You are currently browsing the tag archive for the ‘LOTR’ tag.

Allt som kan hända, händer. Allt som är möjligt, sker. Smaka en stund på de deviserna och föreställ dig sedan att varje händelse splittrar universum. I ett sitter du kvar i stolen. I ett annat har du rest dig upp. I ett tredje trillar du samtidigt som du reser dig. Och så vidare. Och så vidare. Och så vidare.

Yup, huvudvärksframkallande är bara förnamnet på den lämpligt betitlade boken Googolplex, skriven av KG Johansson (författare, översättare och disputerad musiker). Googol är ett matematiskt begrepp för 10 upphöjt till 100 och termen googolplex blir därmed en etta, följd av 10 upphöjt till 100 nollor. Eller, som myntaren (en matematikers brorson) uttryckte det 1920, ”one, followed by writing zeroes until you get tired”.

Boken Googolplex handlar alltså i allt väsentligt (så vitt jag kan förstå) om att filosofera kring möjligheten med multiversum, en samling universa av en googolplex omfattning. Eller varför inte ett multiversa av multiversum när vi nu ändå håller på?

Finns det någon slags stomme i detta filosoferande torde det vara huvudpersonen Jack som, när vi först träffar honom, är på väg till den avlägsna planeten Shylock tillsammans med ett gäng andra kolonisatörer. Men Jack lyckas aldrig finna sig tillrätta i sitt nya hem, trots att han får chans att dela säng med den attraktiva Lia (lite osäker på stavningen där beacuse of ljudbok).

Så trots att det inte var länge sedan Jack gjorde en resa på över 30 ljusår gör han snart en till. Hur i all världen kan det gå till?! Jo, i Jacks sköna, nya värld har mänskligheten lärt sig av multiversumvarelser (så kallade multis) hur man mer eller mindre utan gränser kan manipulera arvsmassa. Så Jack laddar helt enkelt ned sitt medvetande i en konstgjord hjärna och när han är tillbaka på jorden finns en ”nyodlad” och jungfrulig kropp som är redo att fortsätta leva som ”Jack”.

Tillbaka på jorden visar det sig att Jack inte bara är obegripligt rik, utan också obegripligt gammal (eller ja, hans medvetande, alltså). Han installerar sig därför i sitt palats (”byggt” av tandemalj) med nära nog 20 backuphjärnor och börjar försöka ta reda på ursprunget till sin livsleda. Han hittar henne snart: den förföriska Rachel med vilken ha delade en oförglömlig natt och sedan aldrig såg igen.

Ok, alla ni som någonsin klagat på att Tolkien bara låter Sam och Frodo gå och gå, utan att det händer något: jag kan avslöja något för er. Tolkien ain’t got shit on KG Johansson! Nu är för all del Googolplex inte hårresande lång men min upplevelse är att 75% av boken ägnas åt att beskriva hur Jack vandrar tillbaka i sina egna minnen, mellan universa och i tiden för att någonstans, någon gång kunna fånga den där perfekta Rachel som han bara fick sig en smutt av när det begav sig.

Detta är inte så mycket en kärlekshistoria som en beskrivning av total besatthet. Jack är en missbrukare ut i fingerspetsarna och hans drog är Rachel. Vilket föranleder mig att återkomma till ett av mina trofasta credon: berättelser om missbrukare tenderar att vara förbannat repetitiva och långtråkiga.

Googolplex hjälps i detta avseende inte av att språket i mina öron är deskriptivt torrt och ganska trist. Johansson lyckas för min del inte skapa ett uns av intresse för vare sig sin huvudperson eller hans besatthet. Kanske för att författaren som sagt eventuellt främst velat utforska detta med multiversa, minne och medvetande. Men då kan jag tycka att ämnet hade vunnit på en piggt populärvetenskaplig framställning istället för att ta formen av skönlitteratur. Särskilt som en serie som Justin Roiland och Dan Harmons Rick and Morty slår Johansson på fingrarna flera gånger om både när det gäller underhållning och smarthet i detta med utforskandet av oändliga och parallella universa eller verkligheter.

Som så ofta annars kan jag heller inte låta bli att fastna på detaljer, särskilt som Johansson i viss mån sätter krokben för sig själv genom att vara väldigt detaljerad i vissa avseenden men inte i andra. Det finns alltså möjlighet att spela upp sina egna minnen, som en scen i en film. Men hur kan scenen i så fall innehålla sådant man själv inte var medveten om eller såg? Hur mycket tid borde det egentligen gå åt för Jack att utforska 700 år av samlade minnen? Ok att man kan bygga ”levande” rymdskepp men hur knäckte man nöten med intergalaktiska rymdfärder? Och om människor både väljer att ständigt ladda över sina medvetanden i nya kroppar OCH föder barn, hur går det med befolkningsökningen?

Nej, det roligaste med läsningen av Googolplex var att upptäcka att det finns ord som ”googolplex”

På förekommen anledning från Jojjenito som delade en text om dagens film så sent som igår.

