Krasnyy prizrak (2020)

alt. titel: Red Ghost – Nazi Hunter, Red Ghost, The Red Ghost

Tyskarna som försöker ta sig fram på de ödsliga (men rejält snöbemängda) ryska vintervidderna anno 1941 lever i allt större fruktan för krypskytten de kallar för ”det röda spöket”. Nu är ju inte tyskarna så vidskepliga att de verkligen tror på spöken, så Hauptsturmführer Braun får i uppdrag att jaga rätt på mannen.

Samtidigt försöker en liten grupp ryska soldater och civila hitta till fronten för att ansluta sig till armén eller partisanerna efter att tyskarna demolerat deras förband och invaderat deras byar. De ska komma att stöta ihop med Brauns gäng och “spöket” på en ensligt belägen bondgård.

Damn you, IMDb genres! På sajten är The Red Ghost nämligen märkt som ”horror” (bland annat), en benämning som sannolikt därefter letat sig fram till såväl Wikipedia som SFAnytime. Jag hyrde filmen i tron att jag skulle få se en rysk skräckis inför årets Halloween-tema men fick istället en helt vanlig krigsfilm.

Eller ja, vanlig och vanlig… Som alltid är det en fråga om perspektiv. För från och med den 24 februari 2022 ser jag naturligtvis The Red Ghost med nya glasögon på näsan. Filmen är förvisso inspelad redan vintern 2017-18, men uppvisar icke desto mindre ett oförblommerat propagandaperspektiv av en art som det var ganska länge sedan jag såg i krigsfilmer.

Vi har alltså en liten grupp ryssar som förvisso flyr nazisternas framfart över landet, men som är helt inriktade på att ansluta sig till stridande förband. En rollfigur är den klassiskt pladdrige ”skämtaren” (som hjärtans gärna vill hitta bondgårdens gömda vodka) men i övrigt är gruppen rådig, kompetent, sansad och målmedveten. Bland dem finns en gravid kvinna. Det ensamma ”spöket” (spelad av Aleksey Shevchenkov) ackompanjeras av musikslingor och ett berättande som känns igen från både Western- och jidaigeki-film – han är utan tvekan den tyste hjälten, the lone ranger, ryssen som bestämt sig för att döda så många nazister han bara mäktar med.

Mot honom står Hauptsturmführer Braun (spelad av Wolfgang Cerny) som i mina ögon plockat in en jovialiskt sadistisk Hans Landa-vajb i sin officer. Han har alla övermänniskorasens kännetecken, vältränad, en tjock kalufs och en bestämt fyrkantig käke. Men när de bägge männen ställs mot varandra i en förväntad envig råder det givetvis inga tveksamheter kring vem vi ska hålla på. En luggsliten, ärrad och utmattad underdog mot en arrogant, elitistisk fascist. Jag gissar att det inte är någon slump i sammanhanget att fascisten till slut möter sitt öde i form av ett enkelt, ryskt bonderedskap. Eller att den rättrådige underdogen i sin tur möter sitt öde i form av en feg usling till tysk som sovit räv under hela skärmytslingen.

The Red Ghost ramas dessutom in av två liknande scener där de elaka nazisterna trakasserar civilister och ska avrätta en oskyldig skådespelare (”fascister mot artister”). De får förstås sin rättmätiga belöning av spöket.

Produktionsmässigt finns dock inget att invända mot The Red Ghost, filmen känns otroligt välgjord rent tekniskt. Om Wikipedia har rätt kan det till viss del bero på att filmteamet fick göra en ofrivillig Peter Jackson. Det vill säga bygga upp scenerier som sedan fick stå oanvända ett helt år. Därmed ser exempelvis bondgården mycket naturtroget förfallen och insnöad ut. Som vi vet från filmer som den svenska Gränsen är det oslagbart att spela in snö-krigsfilmer i omgivningar som kan bjussa på riktiga snödrivor. Inspelningen skedde bara knappt 15 mil från där den sägs utspelas 1941.

Men som sagt, med dagsläget för ögonen, där vi bland annat fått bevis för att rysk propaganda gärna skäller alla som är emot dem för ”nazister” eller ”fascister” blir The Red Ghost anmärkningsvärd. Illasinnade och på pappret överlägsna nazister mot tappra, ryska civilister som utan att tveka försvarar sitt land med vapen i hand. Filmen är tillägnad den ”okände soldaten”. Med tanke på sanktioner högt och lågt är jag nästan förvånad över att SFAnytime har The Red Ghost kvar i sitt utbud.

Onibaba (1964)

alt.titel: Gropen, Onibaba – Djevle-kvinnene, Onibaba – likplundare, La femme diabolique, La mujer demonio, Onibaba, el mito del sexo, Devil Woman, The Demon, The Hole, The Ogress, The Witch

På engelska är The Wind in the Willows en humoristisk, saktmodig, melankolisk och lite bitterljuv saga om ett gäng djur som lever intill en flodstrand. På japanska blir säv-susandet betydligt mer illavarslande när det ackompanjerar triangeldramat som utspelas i Onibaba.

Per un pugno di dollari (1964)

alt. titel: För en handfull dollar, A Fistful of Dollars

Det är svårt att inte fascineras över att Westerngenren var tvungen att ta vägen förbi först Japan och sedan Italien för att hitta sin nytändning. Vad jag har förstått har Akira Kurosawa aldrig stuckit under stol med att han inspirerats av uramerikanska genrer som Noir och Western när han gjorde sina jidaigekifilmer. Och Sergio Leone må argumentera tills han är lika skurksvettig i ansiktet som Ramon Rojas men det är ändå helt uppenbart att hans första dollar-film är en ren ripoff av Yojimbo. Ripoff istället för remake eftersom förlagan inte anges någonstans och Toho Studios var tvungna att ta till stämningssvärdet innan det hela löste sig för lite mer än en handfull dollars utanför rättssalen (bland annat 15% av intäkterna).

En månad med Kurosawa

Det här inlägget blev bautalångt, men jag lovar på min scoutheder (om jag nu hade någon sådan): det är inget aprilskämt.

***

Så, då står vi här. En månad och 30 (tyvärr inte 31)  filmer signerade Akira Kurosawa senare. Att det här är en regissör som för min del tilltalar både hjärta och hjärna torde knappast vara någon större hemlighet vid det här laget.

Som jag skrev inledningsvis (alltså i början av mars) har jag ägnat mig åt att se film, inte att läsa på om regissören. Men för den som blivit nyfiken finns det en uppsjö av både tryckt litteratur och webbplatser som står till tjänst med ett ymnighetshorn av information (se längst ned i inlägget för ett par länkar att börja med). För Kurosawa tillhör nu en gång för alla de där ”fina” regissörerna. En sådan där man helst ska ha lite koll på om man gillar artsy-fartsy-film.

Ran (1985)

Det är inte utan att jag nästan blir lite fuktig i ögonvrån när Kurosawa drar på för fullt i Ran. Det har slumpat sig så att filmen blir den näst sista av regissörens samlade produktion som jag tagit mig an och hjärtat sjunger fortfarande över hur glad jag är för det.

Här är nämligen 75-åringen i absolut högform och jag får precis allt jag kan begära serverat på silverbricka. En mustig historia (som han förvisso inte hittat på själv), visuellt makalöst vacker med lite mer än ”bara” snyggt naturfoto och försvarliga mängder jidaigeki. Det är horder av statister, uniformer, standar och stridande lorder. Dessutom ett perspektiv som utan problem övertrumfar gamle Wille vad gäller tröstlöshet och total hjälplöshet inför människans dårskap.

Kagemusha (1980)

alt. titel: Kagemusha – Spökgeneralen, Shadow Warrior

Till skillnad från tidigare och mer produktiva årtionden bestod Kurosawas 70-tal endast av Dodes’ka-den och Vägvisaren. Först fem år efter Vägvisaren hade regissören hämtat så pass mycket nya krafter att det var aktuellt med en ny film. Den här gången var det dock slut på experimentlustan och Kurosawa återvände till sin trogna jidaigeki-genre för att beskriva händelserna som ledde fram till slaget vid Nagashino i 1570-talets Japan.

Akahige (1965)

alt titel: Rödskägg, Red Beard

Ta bort hältan och käppen och sätt istället dit ett rejält skägg på Gregory House. Gör honom sedan till japan och vad har man då? Kunde du inte den lätta? Toshirô Mifune, så klart!

Fast här heter den brumbjörnsaktiga karaktären istället Dr. Kyojô Niide eller Rödskägg (vi får ta personalen på orden eftersom filmen är i svart-vitt). Han driver ett fattigsjukhus men är samtidigt läkare till rikare patienter som han läxar upp i sann House-anda. Vare sig de bara är feta istället för sjuka, en far som försöker avpolletera sin dotter eller en girig bordellmadam.

Tsubaki Sanjûrô (1962)

alt. titel: Sanjuro

Akira Kurosawa blev uppenbarligen förtjust i sin svärdsviftande och namnlöse ronin från Yojimbo, för ett år senare lät han publiken återse honom i ett mer lättsamt sammanhang.

Nio klansamurajer diskuterar sin oro över möjlig korruption inom klanen och beklagar att deras skattmästare inte verkar vara särskilt intresserad av att ta itu med saken. Då är det annorlunda med den handlingskraftige intendenten, vilken tacksamt tog emot deras ansökan om att utreda den förmodade brottsligheten.

Yôjinbô (1961)

alt. titel: Yojimbo – Livvakten, Yojimbo

Som både den svenska titeln antyder och många säkert är medvetna om, betyder ordet yôjinbô eller yojimbo ”livvakt”. I det här fallet måste man väl konstatera att Toshirô Mifones (vem annars?!) namnlöse och korthuggne (heh…) ronin inte gör ett särskilt bra livvaktsjobb eftersom han i slutänden lämnar en remarkabelt livlös (men fridfull, det måste erkännas) stad.

There’s a new samurai in town… Alla tror att den senaste ronin som kommer till staden är ute efter ett jobb då stället hemsöks av två rivaliserade spelbossar, vilkas strider gör livet surt för alla vanliga invånare. Med undantag för tunnbindaren, tillika kistmakaren, vilken ständigt har bråda dagar och vars frekvens på bankandet är ett blött pekfinger i vinden för att bedöma det aktuella dödsläget.

Kakushi toride no san akunin (1958)

alt. titel: Den vilda flykten, The Hidden Fortress

Två luggslitna varelser hasar sig genom ett dammigt och ödsligt landskap. Bönderna Tahei och Matashichi har varit soldater hos den förlorande Akizuki-klanen och vet nu inte riktigt vart de är på väg; något hem finns egentligen inte längre, sedan de sålde allt de hade för att kunna köpa vapen. Men självklart kan inte två ensamma före detta soldater undkomma hela arméer som nagelfar trakterna, Tahei och Matashichi blir snart infångade och satta på att gräva efter det guld som erövrarna är säkra på att förlorarna måste ha lämnat efter sig. Bönderna förstår också att erövrarna letar efter den besegrade prinsessan Yuki som lyckats undfly.