You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg Ovärdig’ category.

Är du lärare och känner dig ute på lite djupt vatten med det här med ”ledarskap i klassrummet”? Lyssnar eleverna inte på dig? Kanske till och med kallar dig saker som ”fittfröken”? Har du dessutom dålig (läs: icke-existerande) backning från din rektor?

Inga problem! Se bara till att krångla in dig i ett nystan av onödigt komplicerade och framstammade lögner som det tar dig orimligt lång tid att ta dig ur. Sabba ett par relationer på vägen genom att helt enkelt vara en sjukt otrevlig person. Och vips! Tillbaka i klassrummet börjar eleverna lyssna på den livsvisdom som du mot all förmodan tydligen kan vidarebefordra till dem.

Det är i alla fall den resa för Liv Mjönes Vera som Tills Frank skiljer oss åt förväntar sig att publiken ska svälja. Hon har svårt att hitta en stadig livspartner, vilket hennes livscoach förklarar med att hon alltid siktar på män som ligget snäppet över hennes egen attraktionsnivå. En sådan är kanske lärarkollegan Frank. Om inte annat är Vera så fantastiskt förälskad att hon tagit för vana att inhalera hans jacka varje gång den hänger utanför lärarrummet.

Har Vera någonsin försökt att föra ett vettigt samtal med Frank? Är kvinnan ens förmögen att föra ett vettigt samtal med Frank? Oklart… Hon kommer förvisso så långt att hon påstår sig vara en ivrig skärmflygare eftersom Frank gillar skärmflygning. Men den lilla positioneringen är inte till mycken hjälp när Frank hastigt och lustigt ger upp lärarjobbet för att ägna sig åt skärmflygning på heltid. I Chamonix. Med en Jasmine.

Vera väljer att slicka såren tillsammans med Carl-Johan. Tack vare att han inte bara blir ytterligare en engångsligg-hack i hennes sänggavel börjar hon inse att Carl-Johan, och inte Frank, borde vara mannen i hennes liv. Därför förbereder hon sig för ett relationsmässigt tigersprång samtidigt som paret ska spendera påsken i Åre för att fira Carl-Johans mammas 70-årsdag.

Jag tar munnen full med en gång och påstår att filmens absolut största svaghet är manuset. Skrivet av Peter Magnusson, vilket också axlar rollen som Carl-Johan. Detta gör mig lite förvånad eftersom jag hade fått intryck av att Magnussons tidigare filmer (främst Sommaren med Göran och En gång i Phuket) varit ganska uppskattade. Själv har jag dock inte sett dem och det kommer kanske inte som någon större överraskning att Tills Frank… verkligen inte gör mig sugen på mer Magnusson-manus.

Filmens ”humor” bygger till stora delar på att Liv Mjönes aldrig kan ta bladet från munnen och kommunicera med sin omgivning som en vettig människa. Hennes lögner blir aldrig trovärdigt knäppa, det hela blir bara högst pinsamt när vi måste sitta igenom hennes hackiga ”förklaringar” till varför hon plötsligt ska gå på en begravning i Åre iförd skidkläder. Men vi förväntas exempelvis också tro på att hon och Carl-Johan aldrig pratat tillräckligt mycket för att hans anställning ska komma som en ovälkommen överraskning när de väl befinner sig i Åre. Samtidigt som vi dessförinnan fått ett ganska långt romans-montage där de tycks spendera all sin vakna tid tillsammans (förutom när Vera trillar i en vak och inte går hem för att byta kläder utan sitter kvar på isen och fryser).

Även andra former av humor presenteras på de mest konstiga sätt och här kanske en del av skulden också måste delas av regissören Leif Lindblom (som, åh herregud…, också står bakom Hallonbåtsflyktingen och Svensson, Svensson-filmen). Upptakten visar nämligen ett montage av Vera som om morgnarna tittar sig i spegeln i ett försök att peppa till sig samtidigt som hon hela tiden är ensam, vare sig hon fikar i lärarrummet eller tar Stockholms-promenader.

Filmens första ”riktiga” scen utspelas därefter på en läkarmottagning (där ”Vera Trallsten” av oklar anledning måste ropas upp tre gånger med hög röst) och beskedet att hon lider av både kondylom och klamydia. En logisk (utgående från inledningen) poäng skulle här ha varit att hon haft sex med bara en enda partner (tvärt emot läkarens ivriga uppmaningar att räkna upp alla hon haft sex med) och så skulle filmen ha handlat om det. Men nej, Vera börjar plötsligt räkna upp män nog för ett helt regemente, vilket alltså innebär att hon ägnat större delen av tiden mellan de där ensamma montage-scenerna med att rulla runt i sänghalmen.

I princip alla rollfigurer beter sig knasigt på ett extremt icke-trovärdigt sätt (Lindblom och Magnusson, se och lär av exempelvis Meet the Parents istället). Många av dem, inklusive filmens huvudperson, är dessutom grymt otrevliga. Runtomkring Vera har verkligheten en lätt surrealistisk touch, men det blir återigen bara konstigt istället för roligt. Mycket av dialogen stammas fram i stela sammanhang, varför jag nästan inte kan avgöra om skådisarna sköter sig eller inte. Oavsett vilket, tvingas vi utstå repliker som ”Nu brummar det lite i pungen”…

Nej, hade jag någonsin sett en film som tycks vara gjord enkom för att tas upp av podden Tveksamt – ”svenska filmer vi minns, men kanske av fel anledning” – är det Tills Frank... Bortsett från det faktum att jag helst inte minns den alls.

