You are currently browsing the tag archive for the ‘Indiefilm’ tag.
alt. titel: Barnmorskan, The Midwife
Två Catherine i fokus. Catherine Frot spelar Claire, en medelålders ensamstående barnmorska som lever för sitt jobb, för de mödrar och barn som hon hjälper. Catherine Deneuve spelar Béatrice, en äldre, men lika ensamstående, kvinna som en gång levde med Claire och hennes far, Antoine.
När Claire en dag hör ett meddelande från Béatrice på telefonsvararen är det knappast något kärt återseende. Hon har inte sett sin plastmamma på många år och av allt att döma lämnade Béatrice far och dotter hux flux för att aldrig höra av sig igen. Förrän nu.
Béatrice är en levnadsglad själ som tror på njutningens helande kraft och därför inmundigar rikliga mängder vin, rött kött och andra allmänt hälsofarliga men njutbara substanser. Claire är mer asketiskt lagd, föredrar grönsaker framför pommes frites och kranvatten framför vin. Béatrices gissning att den yngre kvinnan arbetar som bibliotekarie känns inte helt orimlig.
Det är förvisso mycket annat som också pågår i Claires liv – kliniken hon arbetat på hela sitt liv hotas av nedläggning, sonen Simon kommer för att visa upp sin nya flickvän, hon påtar i sin kolonilott och blir uppvaktad av kolonilottsgrannen Paul. Men eftersom filmen både tar avstamp och landar i (den från Claires sida motvilliga) relationen mellan de två kvinnorna blir det också den som på något sätt utgör samlingspunkten.
Skulle Sage femme ha varit en amerikansk film skulle jag utan tvekan ha kallat den för ”indie” med sin ”slice of life”-berättelse och realistiska ton. Som det är nu blir den mest…fransk. Det är den typen av film som sällan är enastående bra, tankeväckande eller provocerande men lika sällan direkt dålig eller ointressant. Styrkan ligger i ett naturligt tilltal och trovärdiga rollprestationer.
Där filmen brer på lite extra är möjligen i sin beskrivning av det nya sjukhuset som ska ersätta Claires gamla arbetsplats. En orgie i New Public Management och högblanka golv. Där en erfaren barnmorska sorry, ”förlossningstekniker” blir guidad av en managementflicksnärta som uppriktigt verkar tro att teknik kan ersätta den erfarenhet som sitter i kroppen efter ett helt yrkesliv.
Själva grundkonceptet med att Claire (om än motvilligt) börjar leva upp under Béatrices inflytande kan kännas igen från Gud vet hur många amerikanska feel good-filmer men i Sage femme är processen mer subtilt skildrad. Filmens styrka ligger i relationen mellan de två Catherines och de har en sällsynt dynamik som lyckas inkorporera både skuld, sorg, tacksamhet och glädje. Scenen där Claire masserar Béatrices värkbrutna kropp är rörande och innerlig.
Sage femme skapar ett oerhört nyansrikt porträtt av sin huvudperson, en kvinna som hjälpt livet på traven i många år men som först nu börjar kunna ta för sig av det för egen del. Precis lagom som distraktion för en måndagskväll efter årets rivstart på arbetsveckan.
Annonser
Lady Bird fick gå lottlös från Oscarsgalan, vilket kännes fullt rimligt med tanke på konkurrensen.
***
Hörni alla filmtittare, ni vet den där tjejen som inte riktigt känner att hon passar in i high school-hackordningen och bara längtar tills den dan hon kan vända sin trista småstad ryggen till förmån för storstadens kulturella puls? Gissa vad, här kommer hon en gång till!
Joni har precis börjat på college. Skulle man kunna tänka sig att hon som en första uppgift på kursen i kreativt skrivande ska berätta om ”My last summer”?
Ytterligare ett kortare avbrott i Brontë-bonanzan för att släppa fram en premiärsugen film. Nästan intajmad med internationella kvinnodagen dessutom.
***
alt. titel: Alla tiders kvinnor
Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Dorothea Field hoppas att det ska räcka med tre kvinnor för att klara biffen som är hennes femtonårige son Jamie. Hon är orolig för att Jamie rör sig bort från henne, en rörelse som borde kunna te sig fullt naturlig. Men ända sedan Jamies far lämnade dem har mor och son varit ett tajt litet team. Fram tills nu, vill säga.
Den gamla ungdomsserien Dawson’s Creek handlade förvisso åtminstone delvis om sociala skillnader och orättvisor. Känslige och schysste Dawson hade ett rätt välordnat hem med en mor och en far medan kompisen Joey kom från ”fel” sida av stan. ”Stan” var i det här fallet en liten östkusthåla, så självklart var det också oerhört spännande med nykomlingen Jen Lindley som kom från New York och hade Levt Livet till skillnad från kidsen som växt upp i småstaden.
Greg går sista året på high school i Pittsburgh och skulle sannolikt se fram mot chansen att dra därifrån så fort som möjligt om det inte vore för att han fruktar att college kommer att bli ännu värre. Inte blir det bättre av att hans mamma ständigt kommer dragandes med en collegematrikel som är tjock som sju svåra år och åtta inkunablar.
Anas älskade farmor börjar bli lite till åren och kan inte längre använda sitt badkar trots att hon älskar att bada. Så trots att omgivningen ifrågasätter varför Ana skulle gå i land med just det här projektet när hon aldrig lyckas fullfölja någonting överhuvudtaget bestämmer hon sig för att installera en dusch hos sin farmor.
Än en gång får jag anledning att förbanna detta filmgissel som är förväntningar. Och då hade jag inte ens tagit reda på särskilt mycket om It Follows. Men hajpen på sociala media räckte för att jag trodde att jag skulle få se något i hästväg, inte en ojämn blandning av atmosfärskräckis, hoppa till-effekter och genomsnittlig indie-film.
alt. titel: Drömmarnas land
När två pålitliga filmspanare som Fiffi och Henke med gemensamma krafter öser beröm över en film blir man så klart nyfiken. Så när In America dök upp i ett billighetsil på någon av webbutikerna kändes det som en självklarhet att lägga till den på inköpslistan.
That’s what HE said!