Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att se samma depraverade och våldsamma värld som Laura Mars ville visa genom sina fotografier i Abel Ferraras The Driller Killer. Borr-mördarens New York är emellertid ganska långt från snajdiga lägenheter, extravaganta fotosessioner vid Columbus Circle och hippa hamnmagasin. Ferraras gator är nedgångna och fullsmockade med alkade uteliggare. Om dagen blir man nedstucken utan att någon runtomkring rör ett finger och om natten är risken stor att man blir nedslagen av baseballutrustade gäng. Eller attackerad av något ännu värre…

Jag hade lite svårt att se det under själva titten, men det känns som om Ferrara velat säga ganska mycket med sin The Driller Killer. Hur enkelspårig nu än titeln råkar vara. Ett tema ligger exempelvis ganska nära Joker. Faktum är att The Driller Killer känns lite som en slags grundplåt till den senare filmen, men en plåt som blivit ganska rejält upputsad av DC Comics och Hollywood. Även om Ferrara hjälper sin publik en smula på traven med braskande tidningsrubriker som ”State abandons mentally ill” är The Driller Killer trots allt en betydligt brutalare nedstigning i en mans galna psyke.

En tydlig bild för den galenskapen är att filmens huvudperson, Reno Miller (spelad av regissören himself). Nu och då ser syner där han skriker ett ljudlöst skrik (eventuellt i orgiastisk extas) samtidigt som han är helt dränkt i blod. Blodet leder mig vidare till ett annat tankemönster. Kanske är det mer långsökt att tolka in vampyriska element i Ferraras extrem-underground-film men vi har som sagt mycket blod plus en uppmärksammad flaska rödvin. När klockan slår tolv dras Reno Millers blickar obönhörligt till den älskade borren och, likt en missbrukare, måste han stilla sin blodtörst. När han helt och fullt omfamnat sin nya roll innebär det också att han sminkar sig. Iförd röda läppar samt sotade ögon påminner han inte så lite om en emo-vampyr.

Vampyr-spåret leder oss fram till filmens tredje tema: Den Lidande Konstnären och hans förutsättningar. Under större delen av filmen målar Miller på sitt magnum opus och medan det är oklart exakt hur, finns det ändå något slags orsakssamband mellan hans målande och tvånget att sätta ett borrbit i folk. Här finns paralleller till Dorian Grey och Konsten som en lika dränerade härskarinna som blodtörsten. Jag tänker att man kanske ska se att all galenskap som Miller tidigare på något sätt lyckats ingjuta i sina tavlor nu har fått ett annat och mer bestialiskt utlopp. Vilket i sin tur leder till en frustrerad konsthandlare som står och ryar om att Millers senaste tavla (till vilken han satt allt sitt hopp) är ”pure, unadulterated ego!” Jag tror inte att det ska tolkas som en komplimang.

Samtidigt framställs konsthandlaren som en ganska otrevlig typ, någon som profiterar på Konstnärens hårda arbete (så i någon mån en vampyr, även han). Det här profiterandet eller utnyttjandet blir ännu tydligare i Millers relation till sin högljudde granne, musikern Tony Coca-Cola. Tony använder sin lägenhet mer eller mindre som en replokal och den högljudda musiken är bara en av de saker som sakta men säkert driver Miller till vansinne. Trots det svassar grannen en kväll in i Millers lägenhet och försöker låtsas som om han kan något om konst. Han ser tavlan, vilken i princip är Millers eget livsblod, och säger ”I need something special. Like this… of me!”

Visst finns det möjlighet att se The Driller Killer som en inspirationskälla för kommande, mer typiska slashers. Miller tar livet av en jäkla massa folk (han kör med run-by drilling istället för drive-by shooting) och åtminstone ett par av morden är förhållandevis explicita. Vi har också ett ikoniskt vapen (gissa vilket…). Så i de delarna tycker jag mig se frön som skulle komma att blomma ut i serier som Friday the 13th. Samtidigt bidrar exempelvis The Texas Chain Saw Massacre med ett betydligt mer ikoniskt monster och även om Leatherface egentligen aldrig använder sin motorsåg till att mörda i originalet har den, tillsammans med han som svingar den, ju ändå blivit avsevärt mer livaktig i populärkulturen. Samtidigt skulle man kanske kunna tänka sig att Miller borde vara ett mer obehagligt och stört monster eftersom han trots allt skulle kunna misstas för en ”vanlig” New York-bo.

Ska man nu jämföra just de två, The Texas Chain Saw Massacre och The Driller Killer, tycker jag absolut att jämförelsen faller ut till The Driller Killers nackdel. Ferrara lyckas varken skrämma, äckla eller göra mig obehaglig till mods. Tobe Hoopers förstlingsverk känns galet, medan Ferrara gör halt vid att beskriva galenskap. Här finns som sagt intressanta trådar att dra i. Men de begravs allt för ofta i vad jag gissar ska föreställa stämningsskapande scener med alkade uteliggare, grannbandet som spelar någon slags punkrock (”This film should be played LOUD”), neonblinkande klubb-dansgolv eller folk som regelmässigt beter sig som om de är påverkade. Faktum är att man skulle kunna göra ett spel av hela titten: ”hög eller dåligt skådespeleri?”

Final girl: Faktiskt lite oklart, i någon mening skulle man nästan kunna säga att det finns två final girls

Historik/psykologi: Ja, här finns i och för sig en jäkla massa psykologi. Men det förklaras aldrig i någon större detalj varför Millers galenskap tar sig uttryck i att han just börjar hemsöka New Yorks gator med en borr och ett bärbart batteri.

Vapen: Som sagt…

Killer-o-vision: Jomen, faktiskt får vi oss några klipp med den famösa borren ur Millers egen synvinkel. Det handlar dock inte det minsta om något smygande på sitt tilltänkta offer.