You are currently browsing the tag archive for the ‘Indiefilm’ tag.
Man kan väl hoppas att regissören Michael Angelo Covino har en bättre relation till medmanusförfattaren Kyle Marvin än deras namnen Mike och Kyle i The Climb. Filmen bygger på Covino och Marvins kortfilm med samma namn från 2018. Utifrån IMDb:s kortfattade beskrivning skulle jag gissa att föregångaren förvandlats till den långa och sugande cykelstigningen på en fransk, slingrande bergväg i långfilmens inledning.
Här har Mike, som älskar landsvägscykling, släpat iväg med Kyle som verkligen skulle behöva förlora ett par kilon runt midjan inför sitt kommande bröllop med Ava. Mitt i den flåsande uppförsbacken kommer Mike med ett avslöjande som till en början kan tyckas förkrossande för Kyles del. Men vartefter The Climb fortskrider börjar vi i publiken ana att den typen av beteende sannolikt är symptomatiskt för Mike och Kyles hela relation.
Killarna har känt varandra sedan high school och Mike verkar nästan vara som en andra son för Kyles föräldrar. I The Climb får vi följa deras gemenskap över ganska många år, där tidshoppen oftast markeras genom filmens sju olika kapitelindelningar. I någon mening skulle jag vilja kalla The Climb för en slice-of-life-film, bara det att den som sagt sträcker sig över mer än tio, kanske till och med tjugo, år.
Det verkar inte vara helt osannolikt att verklighetens Michael Angelo och Kyle har känt varandra lika länge och häri ligger möjligen filmens akilleshäl. Kanske har killarna blivit lite för bekväma och nöjt sig med att göra några komiska poänger på bekostnad av sig själva? För i likhet med många andra slice-of-life-filmer känns det som om det egentligen inte hänt så mycket när det hela når sitt slut.
Relationen mellan Mike och Kyle har inte utvecklats nämnvärt och detsamma gäller männens personligheter. Kyle är fortfarande allt för snäll och Mike är fortfarande allt för självisk för att inte utnyttja detta faktum. Kanske är det också här man ska tolka in filmens titel, för förhållandet tycks konstant kämpa i en mjölksyreframkallande uppförsbacke. Så även om tanken från början kanske var att utforska kompisrelationen har The Climb gjort halt långt innan den kommit till någon allvarligare djuplodning. Framställningen blir mer deskriptiv än något annat.
Inte heller när det gäller en mindre platonsk, heterosexuell, kärlek känns det som The Climb har vare sig utveckling eller driv. Kyle menar att han älskar Ava för att hon inte försöker ändra på honom men senare i filmen hävdar han att han älskar Marissa lika mycket just för att hon pushar honom att förändras. Exakt vad som förändrats mellan dessa två kvinnor för Kyles del är dock oklart.
Å andra sidan… Manuset är inte direkt dåligt i all sin händelselöshet och Covino har fått både fotografen Zach Kuperstein och icke minst skådisarna att skapa en en mängd ambitiöst långa tagningar. Faktiskt undrar jag om det finns många delar i The Climb som inte består av långa tagningar. Här finns som sagt en hel del humor som oftast är av den sedvanligt små-absurda indie-typen, bland annat i form en kylslagen svensexa och ett kyrkogårdsslagsmål. Däremot vet jag inte om jag blev riktigt kompis med de diegetiska musikinslagen, däribland ett ryskt tremannaband mitt ute på sjöisen.
En helt ok både debut och indie-film måste nog det avslutande omdömet bli, hur mellanmjölk det än låter.
Så, hur upplevde de andra filmspanarna klättringen?
Fripps filmrevyer
Jojjenito
alt. titel: Barnmorskan, The Midwife
Två Catherine i fokus. Catherine Frot spelar Claire, en medelålders ensamstående barnmorska som lever för sitt jobb, för de mödrar och barn som hon hjälper. Catherine Deneuve spelar Béatrice, en äldre, men lika ensamstående, kvinna som en gång levde med Claire och hennes far, Antoine.
Lady Bird fick gå lottlös från Oscarsgalan, vilket kännes fullt rimligt med tanke på konkurrensen.
***
Hörni alla filmtittare, ni vet den där tjejen som inte riktigt känner att hon passar in i high school-hackordningen och bara längtar tills den dan hon kan vända sin trista småstad ryggen till förmån för storstadens kulturella puls? Gissa vad, här kommer hon en gång till!
Joni har precis börjat på college. Skulle man kunna tänka sig att hon som en första uppgift på kursen i kreativt skrivande ska berätta om ”My last summer”?
Ytterligare ett kortare avbrott i Brontë-bonanzan för att släppa fram en premiärsugen film. Nästan intajmad med internationella kvinnodagen dessutom.
***
alt. titel: Alla tiders kvinnor
Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Dorothea Field hoppas att det ska räcka med tre kvinnor för att klara biffen som är hennes femtonårige son Jamie. Hon är orolig för att Jamie rör sig bort från henne, en rörelse som borde kunna te sig fullt naturlig. Men ända sedan Jamies far lämnade dem har mor och son varit ett tajt litet team. Fram tills nu, vill säga.
Den gamla ungdomsserien Dawson’s Creek handlade förvisso åtminstone delvis om sociala skillnader och orättvisor. Känslige och schysste Dawson hade ett rätt välordnat hem med en mor och en far medan kompisen Joey kom från ”fel” sida av stan. ”Stan” var i det här fallet en liten östkusthåla, så självklart var det också oerhört spännande med nykomlingen Jen Lindley som kom från New York och hade Levt Livet till skillnad från kidsen som växt upp i småstaden.
Greg går sista året på high school i Pittsburgh och skulle sannolikt se fram mot chansen att dra därifrån så fort som möjligt om det inte vore för att han fruktar att college kommer att bli ännu värre. Inte blir det bättre av att hans mamma ständigt kommer dragandes med en collegematrikel som är tjock som sju svåra år och åtta inkunablar.
Anas älskade farmor börjar bli lite till åren och kan inte längre använda sitt badkar trots att hon älskar att bada. Så trots att omgivningen ifrågasätter varför Ana skulle gå i land med just det här projektet när hon aldrig lyckas fullfölja någonting överhuvudtaget bestämmer hon sig för att installera en dusch hos sin farmor.
Än en gång får jag anledning att förbanna detta filmgissel som är förväntningar. Och då hade jag inte ens tagit reda på särskilt mycket om It Follows. Men hajpen på sociala media räckte för att jag trodde att jag skulle få se något i hästväg, inte en ojämn blandning av atmosfärskräckis, hoppa till-effekter och genomsnittlig indie-film.
That’s what HE said!