***

alt. titel: Den långa flykten, Kaninbjerget, Flukten til Watership, Richard Adams’s Watership Down

En klassisk ”hero’s journey” berättad med hjälp av kaniner. En berättelse om att söka både trygghet och ett liv i frihet; utan regler och meningslösa hierarkier, utan blind resignation inför ett grymt öde, utan fascistisk despotism.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Nausicaä från Vindarnas dal, Nausicaä – prinsessen fra Vindens dal, Nausicaä of the Valley of the Wind, Warriors of the Wind

Efter krigskatastrofen gick världen mer eller mindre under i eld och gifter. Efter det översvämmades dessutom den förstörda jordytan av hälsovådliga växter och rovgiriga insekter. Sporerna invaderade din kropp och insekterna käkade upp det som fanns kvar.

Läs hela inlägget här »

Filmatiseringar av böcker hamnar generellt i två olika kategorier. Antingen är boken redan välkänd, kanske till och med en klassiker, och då blir filmen sällan remarkabel. Välgjord – absolut. Respektabel – oftast. Men det är som om förlagans tidigare kändisskap lägger sig som en blöt filt över själva historieberättandet. Klart det finns undantag (det finns det alltid, exempelvis Jacksons LOTR, Kubricks The Shining eller Branaghs Henry V) men jag tänker på filmer som Baz Luhrmanns The Great Gatsby, On Chesil Beach eller någon av alla de Brontë-versioner som finns där ute.

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från Jojjenito som för bara några dagar sedan postade en text om en av 2017 års mest framgångrika filmer.

***

Det var en gång en prinsessa som inte kunde prata. Ingen visste att hon var en prinsessa, allra minst hon själv. Därför fick hon nöja sig med att städa undan andra människors skit, både bokstavligt och bildligt, i det hemliga fortet där hon arbetade. Men en dag fick hon syn på en fängslad prins i ett av de hemliga rummen, en prins som liksom hon själv inte kunde prata. Men deras gemensamma, verbala stumhet innebar inte att att de var oförmögna att uttrycka sin kärlek för varandra. Däremot hotades deras kärlek av fortets riddare, vilka bytt hästen mot paragrafer och lansen mot elektriska kofösare.

Läs hela inlägget här »

Jag gissar att många i min 70-talsgeneration är lika välbekanta med omslaget till Marion Zimmer Bradleys Avalons dimmor som de till Jean M. Auels Grottbjörnens folk, Stephen Kings Det och Virginia Andrews Blomblad för vinden.

Läs hela inlägget här »

Nordstatsgeneralen Lew Wallace skrev 1880 vad som kom att utnämnas till ”the most influential Christian book of the nineteenth century”. När Kirk Douglas missade chansen att i slutet av 50-talet spela Judah Ben-Hur, mannen som ger Jesus vatten under hans golgatavandring, tänkte han kanske ”frihetskämpe som frihetskämpe” och vände sig istället till ett mer samtida verk, författad av en judisk kommunist.

Läs hela inlägget här »

It ch 2alt. titel: Det: Kapitel 2, It Chapter 2

Den första halvan av It-berättelsens filmatisering drog en skarp skiljelinje mellan då och nu genom att helt särskilja historien som utspelas i våra huvudpersoners barndom. När den filmen rullade på biograferna tyckte jag att det var ett klokt drag. Dels eftersom bokens tidshoppande kändes svårt att överföra till film utan att slutresultat skulle upplevas som hattigt. Dels eftersom det hade gett upphov till en ”halv” film vilken bara skulle ha utgjort upptakten till uppföljarens final.

Läs hela inlägget här »

När till och med Anthony och Joe Russo, bröderna bakom Avengers: Endgame, på sitt twitterkonto (@Russo_Brothers) uppmanar alla sina följare att #DontSpoilTheEndgame blir det svårt för sådana som jag. Inte för att jag är patologiskt sugen på att spoila filmer för alla och envar men för att den senaste Marvel-installationen (och någon slags slutpunkt för de hittills 21 filmerna) är nästintill omöjlig att skriva om utan att avslöja något som någon någonstans antagligen kommer att uppfatta som den avgörande pusselbit vilken gör det omöjligt för hen att uppskatta filmen på det sätt hen hade önskat. Men jag gör ett försök med förbehållet att jag förutsätter att alla som läser denna text åtminstone kommit sig för att se Avengers: Infinity War.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på gårdagens uppvärmning om L. Ron Hubbard, John Travolta och Battlefield Earth.

***

Visst kan det bli bra när någon verkligen brinner för sitt filmprojekt. Kärleken till mediet och den egna historien lyser igenom även om slutresultatet kan framstå som lätt amatörmässigt. Ibland måste man dock mörda sina älsklingar och det är helt uppenbart ett beslut som Travolta inte klarat av att göra i fallet Battlefield Earth.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lisa See, Flower Net
Ian Fleming
, James Bond-series
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg