You are currently browsing the tag archive for the ‘Kulturkrockar’ tag.
alt. titel: L’arte di vincere, Le stratège, Moneyball – L’art de gagner, Die Kunst zu gewinnen – Moneyball, Moneyball: Rompiendo las reglas, El juego de la fortuna
The Oakland Athletics är ett baseballag med en anrik stamtavla. Ursprungligen grundade 1901 i Philadelphia (då de förstås hette Philadelphia Athletics) har de för all del ett antal imponerande titlar i bagaget. Men runt 2001 börjar den senaste (från 1989) anta ett lätt dammigt utseende. Krisen i klubben är uppenbar och många vet precis vad den kommer sig av: brist på pengar och förlust av viktiga nyckelspelare.
Läs hela inlägget här »
Som vanligt vet man aldrig vad man får när det drar ihop sig till Filmspanarnas årliga filmfestivaldag. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig när The Farewell öppnar upp med ett telefonsamtal mellan en äldre kinesisk kvinna och en yngre dito som av allt att döma är hennes barnbarn. Snart står det dock klart att den äldre kvinnan befinner sig på ett sjukhus, vilket hon inte låtsas om inför sin sondotter, medan den yngre, kallad Billie, rör sig på vimlande New York-gator. Billies familj flyttade till USA när hon bara var sex år men hon upprätthåller av allt att döma en kärleksfull relation med sin farmor, Nai Nai, över telefon.
I Darren Aronofskys bibelspektakel Noah spelade Russell Crowe en far med tre söner som ser syner av eventuellt gudomligt ursprung och som är omgiven av vatten. Den egna regissörsdebuten The Water Deviner kan med lite god vilja och fantasi ses som en återupprepning av den historien i den meningen att Crowe återigen spelar en far med tre söner som ser syner av eventuellt gudomligt ursprung och som är omgiven av vatten.
Jag har tidigare proklamerat att jag inte skulle ha något emot att leva i Guillermo del Toros huvud. Riktigt flyta ut i högra hjärnbarken och ta del av fantasifyrverkerierna. Men om jag samtidigt bleve erbjuden ett litet krypin hos China Miéville vete tusan hur jag skulle kunna välja. Inget annat alternativ finns i det läget än att dela sig i två.
Med sex tidigare Miéville-böcker under bältet är läsningen av The City and the City ändå en i vissa lägen fysisk upplevelse. Flera gånger känner jag vad som kanske närmast kan likna ett rus över hur denne mans berättarkreativitet fungerar; man blir hela tiden överraskad, nyfiken, exalterad. Han svänger sitt litterära spö och jag är inget mindre än trollbunden.
I den plötsligt allestädes närvarande fattigdomsdiskussionen känns det extra aktuellt att ha läst Torbjörn Flygts Underdog och Kristian Lundbergs Yarden back to back. Begreppet ”fattigdom” sätter ett ytterligare perspektiv på två skildringar som annars karakteriserats som klassberättelser.
Underdog är i backspegelns klara ljus synnerligen medveten om sin klasstillhörighet. Boendes i lägenhet med en strumpfabriksförslitningsskadad mamma sitter arbetarstämpeln som en ovanligt väl passande handske på den hand som är Johan Kraft under sin malmöitiska uppväxt. Både lärare och mer bemedlade kompisar ser till att han inte förhäver sig. Läs hela inlägget här »
Generellt förhåller jag mig hyfsat skeptisk till svensk film — det blir ofta alltför teatraliskt, styltigt eller tokroligt. Genom Bröllopsfotografen, men kanske framförallt Smala Sussie, börjar Ulf Malmros mer och mer framstå som ett magnifikt undantag till denna skeptisism.
Robin bor i Molkom, en lokalpatriot som hyllar sitt Wermland meddelst ryggtatuering i frakturstil och som ständigt bär med sig kameran. På ett sätt vanlig eftersom han fortfarande bor hemma hos mamma och pappa och tittar på ”Vem vill bli miljonär” i gillestugan på fredagskvällarna. På ett sätt lite ovanlig eftersom han mycket väl kan tänka sig att se en enmansföreställning av Doktor Glas på Folkets Hus när det är DVD-nyhetsdag på macken.
