinriktade modern Dorothea. Och visst, Annette Bening gör vad jag kan bedöma en strålade rollprestation som kvinnan som ständig röker (”When I started smoking, it was stylish”), ständigt går med Birkenstock-sandaler på fötterna och alltid har en öppen dörr för brandmän som släcker hennes brinnande bil. Men även om jag sannolikt borde vara mer eller mindre ålagd att göra det med tanke på min könstillhörighet fastnar jag inte på något helhjärtat vis för filmen. Inte heller närvaron av Greta Gerwig som Abbie eller Elle Fanning som Julie gör någon större skillnad trots att även de gör respektabla rolltolkningar.

20th Century Women känns som en vuxet återhållsam indiefilm. En välavvägd humoristisk quirkieness (Jamie förklarar det mesta som gäller modern med att ”She grew up during the depression”), uppbrutet berättande, rivning av den fjärde väggen, flera berättarröster och en slice-of-life-”handling”. Ackompanjerat med en ström av för handlingen orelaterade stillbilder, klipp från Koyaanisqatsi, klassiska och samtida TV-sändningar, signifikanta citat och ett säkerligen plågsamt noggrant utvalt soundtrack som jag gissar ska förmedla en slags tidsdokumentkänsla. Det är en pratfilm men as far as pratfilmer goes inser jag att jag i så fall föredrar Richard Linklaters mer polerade stil.

Det jag kan sympatisera med är att 20th Century Women, till skillnad från The Virgin Suicides, verkligen har kvinnorna i centrum trots att det många gånger är Jamies berättarröst som får ljuda. Där Sophia Coppolas granngrabbar blev det kalejdoskop genom vilket vi fick betrakta systrarna Lisbon vare sig vi ville eller inte utgör regissör och manusförfattare Mike Mills Jamie snarare en duk för Dorothea, Abbie och Julie att måla upp sina olika kvinnligheter på.

Det man väl även får ge filmen är att den riktar strålkastarljuset mot Annette Bening som får en chans att visar att hon är en otroligt duktig skådespelerska. Synd bara att hon inte fick visa det i en lite mer intressant och rolig film.

Jag tror minsann att jag bara fick sällskap av en enda filmspanare den här gången. Men nej, även Jojjenito verkar ha passat på.
Fripps filmrevyer

wnedy-and-lucyDen gamla ungdomsserien Dawson’s Creek handlade förvisso åtminstone delvis om sociala skillnader och orättvisor. Känslige och schysste Dawson hade ett rätt välordnat hem med en mor och en far medan kompisen Joey kom från ”fel” sida av stan. ”Stan” var i det här fallet en liten östkusthåla, så självklart var det också oerhört spännande med nykomlingen Jen Lindley som kom från New York och hade Levt Livet till skillnad från kidsen som växt upp i småstaden.

Läs hela inlägget här »

me-and-earl-and-the-dying-girlGreg går sista året på high school i Pittsburgh och skulle sannolikt se fram mot chansen att dra därifrån så fort som möjligt om det inte vore för att han fruktar att college kommer att bli ännu värre. Inte blir det bättre av att hans mamma ständigt kommer dragandes med en collegematrikel som är tjock som sju svåra år och åtta inkunablar.

Läs hela inlägget här »

filmspanarna_kvadrat_svAnas älskade farmor börjar bli lite till åren och kan inte längre använda sitt badkar trots att hon älskar att bada. Så trots att omgivningen ifrågasätter varför Ana skulle gå i land med just det här projektet när hon aldrig lyckas fullfölja någonting överhuvudtaget bestämmer hon sig för att installera en dusch hos sin farmor.

Läs hela inlägget här »

It FollowsÄn en gång får jag anledning att förbanna detta filmgissel som är förväntningar. Och då hade jag inte ens tagit reda på särskilt mycket om It Follows. Men hajpen på sociala media räckte för att jag trodde att jag skulle få se något i hästväg, inte en ojämn blandning av atmosfärskräckis, hoppa till-effekter och genomsnittlig indie-film.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Drömmarnas land

In AmericaNär två pålitliga filmspanare som Fiffi och Henke med gemensamma krafter öser beröm över en film blir man så klart nyfiken. Så när In America dök upp i ett billighetsil på någon av webbutikerna kändes det som en självklarhet att lägga till den på inköpslistan.

Läs hela inlägget här »

Då ska vi se. En av Jim Jarmusch mest kända filmer, guldpalmen guldkameran i Cannes. Jag och Jarmusch kom ju inte så bra överens i Broken Flowers, men nu är det nya friska tag. Open my mind, open my mind… Svart-vitt foto, tja, inget säger väl indiefilm som svart-vitt. En ensam tjej vid utkanten av en flygplats, hon tar sin väska och sin kasse och går.

En kille i en ganska sliten och minimal lägenhet som får telefonsamtal från någon tant Lotte. Hans kusin Eva kommer att stanna i tio dagar och han är tydligen inte direkt nöjd över det beskedet. Tjejen fortsätter att gå med sin packning genom ödsliga och slitna stadsdelar. Varför får jag helt plötsligt känslan av en zombierulle? Det skulle i alla fall liva upp saker och ting. Nu tar hon fram en bandspelare och kör igång Screamin’ Jay Hawkins ”I Put a Spell on You”. Bra låt. Undras om den ska betyda något? Tjejen ser knappast ut som någon sexbomb i alla fall, inte någon som skulle kunna förtrolla den manliga delen av medmänskligheten.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert A. Heinlein, The Moon is a Harsh Mistress
Tom Clancy, The Hunt for Red October
Mary Elizabeth Braddon, Lady Audley's Secret
Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane
Jonas Gardell, En komikers uppväxt

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg