Kämpande kvinnor

FilmspanarnaSom en given parhäst till det förra filmspanartemat ”Män som springer” kommer här ”Kvinnor som slåss”. Själv hittade jag tämligen omedelbart min väg på den vidsträckta temafloden, hemma stod nämligen två uppenbara filmer och väntade. Och i och med det filmvalet snackar vi inte bara kvinnor som slåss, utan kvinnor som med besked slår tillbaka.

Mot slutet av 70-talet hade subgenren ”Rape-Revenge” nått en viss popularitet på expoloitationarenan med filmer som Thriller – En grym film från 1973, Act of Vengeance från 1974 och Lipstick från 1976. Innan dess fanns också både Wes Cravens The Last House on the Left från 1972 och alla hämndfilmers fader: Death Wish. Själva poängen med Rape-Revenge är dock att det är kvinnorna själva som slår tillbaka.

I The Last… är det offrets föräldrar som tar hämnden i egna händer och Paul Kersey är i Death Wish själv sällan utsatt för våld. Istället hämnas han döda eller våldtagna familjemedlemmar. Som namnet antyder handlar Rape-Revenge-filmer om kvinnor som själva tar hand om sitt hämndbegär efter att ha blivit utsatta för sexualiserat våld från onda män.

Film-allt-i-allon (regissör, manusförfattare, you name it…) Meir Zarchi ska en dag ha hjälpt en våldtagen kvinna i New York och då blivit så berörd av händelsen att han bestämde sig för att inom fiktionens ramar låta henne ta en gruvlig hämnd på sina angripare.

I spit on your grave 1978Och därmed kommer vi fram till filmen från 1978 som innan Zarchi fick tag i en distributör hette Day of the Woman men från och med 80-talet skulle komma att bli känd som I Spit on Your Grave och som fick en remake 2010. Den aspirerande författarinnan Jennifer Hills beger sig från storstadens trygghet rakt ut i Conneticut-bushen med hopp om att kunna slutföra sin roman.

Innan dess lyckas hon dock hamna i blickfånget hos ett gäng unga rednecks som är utleda på att hinka öl och fiska. Efter en dag fylld med uppiggande övergrepp lämnar de Jennifer för död. Men den unga kvinnan lyckas återhämta sig (åtminstone rent fysiskt) från sin prövning och börjar nu planera hur hon ska kunna se till att utmäta den hämnd som männen gjort sig förtjänta av.

Remaken följer originalet förhållandevis nära med undantag för att Conneticut-bushen är utbytt mot Louisiana-bushen och att de unga redneckesen fått en viss förstärkning.

I sedvanlig Rape-Revenge-ordning kan I Spit on Your Grave delas upp i två eller tre tydligt avgränsade delar. Ett kortare intro leder upp till själva övergreppet där kvinnan blir ett offer, även om hon i bägge filmerna både försöker fly och slå tillbaka redan i det här stadiet. Till ingen nytta förstås. Sedan ett litet mellanspel där huvudpersonen ges möjlighet att återhämta sig och komma fram till att ”a woman’s gotta do what a woman’s gotta do”. Och så till sist det mer eller mindre klaffsiga crescendot där monster-männen får vad de förtjänar.

Det intressanta med hämndfilmer överhuvudtaget är ju sällan händelserna som leder fram till själva hämnandet. Istället är det förstås när det börjar bli dags för offret att slå tillbaka som det hettar till. Att angriparna är fel ute råder det inget större tvivel om och varken original eller remake gör misstaget att göra de sexuella övergreppen till något lite halvporrigt eller sensuellt. Däremot är det helt klart att remakens generellt högre produktionsvärde och skådespelartalanger gör de scenerna betydligt mer obehagliga och tuffa att titta på.

Man kan som sagt emellertid ägna en hel del tid åt att diskutera huruvida offret är rättfärdigat i sina påföljande handlingar. En mer tillfredsställande upplösning skulle kanske vara en moralisk seger – gärningsmännen inser att de begått oförlåtliga övergrepp och ångrar sig uppriktigt. Någon sådan utväg är dock inte aktuell för den hämnande Jennifer och därmed inte heller för gärningsmännen som själva är på väg att bli offer. Med kniven bokstavligt talat mot strupen (eller kanske en liten, liten aning längre ned…) ångrar de visserligen sina gärningar. Men de gör det enbart på grund av de konsekvenser som gärningarna visar sig medföra i form av ett hämndgalet och djävulskt planerande offer som bestämt sig för att det inte räcker med att ha överlevt.

I spit on your grave 2010I bägge filmerna finns den unge och lättpåverkade Matthew som tycks ha någon form av mental funktionsnedsättning. Remaken gör honom till mer av en aktiv aktör när det kommer till övergreppen mot Jennifer men också den ende som synbarligen mår dåligt över det han gjort och verkar ångra sina handlingar. Han ber innerligt om förlåtelse från Jennifer. Ingen sådan kommer dock från den hämnande kvinnan även om hans öde är det minst fasansfulla av de Jennifer står redo att servera.

Jag har inte någon större erfarenhet av hämndfilmer, men jag gissar att det som kan göra produktioner som I Spit on Your Grave svåra att svälja är att Jennifer till skillnad från exempelvis Bronsons Paul Kersey (i alla fall i de två första Death Wish-filmerna) inte verkar må dåligt över sina handlingar.

Inget surr om att hämnden sänker det före detta offret till angriparnas nivå och därmed bli lika ondsint eller dålig som de. Istället anas ett litet förnöjt småleende i mungipan när hon sett till att de siste av missdådarna inte längre finns kvar i jordelivet. Däremot ska man inte luras att tro att detta innebär att Jennifer förblir oförändrad. Återfödelse- eller kanske snarare förändringstemat som den slingrande floden låter ana i bägge filmerna betonas tydligast i uppföljaren.

Självklart kan filmerna också tolkas som ett slags feministiska ”Upp till kamp”-inlägg. Å ena sidan känns det förstås befriande att det för en gångs skull är kvinnorna själva, offren, som får ta ansvar för sin egen hämnd och inte någon far, make, bror eller pojkvän. Å andra sidan har jag själv lite problem med händelseutvecklingen eftersom Jennifers hämnd blir väldigt utstuderad. Särskilt i remaken kan det ibland nästan kännas som om våldtäkterna blir en slags narrativ ursäkt för att kunna fläska på med vad som gränsar till tortyrporr.

Däremot tycker jag inte att filmerna går att tolka som en inlaga i ”alla män är djur”-debatten. Matthew, Johnny, Stanley och Andy är individer, inte delar av ett förtryckande patriarkat. Förvisso vidriga, men ändock individer. Däremot går remaken ett steg längre och inkluderar rättsväsendet bland angriparna, antingen i syfte att förstärka känslan av övergrepp eller ge en anledning till varför Jennifer väljer att ta hämnden i egna händer istället för att ”bara” anmäla killarna till polisen.

Någon större upplevelse bjöd väl kanske ingen av filmerna på om jag ska vara helt ärlig. Originalet var i de allra flesta avseenden ganska uselt – effekter, skådespeleri, ljud och manus. Remaken fick sannolikt ett mervärde av att ses back to back med originalet eftersom man hade förbättrat en hel del i förhållande till det. Skådespeleriet var kompetentare, den psykologiska utvecklingen mer trovärdig (fram till och med själva våldtäkterna ska kanske tilläggas) och introduktionen av en extra aktör gav storyn ett helt nytt driv. Å andra sidan blev remakens hämnd-del allt för invecklad och raffinerad där originalet istället hade satsat på en rätt befriande enkelhet i metoder. Remakens invecklade turer gav upphov till funderingar och logiska luckor snarare än övergreppsknytnäven i solar plexus som regissören Steven R. Monroe bör ha varit ute efter.

I Spit on Your Grave (1978)
star_full 2

I Spit on Your Grave (2010)
star_full 2star_full 2star_half_full

Så måste ni förstås kolla in vilka kapabla kvinnor som de andra filmspanarna fokuserat på:
Except Fear
Har du inte sett den?
Jojjenito
The Nerd Bird
Fripps Filmrevyer
Filmmedia
Fiffis Filmtajm
Filmparadiset

Självklart måste ni också se vad Fiffi, Filmitch och Flmr tyckte om remaken. Ingen av dem har dock kikat på originalet vad jag kan se.

15 reaktioner till “Kämpande kvinnor”

  1. De verkar ju så där lite småmysiga. Har sett nåt klipp av nya versionen, men inte tagit mig tid till att se nån i sin helhet. En film som jag annars är rätt förtjust i som är i samma genre är Ms 45 eller Angel of Vengeance som den också heter. Jag vet inte om du har sett den eller har skrivit om den…?

