Kämpande kvinnor

Som en given parhäst till det förra filmspanartemat ”Män som springer” kommer här ”Kvinnor som slåss”. Själv hittade jag tämligen omedelbart min väg på den vidsträckta temafloden, hemma stod nämligen två uppenbara filmer och väntade. Och i och med det filmvalet snackar vi inte bara kvinnor som slåss, utan kvinnor som med besked slår tillbaka.

Mot slutet av 70-talet hade subgenren ”Rape-Revenge” nått en viss popularitet på expoloitationarenan med filmer som Thriller – En grym film från 1973, Act of Vengeance från 1974 och Lipstick från 1976. Innan dess fanns också både Wes Cravens The Last House on the Left från 1972 och alla hämndfilmers fader: Death Wish. Själva poängen med Rape-Revenge är dock att det är kvinnorna själva som slår tillbaka.

I The Last… är det offrets föräldrar som tar hämnden i egna händer och Paul Kersey är i Death Wish själv sällan utsatt för våld. Istället hämnas han döda eller våldtagna familjemedlemmar. Som namnet antyder handlar Rape-Revenge-filmer om kvinnor som själva tar hand om sitt hämndbegär efter att ha blivit utsatta för sexualiserat våld från onda män.

Film-allt-i-allon (regissör, manusförfattare, you name it…) Meir Zarchi ska en dag ha hjälpt en våldtagen kvinna i New York och då blivit så berörd av händelsen att han bestämde sig för att inom fiktionens ramar låta henne ta en gruvlig hämnd på sina angripare.

Och därmed kommer vi fram till filmen från 1978 som innan Zarchi fick tag i en distributör hette Day of the Woman men från och med 80-talet skulle komma att bli känd som I Spit on Your Grave och som fick en remake 2010. Den aspirerande författarinnan Jennifer Hills beger sig från storstadens trygghet rakt ut i Conneticut-bushen med hopp om att kunna slutföra sin roman.

Innan dess lyckas hon dock hamna i blickfånget hos ett gäng unga rednecks som är utleda på att hinka öl och fiska. Efter en dag fylld med uppiggande övergrepp lämnar de Jennifer för död. Men den unga kvinnan lyckas återhämta sig (åtminstone rent fysiskt) från sin prövning och börjar nu planera hur hon ska kunna se till att utmäta den hämnd som männen gjort sig förtjänta av.

Remaken följer originalet förhållandevis nära med undantag för att Conneticut-bushen är utbytt mot Louisiana-bushen och att de unga redneckesen fått en viss förstärkning.

I sedvanlig Rape-Revenge-ordning kan I Spit on Your Grave delas upp i två eller tre tydligt avgränsade delar. Ett kortare intro leder upp till själva övergreppet där kvinnan blir ett offer, även om hon i bägge filmerna både försöker fly och slå tillbaka redan i det här stadiet. Till ingen nytta förstås. Sedan ett litet mellanspel där huvudpersonen ges möjlighet att återhämta sig och komma fram till att ”a woman’s gotta do what a woman’s gotta do”. Och så till sist det mer eller mindre klaffsiga crescendot där monster-männen får vad de förtjänar.

Det intressanta med hämndfilmer överhuvudtaget är ju sällan händelserna som leder fram till själva hämnandet. Istället är det förstås när det börjar bli dags för offret att slå tillbaka som det hettar till. Att angriparna är fel ute råder det inget större tvivel om och varken original eller remake gör misstaget att göra de sexuella övergreppen till något lite halvporrigt eller sensuellt. Däremot är det helt klart att remakens generellt högre produktionsvärde och skådespelartalanger gör de scenerna betydligt mer obehagliga och tuffa att titta på.

Man kan som sagt emellertid ägna en hel del tid åt att diskutera huruvida offret är rättfärdigat i sina påföljande handlingar. En mer tillfredsställande upplösning skulle kanske vara en moralisk seger – gärningsmännen inser att de begått oförlåtliga övergrepp och ångrar sig uppriktigt. Någon sådan utväg är dock inte aktuell för den hämnande Jennifer och därmed inte heller för gärningsmännen som själva är på väg att bli offer. Med kniven bokstavligt talat mot strupen (eller kanske en liten, liten aning längre ned…) ångrar de visserligen sina gärningar. Men de gör det enbart på grund av de konsekvenser som gärningarna visar sig medföra i form av ett hämndgalet och djävulskt planerande offer som bestämt sig för att det inte räcker med att ha överlevt.

