Call of the Unseen (2022)

Myas högsta önskan är att bli konstnär; en riktig målare, som ställer ut på riktiga gallerier. Så då är det förstås lite själskrossande att få omdömet ”not an inkling of originality” från en hårdhjärtad galleriägare. Tursamt nog går Mya också fortfarande på en konstskola som hyser läraren Thomas Arkwright. En kontroversiell man, men vars uppmaning att hans studenter ska ”release your inner being” slår an hos Mya.

Och hennes bön om konstnärlig vägledning slår an hos läraren. Under en kort session hinner han berätta för henne att han egentligen också bara målar det han ser, grejen är bara det att han ser konstigare och konstigare saker i sina mardrömmar. En fjärran, övergiven stad. En hudlös man. Kåpförsedda gestalter. Och nu har han också börjat se saker i vaket tillstånd, strax i ögonvrån.

Kort efter detta försvinner Arkwright och Mya bestämmer sig för att leta reda på honom. Han hade ju precis börjat lära henne hur man blir en riktig konstnär!

Så hemmabiografen bjöd på en riktigt tjusig galapremiär, komplett med röd matta och allt. Hjärnan bakom Call of the Unseen är nämligen den Arbogabördige Henrik Pilerud och filmen hade därmed äkta biografpremiär på min hemmaplan. Den kommer dock att också visas i Västerås och finns redan i detta nu tillgänglig för streaming. Kanske inte riktigt i nivå med veckans andra stora svenska filmhändelse, smygtitten på Crazy Pictures nya UFO-film, men ändå… Röda mattan i Arboga!

Enligt den egna hemsidan är Pilerud en allkonstnär som ger sig på såväl fotografering, dräktmakeri, grafisk design och filmande. I Call of the Unseen ståtar han främst med titlar som regissör, manusförfattare och producent. Innan filmen började berättade han också helt kort om den långa processen som är filmskapande utan någon enorm budget att ösa ur.

Samtidigt var ursprunget till Call of the Unseen förledande enkelt: ”Dräkter är roligt, film är roligt, varelser är roligt”. Så med inspiration från Tove Jansson, H.P. Lovecraft, Hayo Miyazaki och Michael Ende har Pilerud skapa en en slags dröm-fantasy-saga med inslag av både steampunk och Jim Henson (jag tyckte mig dessutom känna av sådant som Narnia, LOTR och His Dark Materials).

Filmens drömmande del tänker jag mig kommer från tanken att skapande drar konstnären närmare något ogripbart, utomvärldsligt. The unseen… Kanske kräver till och med det sanna, ultimata skapandet att konstnären överger sin fysiska kropp och går upp i något slags världsallt?

Fantasy- och sago-bitarna tenderar förstås att överlappa en hel del, men själva grundhistorien påminner i mina ögon främst om en klassisk saga (och i det avseendet, förstås också om klassisk fantasy). Mya måste lämna tryggheten för att leta rätt på sin heliga lärargraal och längs med färden träffar hon både goda och onda. För att lära sig viktiga livsläxor måste hon vara både modig, handlingskraftig och ärlig. När berättelsen är färdig har hon blivit en helare person, med ett mål och en säkerhet inför vägen dit.

Sagostämningen präglar också i mina ögon själva historieberättandet – det finns ett ungdomligt övermod i Call of the Unseen. När Mya inte får båtskjuts ut till en ö paddlar hon helt enkelt ut i ett badkar utrustad med en brädlapp. Genom en storm, icke desto mindre. Vid ett antal tillfällen blir hon attackerad av en Black Lagoon-liknande varelse, men vilken roll denna egentligen spelar i historien blir för mig aldrig riktigt klart. Bortsett från känslan av att det hela tiden ska föreligga ett hot mot Mya, förstås.

Call of the Unseen är en film gjord med kärlek, men den är såklart inte perfekt. Just kärleken gör samtidigt att jag är beredd att ha överseende med ganska många av filmens svagheter. Särskilt som jag uppfattar målgruppen snarare som ungdomar, än femtioåriga surkärringar. Det ska också sägas att filmen vid sidan av dessa svagheter samtidigt rymmer många styrkor.

Pilerud kan uppenbarligen detta med dräkter och rekvisita, Call of the Unseen innehåller exempelvis en riktigt fin, klassisk dykardräkt. Med en liten budget tycker jag att cashen överlag spenderats klokt, många genvägar är uppenbara men samtidigt ursäktliga. Man har exempelvis inte gått i fällan att ösa på med alldeles för billig CGI. Inspelningsplatser är maximalt utnyttjade. Jag tyckte att det var ganska roligt att myndigheter och institutioner ersatts av obegripliga byråkratikonsoller. Även det ett smart budgetval istället för att bygga upp en halvtattig ”polisstation” hemma i någons lägenhet.

Jag skulle gärna se Pilerud matchas av någon med lite penningstinna muskler. Kanske också få någon att bolla med när det gäller manus. Då skulle det kunna bli riktigt intressant på den svenska biorepertoaren.