  2. Håller med David. Det verkar som mysiga filmer! Eller inte. Har inte varit speciellt sugen på dem. Skulle vara nyinspelningen då om jag valde att se någondera. Jag antar att det mesta är svart eller vitt i filmer som denna?

    Denna typ av skräck-gore-filmer har jag inga speciella problem med, men de ska ju vara bra för att det ska vara värt….

    Men ser hellre nyinspelningen av denna än en film som Eden Lake som är så djävla avgrundsmörk att jag bara blir ledsen, och då pratar jag inte om våldet i filmen utan känslan i sista scenen…

  3. Ett vettigt ifrågasättande av hela genren. Den absolut sämsta film jag sett, The Hood has Eyez, faller i denna genre. Där gottar man sig lite mer åt själva övergreppet vilket inte direkt är till filmens fördel. Namnet på filmen indikerar väl i och för sig att det inte rör sig om någon kvalitetsproduktion.

  4. @Carl, ”… inte rör sig om någon kvalitetsproduktion.” Haha… Hysteriskt. Kollegorna undrade vad jag skrattade högt åt.
    😀

  5. Vilken tur att du var ”helt ärlig”. Annars hade du kanske lurat mig att se filmerna. 😉

    Men om *jag* ska vara helt ärlig så är jag inte speciellt sugen på att se den här typen av filmer. Jag vet inte, det känns inte som trevliga upplevelser. Tänker så även om tortyrporren som finns idag (Hostel, osv). Det enda som motsäger det här är väl att jag t ex verkligen gillade Cannibal Holocaust när jag blev utmanad av Fiffi att se den. Och så är ju en film som Irréversible ett mästerverk.

    Bra text förresten. 🙂

  6. Bra val av filmer till temat tycker jag! 🙂

    Jag fick en tanke när jag läste din text, det här med hämnd, att det är ett sånt otroligt vanligt manusfokus på just detta i actionfilmer överlag. Alltså actionfilmer med män i huvudrollerna. Alltså actionfilmer där förövaren ibland både mördat och våldtagit hjältens fru och kanske även barn.Såna filmer kallas ”bara” actionfilmer och inte sällan dödas förövarna på dom mest grisiga vis i hämndens namn precis som dom gör i dessa filmer. Okej, det är inte mannen som blivit påsatt, förnedrad och halv ihjälslagen men även om så vore så tror jag inte filmen skulle klassas som en ”rape and revenge film”. Eller så skulle den det? Undrar när vi får se den första filmen inom denna genre med en man i huvudrollen eller den första actionfilmen med en badasskvinna i huvudrollen som ska hämnas sin våldtagna mans död? Jag väntar med spänning.

  7. @David: Visst, de är given hit till fredagschipsen med familjen 😉 Jag är absolut ingen expert på R&R-filmer, så det är många som jag inte sett. Så inte heller ditt tips, men jag har sett andra som också gillar den så den är absolut på intresselistan

    @Henke: Mysiga var ordet, sade Bull. Det beror lite på vad du menar med svart och vitt — själv tycker jag att hämndtemat alltid rör sig i gråzonen. Och visst gäller det att man ska finna något slags ”nöje” eller intresse i att se dem, annars är det ju rätt bortkastat. Ingen idé att tvinga sig själv för sakens skull…

    @Carl: Låter som en titel som försökte rida på John Singleton-vågen? R&R-filmer tycker jag alltid balanserar på en fin gräns som är mycket lätt att överskrida och bara bli exploaterande.

    @Jojjenito: I’m just sayin’ it like it is 😉 En stor anledning till att Cannibal Holocaust blev till ngt mer än ”bara” en kletig found footage var ju att den faktiskt hade viss ambition vad gäller budskapet. Och det är väl mer än vad man kan säga om de flesta av de senaste årens tortyrporrullar? Tack, det var roligt att du tyckte det, särskilt som filmerna i sig inte lockade så mycket

    @Fiffi: Tack, det tycker jag också 😉

    Jag och Jessica lyssnade på en rätt intressant panel i London där de menade att övergångsriten för en kvinna är att själv bli våldtagen medan den för en man är att ha en våldtagen partner eller nära anhörig. Det måste väl finnas en hel del tex fängelsefilmer där protagonisten hämnas på sina förövare som aldrig har kallats för R&R.

  8. Du har helt rätt av din kritik men jag har ett guilty pleasure för filmer av det här slaget. Kanske inte just R&R utan mer hämndtemat i sig. Ju värre skurken betett sig desto mer gottar jag mig (och skäms samtidigt)
    Tack för ping!