I bägge filmerna finns den unge och lättpåverkade Matthew som tycks ha någon form av mental funktionsnedsättning. Remaken gör honom till mer av en aktiv aktör när det kommer till övergreppen mot Jennifer men också den ende som synbarligen mår dåligt över det han gjort och verkar ångra sina handlingar. Han ber innerligt om förlåtelse från Jennifer. Ingen sådan kommer dock från den hämnande kvinnan även om hans öde är det minst fasansfulla av de Jennifer står redo att servera.

Jag har inte någon större erfarenhet av hämndfilmer, men jag gissar att det som kan göra produktioner som I Spit on Your Grave svåra att svälja är att Jennifer till skillnad från exempelvis Bronsons Paul Kersey (i alla fall i de två första Death Wish-filmerna) inte verkar må dåligt över sina handlingar.

Inget surr om att hämnden sänker det före detta offret till angriparnas nivå och därmed bli lika ondsint eller dålig som de. Istället anas ett litet förnöjt småleende i mungipan när hon sett till att de siste av missdådarna inte längre finns kvar i jordelivet. Däremot ska man inte luras att tro att detta innebär att Jennifer förblir oförändrad. Återfödelse- eller kanske snarare förändringstemat som den slingrande floden låter ana i bägge filmerna betonas tydligast i uppföljaren.

Självklart kan filmerna också tolkas som ett slags feministiska ”Upp till kamp”-inlägg. Å ena sidan känns det förstås befriande att det för en gångs skull är kvinnorna själva, offren, som får ta ansvar för sin egen hämnd och inte någon far, make, bror eller pojkvän. Å andra sidan har jag själv lite problem med händelseutvecklingen eftersom Jennifers hämnd blir väldigt utstuderad. Särskilt i remaken kan det ibland nästan kännas som om våldtäkterna blir en slags narrativ ursäkt för att kunna fläska på med vad som gränsar till tortyrporr.

Däremot tycker jag inte att filmerna går att tolka som en inlaga i ”alla män är djur”-debatten. Matthew, Johnny, Stanley och Andy är individer, inte delar av ett förtryckande patriarkat. Förvisso vidriga, men ändock individer. Däremot går remaken ett steg längre och inkluderar rättsväsendet bland angriparna, antingen i syfte att förstärka känslan av övergrepp eller ge en anledning till varför Jennifer väljer att ta hämnden i egna händer istället för att ”bara” anmäla killarna till polisen.

Någon större upplevelse bjöd väl kanske ingen av filmerna på om jag ska vara helt ärlig. Originalet var i de allra flesta avseenden ganska uselt – effekter, skådespeleri, ljud och manus. Remaken fick sannolikt ett mervärde av att ses back to back med originalet eftersom man hade förbättrat en hel del i förhållande till det. Skådespeleriet var kompetentare, den psykologiska utvecklingen mer trovärdig (fram till och med själva våldtäkterna ska kanske tilläggas) och introduktionen av en extra aktör gav storyn ett helt nytt driv. Å andra sidan blev remakens hämnd-del allt för invecklad och raffinerad där originalet istället hade satsat på en rätt befriande enkelhet i metoder. Remakens invecklade turer gav upphov till funderingar och logiska luckor snarare än övergreppsknytnäven i solar plexus som regissören Steven R. Monroe bör ha varit ute efter.

I Spit on Your Grave (1978)

I Spit on Your Grave (2010)

Så måste ni förstås kolla in vilka kapabla kvinnor som de andra filmspanarna fokuserat på:
Except Fear
Har du inte sett den?
Jojjenito
The Nerd Bird
Fripps Filmrevyer
Filmmedia
Fiffis Filmtajm
Filmparadiset

Självklart måste ni också se vad Fiffi, Filmitch och Flmr tyckte om remaken. Ingen av dem har dock kikat på originalet vad jag kan se.