Sarah och Mandy ska ha en liten campingtripp tillsammans, Ni vet, en rustik girls night out. Utan pojkvänner eller tankar på nästa tenta. När de kommer fram till campingstugan i skogen blir Sarah så glad att hon omedelbart skruvar upp korken på den redan öppnade flaskan hon har med sig i ryggsäcken och bjuder sin vän på ett glas av vad som mest av allt ser ut som lingondricka. Men vem vet, Sarah är kanske en av de där typerna som alltid har med sig en helpanna färdigblandad vargtass?

Läs hela inlägget här »

Så många frågor… Hur kan Five Across the Eyes ha fått en DVD-release? Hur kan det finnas en artikel på Wikipedia? Vilket geni kom på att dra ut på det hela i i 94 jävla minuter? Hur i hela helvete kan filmen ha EN EGEN HEMSIDA?! Men ska man nu gå direkt på pudelns kärna är väl den mest grundläggande av frågor: varför existerar eländet överhuvudtaget?

Läs hela inlägget här »

The Bogus Witch ProjectTill alla er som någon sett en Zucker, Abrahams & Zucker-parodi (Airplane!, Top Secret) och tänkt ”det där kan ju inte vara så svårt”: se The Bogus Witch Project för en tillnyktrande insikt att det faktiskt krävs kompetens och handlag för att göra en rolig parodi.

The Blair Witch Project har inte bara på sitt samvete att vara en överskattad skräckfilm. Genom att utgöra inspiration till The Bogus Witch Project kan den härmed också parkera sig i time out-stolen för all evighet.

The Bogus Witch Project är inte ens en hel film, utan en episodfilm där den samlande kraften är att alla de huvudsakliga elementen är parodier på The Blair Witch Project. Däremellan förekommer fejkade trailers för ”roliga” TV-program som ”America’s Scariest Home Video” och något slags Home Shopping Network som säljer pinn-häxor och jackor gjorda av äkta människohud. Läs hela inlägget här »

LyrroDet känns faktiskt ganska sorgligt att behöva åse den oerhört tunna men samtidigt särdeles osmakliga soppa som är Lorry-gängets (typ…) ansträngningar att uppdatera sig själva till det sena 2010-talet. Det känns helt enkelt inte värdigt när de inblandade gång på gång omtolkar samtiden till sketcher som varken är träffsäkra eller roliga.

Läs hela inlägget här »

Muskelmannen som kallar sig Mr. Bricks vaknar upp på golvet, bredvid sin ”säng” (en madrass på ett par lastpallar) med ett kulhål i skallen. Han minns inte vem som skjutit honom eller varför. Däremot vet han med säkerhet att han saknar sitt livs kärlek Scarlet. I en dimma av hjärnskadeinducerade krampanfall och hallucinationer ger han sig iväg för att leta rätt på henne.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The House on the Edge of the Park

Hur skulle Tom och Lisa ha kunnat gissa att deras medbjudna gäster så fullkomligt skulle knäcka deras lilla fest? Här hade de tänkt sig ett stillsamt samkväm i goda vänners lag och så gick det käpprätt åt helvete.

Läs hela inlägget här »

Christian Bale är på jakt efter livet mening. Han hittar den inte i Knight of Cups. Jag är dessutom rätt övertygad om att han skulle hitta den ännu mindre om han SÅG Knight of Cups för maken till obegripligt dravel var det länge sedan jag stötte på. Den enda mening som Terrence Malicks film torde ha, är för ämnet filmvetenskap och dess studenter, ety här finns nog material för att fylla hyllmetrar av pretentiösa övertolkningar.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Tank 432

Jag kan möjligen förlåta A Field in England för att den var fullkomligt obegriplig och ganska trist. Det jag däremot inte kan förlåta filmen är om dess orimliga popularitet (87% på Rotten Tomatoes) inspirerar andra filmskapare att göra precis lika obegripliga filmer under rubriken ”psykologisk skräck”, fast ännu lite sämre om nu något sådant är möjligt.

Läs hela inlägget här »

Idag är det dan före dan och bloggen kommer att få sig lite välförtjänt julledighet. Vi ses igen onsdagen den 27 december om jag inte drunknat i glöggkaret alternativt förvandlats till en pepparkaka och blivit uppäten. Vilketdera skulle vara ett blidare öde än att tvingas se dagens film en gång till…

***

alt.titel: Johannes Robert’s Forest of the Damned

Det enda Forest of the Damned är bra för torde vara som bekräftelse på regeln att man ska hålla sig jävligt långt borta från filmer som ligger under 3,0 på IMDb:s användarbetyg.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kresley Cole, Demon From the Dark
Dean R. Koontz
, Dark Rivers of the Heart

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg