Ms .45 (1981)

alt. titel: Hämndens ängel, L’ange de la vengeance, Die Frau mit der 45er Magnum, L’angelo della vendetta, Ángel de venganza, Angel of Vengeance

New York anno 1981. Inte en särskilt trevlig stad och, av Ms .45 att döma, fylld med endast två typer av människor – förövare och offer. Efter att den stumma Thana inom loppet av kanske en timme fallit offer för en våldtäktsman och en inbrottstjuv, som raskt bestämmer sig för att bli våldtäktsman han också, har hon fått nog. Utrustad med våldtäktstjuvens pistol börjar hon allt oftare gå ut för att leta upp män i syfte att utkräva sin hämnd.

Ska man tro Ms .45 krävs det emellertid inte särskilt mycket letande för att få tag på rovgiriga män. De må vara mer eller mindre aggressiva i sina framstötar, men filmen visar inte upp många (om ens några) män som INTE är intresserade att ta för sig av kvinnor sexuellt, oavsett om kvinnsen är med på det eller inte. Abel Ferrara är ju inte direkt en subtiliteternas mästare och låter därför sina sömmerskor per omgående löpa gatlopp under lystna blickar, tilltal som “babydoll” och “erbjudanden” av typen “Do you wanna sit on my face?”

För att göra det hela lite extra rape-and-revenge-igt får Thana, till skillnad från sina kollegor, inledningsvis klä sig som en prudentlig pastorsfru i ankellång kjol och lågklackade skor. Givetvis osminkad, vilket får den då blott 17-åriga Zoë Tamerlis (tydligen mer känd som Zoë Lund) att se ännu yngre ut. Och redan här springer jag på patrull med Ferraras sätt att berätta sin historia.

I nuläget ger Ms .45 ändå ett så pass realistiskt intryck, att jag ifrågasätter att Thana skulle ha “come fuck me”-stövlar och tajta läderbrallor i sin garderob. Det blir lika konstigt att hennes kollegor inte på något sätt kommenterar när hon börjar komma sminkad (och nu snackar vi inte lite försiktig läppglans och mascara) och uppklädd till jobbet. Köper hon ammunition och i så fall när? Och med tanke på att vi ändå befinner oss i New York – hur sannolik är egentligen den braskande rubriken “No clues in bizarre .45 killing” efter att Thana skördat sitt första offer? Den unge mannen såg knappast ut att vara borgmästarson, om vi säger så.

Att det inte tycks finnas någon större systematik eller logik i Thanas val av offer kan jag möjligen köpa. Enligt Tamerlis själv fanns det i början inte mycket till manus (tillskrivet Ferraras stadigvarande manuspartner Nicholas St. John): “the only material that existed was vague descriptions of several scenes”. Jag kan tycka att det märks. Upplägget påminner en hel del både om Ferraras egen The Driller Killer och William Lustigs Maniac. Det viktiga tycks vara en solkig stämning och ett grundläggande koncept – en galning som tar livet av folk med en borr, en galning som skalperar unga kvinnor, en galning som tar livet av folk med en 45:a. Sedan verkar det spela mindre roll exakt vilka scener som utspelas när, när galningarna gör sin grej.

Nej förresten, nu ljuger jag. Det är så klart väldigt viktigt med ett hejdundrande klimax och i det avseendet levererar både Ferrara och Ms .45. Slo mo-scenerna med Thana i sin Halloween-hor-nunnedräkt och blodröda läppar är slående. Men inte mer än att jag sitter och funderar på om man verkligen kastas bakåt ett par meter efter att ha blivit skjuten med en 45:a?

Thanas utsatthet understryks utan tvekan av det faktum att hon inte kan prata (precis som i fallet The Spiral Staircase). Enligt hennes kladdande arbetsgivare (duh…han är ju man) är det till och med “a tremendous handicap”, som gör att hon måste jobba minst dubbelt så hårt som “normal people”. Men jag kan tycka att det förstärks onödigt mycket och därmed gör Thana till ett mystiskt väsen. Ok att hon inte kan prata, men hon verkar inte ha någon som helst utvecklad kommunikation med sin omgivning förutom enstaka lappar. Hennes stumhet verkar också innebära att hon inte kan uttrycka känslor på annat sätt än att spärra upp ögonen, mig veterligt skrattar eller gråter hon exempelvis aldrig i filmen. Samtidigt gör hennes tystnad att det bara är hennes handlingar som talar och då blir det samtidigt väl simpelt. Kvinna=utsatt=våldtäkt=galen hämnare.

I det perspektivet skulle jag också vilja ifrågasätta Tamerlis eget uttalande om att Ms .45 skulle gå bortom att vara en specifikt kvinnlig film: “the film is as much pro-woman as it is pro-garment worker, whatever”. Med tanke på att det är en annan kvinna som till slut sticker ned henne (liknelsen till penetration är dock uppenbar med tanke på hur kniven hålls och att det sker bakifrån, vilket speglar hennes första våldtäkt), varpå Thana vänder sig om och viskar “Sister…”, skulle jag säga att kvinnovinkeln är markant. Inte minst med tanke på att det övergripande budskapet faktiskt tycks vara “män är djur”.

Utifrån vad jag skrivit om I Spit on Your Grave skulle jag säga att jag tycker Ms .45 är mer intressant eftersom jag inte riktigt vet vart filmen ska ta vägen. Thana har ju redan tagit hand om en av sina förövare och utkräver därmed en mer generell hämnd på den grisiga Manligheten. Samtidigt är Abel Ferraras grovhuggna gerilla-stil (inte riktigt dröm, men heller inte 100% realism) ingen favorit för min del.