alt. titel: The Wax Mask, Gaston Leroux’s The Wax Mask
Tack vare sin amatördetektiv Joseph Rouletabille rankas författaren Gaston Leroux i klass med Arthur Conan Doyle och Edgar Allan Poe när det kommer till detektivgenren. Och ändå är det inte de sju mysterieromanerna där Rouletabille spelar huvudrollen som gjort störst avtryck i populärkulturen utanför Frankrikes gränser.
alt. titel: Harmonica – en hämnare, Once Upon a Time in the West
En trojka bestående av Sergio Leone, Bernardo Bertolucci och Dario Argento kan tyckas osannolik, bortsett från att de alla är italienare som arbetar med film. Men faktum är att detta samarbete skulle resultera i en av de mest kända Western-filmerna genom tiderna, Leones magnum opus Once Upon a Time in the West.
alt. titel: 7 vågade livet
Det ÄR ändå något speciellt med röda förtexter som stavar fram det ena namnet kändare än det andra – de signalerar ett överflöd och att nu jäklar är det mastodontfilm som gäller. Om än inte alltid rent tidsmässigt.
Helt ofrivilligt fick I Love You… en oväntad dimension av att jag såg den back-to-back med en annan fängelse-biopic. Jag kunde inte låta bli att fundera på hur den här filmen hade blivit i Nicolas Winding Refns händer, men kanske ännu mer hur det hade sett ut om Glenn Ficarra och John Requa fått i uppdrag att porträttera Charles Bronson istället för Steven Russell?
Om man inte kan sjunga, dansa eller skådespela, hur då ta plats på världens scen? För unge Michael Gordon Petersen står svaret lika klart skinande som inflottade muskler: kändisskap i form av en fängelsekund begiven på slagsmål och gisslantagande. ”Prison was a place where I could sharpen my toools. Hone my abilites”.
alt. titel: Diligensen
Trots att jag medvetet valde Stagecoach just för att den var förhållandevis kort (96 minuter) blir jag överraskad av det extremt ekonomiska berättandet. Jag borde ändå ha kommit ihåg till exempel You Only Live Once, but there you have it. I en fullkomligt andlös takt får vi veta att apacherna är på krigsstigen, att de röda vildarna har slagit ut telegrafkommunikationen samt att Ringo Kid är på rymmen undan rättvisan och tydligen ute efter bröderna Plummer som befinner sig i Lordsburg.
Vilken tur då att diligensen som ska avgå från Tonto är på väg till just Lordsburg. Sheriffen Curly hoppar på, tillsammans med Lucy Mallory som ska möta sin militärman, proffsspelaren mr. Hatfield som tycks ha någon koppling till mrs. Mallory, den försagde mr. Peacock samt den koleriske och extremt nervöse bankdirektören Gatewood.
Titten på Death Sentence gav anledning att återuppliva den prima Death Wish-headern trots att jag, när jag spelade in filmen, var helt omedveten om den egentligen rätt omfattande kopplingen mellan dessa två filmer. Det var istället Addepladde som gjorde mig uppmärksam på detta faktum och därmed gav filmen möjlighet att gräddfila sig förbi den vanliga kön.
Frågan är dock hur mycket man kan skala bort från en förlaga och fortfarande hävda att exempelvis en film bygger på denna förlaga. Ganska rejält om man ska döma av Death Sentence. Förtexterna hävdar att filmen bygger på Brian Garfields roman med samma namn medan denna egentligen är en uppföljare till Death Wish. Men av en hämnande Paul Kersey (eller Paul Benjamin som Garfield kallar sin hjälte) som försöker starta ett nytt liv ser vi inte mycket. Istället blir Death Sentence en helt ny produkt som inte delar så mycket mer än titel och hämndtema med romanen.
Nu för tiden är det väl ingen som höjer ögonbrynen åt att Sean Penn har klivit in i de seriösas pantheon med roller som Harvey Milk och filmer som The Pledge. Men 1991 torde hans regidebut The Indian Runner ha orsakat en viss uppståndelse, blott två år efter skilsmässan från Madonna och fyra år efter paparazzo-misshandeln. The Indian Runner är nämligen ett finstämt drama om två bröder, låsta i en omöjlig känslomässig halvnelson.
Hur kan man nu summera 20 år av Death Wish? Tja, helt lätt är det ju inte. Den första filmen var som sagt intressant i sitt försök att porträttera Paul Kersey som en i grunden vek man, men som trots det och trots ett inre motstånd mot våld bestämmer sig för att stå för sin rätt till hämnd. Detta tema glöms dock raskt bort i uppföljarna och det handlar mer och mer om publikens rätt till underhållningsvåld, med Pauls hämndberättigande som den svagaste av ursäkter.
Eftersom Paul Kersey byter städer som andra byter skjorta är han återkommen till New York, men den här gången finns en liten twist: möjligen blev han identifierad och på något sätt indragen i rättsystemet efter den fjärde filmen. Nu går han nämligen under namnet Paul Stewart, tycks märkligt välbekant med vittnesskydd och är kompis med distriktsåklagaren.
Rörliga bilder och tryckta ord 