The Northman (2022)

Den unge prins Amleth tvingas åse hur hans far, kung Aurvandill, mördas av hans farbror Fjölnir (hädanefter lämpligen omdöpt till Fjölnir den broderlöse). Svärandes evig hämnd flyr Amleth över havet mot ett ovisst öde. Flera år senare har han lyckan att tillhöra ett gäng som gillar att snaska flugsvamp och klä sig i vargskinn innan de attackerar oskyldiga bosättningar i syfte att plocka åt sig lite fräscha trälar.

Fortsätt läsa ”The Northman (2022)”

Ett, tu…TV-serier! #19

Sherlock (2010-2014, 3 säsonger och 9 avsnitt)

Vem hade kunnat tro att det skulle gå så här bra att uppdatera Sir Arthur Conan Doyles klassiske detektiv och det dessutom så pass nära inpå Guy Ritchies långfilm? Jag sällade mig till horden som först var skeptisk för att sedan bli hals över huvud förtjust i såväl Benedict Cumberbatch Sherlock som Martin Freemans John Watson. Skådismässigt vill jag också nämna Andrew Scott som James Moriarty. Hittills har han inte imponerat så mycket andra sammanhang men som superskurk närmar han sig banne mig Heath Ledgers Joker.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #19”

Uncharted (2022)

Vad sägs om följande önskelista?

  • High production values
  • Quality in
    • storytelling
    • character design
    • acting
    • technical innovation
    • musical score
  • Delivering an enjoyable cinematic experience
Fortsätt läsa ”Uncharted (2022)”

The Lovely Bones (2009)

alt. titel: Flickan från ovan, Her fra min himmel, In meinem Himmel, Alle mine kjære, La nostalgie de l’ange

Med tanke på att jag ibland kan bli lätt fixerad vid att täppa igen gluggar av alla de slag är det lite märkligt att det tog mig så pass lång tid att hugga denna Peter Jackson-film. The Lovely Bones nämligen den enda av regissörens filmer som jag inte sett. Plus att jag mellan åren 1992 (Braindead) och 2003 (Return of the King) inte gett karl lägre betyg än 3,5/5 samt delat ut tre 5/5 (till Heavenly Creatures, Forgotten Silver och Fellowship…). I den bemärkelsen bör jag alltså hävda att Jackson är en favoritregissör.

Fortsätt läsa ”The Lovely Bones (2009)”

Dune: Part One (2021)

alt. titel: Dune

När det gäller Denis Villeneuves Dune hade jag väldigt lite av vare sig kunskap och förväntningar, vilket kanske var lika så bra. För utan några särskilda förväntningar på regissörens senaste sci-fi-skapelse gjorde det inte så mycket att jag exempelvis helt saknade kunskap om att denna film uppenbarligen bara var första delen av två. Det var först så att säga vid sittande biograf, när orden Dune: Part One tonade fram, som jag förstod att detta bara var början.

Fortsätt läsa ”Dune: Part One (2021)”

Eternals (2021)

På förekommen anledning från bloggkollegan Henke vid Fripps filmrevyer som inte alls såg med blida ögon på denna senaste Marvel-film.

***

Det var en gång snälla Autobots som var tvungna att skydda mänskligheten från onda Decepticons… Neh, vänta förresten, detta är ju en heeelt annan historia! Vi börjar om:

Fortsätt läsa ”Eternals (2021)”

Tolkien (2019)

Ta en nypa ungdomlig kärlek till naturen och en tesked språkbegåvning, bägge uppmuntrade av en älskad moder. Blanda sedan in en portion ur-brittisk skolgång (Oxford, inte Cambridge) som uppmuntrar kamratskap och bildning, samt en till synes hopplös förälskelse. Vad får vi då? Jomen, Sagan om ringen förstås! Eller snarare dess upphovsman, John Ronald Reuel (JRR) Tolkien.

Fortsätt läsa ”Tolkien (2019)”

Conan the Barbarian (2011)

Ända sedan slutet av 90-talet, femton år efter att den första Conan the Barbarian hade premiär, hade det snackats om ytterligare en uppföljare i Conan-serien. Vi skulle då bjudas på en åldrande Conan, givetvis spelad av allas vår favoritbarbar: Arnold Schwarzenegger. Men tiden gick och inte förrän på det (mycket) tidiga 2010-talet lyckades man göra verklighet av projektet. Nu hade det dock gått så lång tid att det inte var läge för ytterligare en uppföljare – istället fick vi oss en remake.

Fortsätt läsa ”Conan the Barbarian (2011)”

Googolplex (2015)

Allt som kan hända, händer. Allt som är möjligt, sker. Smaka en stund på de deviserna och föreställ dig sedan att varje händelse splittrar universum. I ett sitter du kvar i stolen. I ett annat har du rest dig upp. I ett tredje trillar du samtidigt som du reser dig. Och så vidare. Och så vidare. Och så vidare.

Yup, huvudvärksframkallande är bara förnamnet på den lämpligt betitlade boken Googolplex, skriven av KG Johansson (författare, översättare och disputerad musiker). Googol är ett matematiskt begrepp för 10 upphöjt till 100 och termen googolplex blir därmed en etta, följd av 10 upphöjt till 100 nollor. Eller, som myntaren (en matematikers brorson) uttryckte det 1920, ”one, followed by writing zeroes until you get tired”.

Fortsätt läsa ”Googolplex (2015)”