  9. ”Låter som en titel som försökte rida på John Singleton-vågen?”

    Man kan nog säga att det är en mix av The Hills Have Eyes och Boyz N the Hood gjord av en person som inte har sett någon av filmerna. Den är inte särskilt djup i sin problematisering av ras- och klassdynamiken.

  10. Imponerande utläggning. Jag är heller inte så intresserad av dessa filmer, kanske för att jag uppfattar dem som vulgära och för att jag blir alldeles för provocerad. Det funkar bättre för mig när det är lite mer förtäckt, av en lekfull distans, som i t.ex Kill Bill. Där är ju heller inte själva våldtäkten så mycket orsaken till hämnd, utan att hennes dotter tagits ifrån henne och för att hon blev närapå dödad av sina forna ”vänner”.

    Angående porrifiering/sexualisering av våldtäkt på film, är det inte det oavsett hur ”vidrigt” det framställs i filmen? Det är ju oftast en snygg/sexig kvinna som våldtas, och oftast av någon utomstående (dvs. inte någon i en nära relation, vilket är den vanligaste formen av våldtäkt) som direkt ”avmänskligfieras” och därför är det ok för hämndens kvinna att kötts honom i småbitar – vilket som du säger också leder till någon slags tortyrporr.

    Problematiskt också att våldtäkt anses vara det värsta som kan hända en kvinna, det bottnar ju i slutshaming och att kvinnan vanäras när hon blir våldtagen, och hämnden blir ett sätt att återta sin förlorade heder. Urk!

    @Fiffis Din fundering är jättespännande!

  11. @Filmitch: Fast inte behöver man ha dåligt samvete för hämndfilmer. I bästa fall har ju de en poäng med själva våldet och diskuterar intressanta frågeställningar, vilket är mer än vad man kan säga för många andra slaffs-filmer.

    @Carl: Haha, det låter som om titeln är det piggaste med hela filmen 🙂

    @Cecilia: Tack, det var snällt sagt. Däremot kan jag nog tycka att det går att framställa våldtäkter på film utan att de måste sexualiseras/porrifieras även om jag inte har något bra exempel på rak arm. Det handlar förvisso om en sexuell handling men det är ju inte riktigt samma sak. Och skulle man inte kunna se ”det värsta som kan hända en kvinna” i skenet av att våltäkt är en grov attack på den personliga integriteten och psyket även om man inte skulle bli särskilt illa åtgången rent fysiskt?

  12. @Sofia: Det är ju det att man inte har några exempel på rak arm 😉 Men ett bra exempel tycker jag är Män som hatar kvinnor. Där är våldtäkten en förlängning av sadisten/översittaren/maktmannens behov av att visa vem som har makten (plus att han nog har sadistiska begär) och jag tycker inte att den scenen känns särskilt sexig, bara hemsk. Hon hämnas genom att tatuera in ”jag är ett sadistiskt svin och våldtäktsman” på hans mage/bröst, och lägger därmed fokus på honom som förövare, inte på henne som offer med galna hämndbegär. Så tolkar iaf jag det…

    Självklart är det en grov kränkning på alla sätt och vis, men det jag menade var att våldtäkt känns som enda orsaken till att kvinnor blir tokiga mördare med hämndbegär, finns det liksom aldrig någon annan anledning? Vilket leder mig att tro att det är DET ENDA och DET VÄRSTA som kan hända en kvinna. Det är ett motiv jag aldrig sett skildrats när det kommer till män trots att män också blir våldtagna. Det i sig tycker jag säger något om våra värderingar om kvinnlig vs manlig heder och sexualitet. Kvinnor kan våldtas eftersom deras heder sitter mellan benen, medan mäns inte gör det. Den sitter mellan benen på deras kvinnor, om man ska hårdra det…

  13. @Cecilia: Bra exempel där! 😉 Jag håller förstås till stor del med dig. Möjligen skulle en annan anledning till galna kvinnor väl vara om deras barn råkar illa ut? Men visst är det graverande att det framställs som så stor skillnad på manlig och kvinnlig våldtäkt. Minns att jag störde mig på det i GI Jane där Viggo ska demonstrera vad Demi skulle kunna råka ut för i strid. Så det finns alltså inte i sinnevärlden att manliga soldater också skulle kunna våldtas för tortyrsyften?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: