You are currently browsing the tag archive for the ‘Indiefilm’ tag.
Ytterligare ett kortare avbrott i Brontë-bonanzan för att släppa fram en premiärsugen film. Nästan intajmad med internationella kvinnodagen dessutom.
***
alt. titel: Alla tiders kvinnor
Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Dorothea Field hoppas att det ska räcka med tre kvinnor för att klara biffen som är hennes femtonårige son Jamie. Hon är orolig för att Jamie rör sig bort från henne, en rörelse som borde kunna te sig fullt naturlig. Men ända sedan Jamies far lämnade dem har mor och son varit ett tajt litet team. Fram tills nu, vill säga.
Den gamla ungdomsserien Dawson’s Creek handlade förvisso åtminstone delvis om sociala skillnader och orättvisor. Känslige och schysste Dawson hade ett rätt välordnat hem med en mor och en far medan kompisen Joey kom från ”fel” sida av stan. ”Stan” var i det här fallet en liten östkusthåla, så självklart var det också oerhört spännande med nykomlingen Jen Lindley som kom från New York och hade Levt Livet till skillnad från kidsen som växt upp i småstaden.
Greg går sista året på high school i Pittsburgh och skulle sannolikt se fram mot chansen att dra därifrån så fort som möjligt om det inte vore för att han fruktar att college kommer att bli ännu värre. Inte blir det bättre av att hans mamma ständigt kommer dragandes med en collegematrikel som är tjock som sju svåra år och åtta inkunablar.
Anas älskade farmor börjar bli lite till åren och kan inte längre använda sitt badkar trots att hon älskar att bada. Så trots att omgivningen ifrågasätter varför Ana skulle gå i land med just det här projektet när hon aldrig lyckas fullfölja någonting överhuvudtaget bestämmer hon sig för att installera en dusch hos sin farmor.
Än en gång får jag anledning att förbanna detta filmgissel som är förväntningar. Och då hade jag inte ens tagit reda på särskilt mycket om It Follows. Men hajpen på sociala media räckte för att jag trodde att jag skulle få se något i hästväg, inte en ojämn blandning av atmosfärskräckis, hoppa till-effekter och genomsnittlig indie-film.
alt. titel: Drömmarnas land
När två pålitliga filmspanare som Fiffi och Henke med gemensamma krafter öser beröm över en film blir man så klart nyfiken. Så när In America dök upp i ett billighetsil på någon av webbutikerna kändes det som en självklarhet att lägga till den på inköpslistan.
Då ska vi se. En av Jim Jarmusch mest kända filmer, guldpalmen guldkameran i Cannes. Jag och Jarmusch kom ju inte så bra överens i Broken Flowers, men nu är det nya friska tag. Open my mind, open my mind… Svart-vitt foto, tja, inget säger väl indiefilm som svart-vitt. En ensam tjej vid utkanten av en flygplats, hon tar sin väska och sin kasse och går.
En kille i en ganska sliten och minimal lägenhet som får telefonsamtal från någon tant Lotte. Hans kusin Eva kommer att stanna i tio dagar och han är tydligen inte direkt nöjd över det beskedet. Tjejen fortsätter att gå med sin packning genom ödsliga och slitna stadsdelar. Varför får jag helt plötsligt känslan av en zombierulle? Det skulle i alla fall liva upp saker och ting. Nu tar hon fram en bandspelare och kör igång Screamin’ Jay Hawkins ”I Put a Spell on You”. Bra låt. Undras om den ska betyda något? Tjejen ser knappast ut som någon sexbomb i alla fall, inte någon som skulle kunna förtrolla den manliga delen av medmänskligheten.
That’s what HE said!