You are currently browsing the tag archive for the ‘Hämnd ur det förflutna’ tag.
Efter ett par månader i ett trist hyresrum på en knölig bäddsoffa har Malin äntligen fått ett alldeles eget studentrum i en alldeles egen studentkorridor. Eller ja, hon delar förstås korridoren med arga Rebecka, snälla Pelle, Muf-aren Rickard, försiktige Torbjörn och ordentliga Camilla. Malin är expert på att känna sig utanför i de allra flesta sammanhang och korridoren är inget undantag även om Pelle gör sitt bästa för att få henne att känna sig välkommen. Inte blir Malins korridorsupplevelse bättre av att hon får veta att rummets tidigare hyresgäst, den japanska utbytesstudenten Yuko Nakata, tog livet av sig i badkaret.
Typisk Japan-skräck som utspelas i en helt vanlig studentkorridor i ett av Linköpings studentgetton – kan det vara något? Tja, åtminstone om författaren Jenny Milewski har något att säga till om.
Nybakade nationalekonomi-studenten Malin kommer till universitetsstaden Linköping med två tegelstenar i bagaget. Dels flyttar hon från byhåla och känner sig i klassmässigt underläge, dels är hon adopterad och hatar den obligatoriska frågan ”Men vart kommer du ifrån? Egentligen?”
Och snart börjar Malins vaga obehag inför den frånvarande Yuko övergå i ren skräck när allt märkligare och otäckare saker börjar hända i korridoren.
Konceptet Japan-skräck-i-studentkorridor är Yukos både välsignelse och förbannelse. Å ena sidan tycker jag att greppet är både roligt och smart. Det är också främst det som driver romanen framåt. Å den andra förstod jag redan i inledningen (som är en tillbakablickande sådan och därmed ganska avslöjande) vartåt det barkade. Och då är jag inte ens särdeles välbekant med ”genren”, men det räckte med tittar på Ringu, Ju-On och Dark Water för att kunna checka av de mest välbekanta elementen i beskrivningen av ett kvinnligt spöke med trassligt, svart hår.
Häri ligger dessutom en annan av Yukos akilleshälar – språket är genomgående deskriptivt och prosaiskt på ett sätt berövar mig som läsare en hel del av spänningen. Allt för ofta känns det som om jag läser en förklaring av något som egentligen händer på en film. Inte heller scener som den där Malin första gången hör Rage Against the Machine (på ”grunge-kväll”) särskilt engagerande eller berörande eftersom Milewski blir allt för övertydligt i sina försök att förklara sin huvudpersons känsloläge.
Och när jag ändå är inne på gnällspåret… Varför måste musikintresserade Pelle vifta med en Bob Hund-demokassett? Den sortens övertydliga tidsmarkörer har jag svårt att fördra och detsamma gäller formuleringar av typen ”Om det här vore en skräckfilm, så…”. Det är svårt att få sådana att falla naturligt.
Däremot blev jag väldigt tilltalad av själva studentkorridorsmiljön, hög identifieringsfaktor på den. Tentaplugg, begagnade soffor och kladdkaka. Antingen är en sådan miljö (inklusive livet man lever i dem) mer eller mindre tidlös eller också är sannolikheten stor att jag och Milewski faktiskt var studenter under ungefär samma tidsperiod. Och som sagt, jag tycker om idén med en hemsökt studentkorridor. Plus att det förstås är smart att förlägga historien i en tid när få i Sverige ens visste om att det fanns något sådant som japanska skräckfilmer.
Och även om Yuko i mina ögon aldrig blev särskilt läskig (en eventuell filmatisering däremot… Japan-skräck på vita duken gör mig vettskrämd) har Milewski i alla fall bra koll på sina äckeleffekter. Här gissar jag att författaren gjort en hel del research och det betalar sig. Kanske också för att det är en scen som funkar hyfsat ihop med romanens beskrivande språk.
En annan fin detalj var hur romanen sög en smula på karamellen med Malins adoptiv-bakgrund och dessutom i samband med det skapade en avslöjande scen som fördjupade frustrationen hos sin huvudperson över att alltid få sin härkomst ifrågasatt.
Så lite heaven och lite hell med andra ord. Men det är alltid roligt med exkursioner in i de svenska skräckmarkerna.
Jag såg ANoES-filmerna i samband med 2017 års Halloween-tema som sysselsatte sig med demoner, men som genomgången gjort tydligt kan serien lika gärna kategoriseras som en sorts slashers. Nedan funderingar kommer dock från att jag hade frågan “Är Freddy Kreuger en demon?” i bakhuvudet under tittarna.
alt. titel: Terror på Elm Street, Mardrömmen på Elm Street
Tja behöver jag ens dra premisserna? Drömmar, förföljelse, knivhandske, ful gubbe och högvis med döda tonåringar. You get the picture.
alt. titel: Terror på Elm Street 6, Sista mardrömmen på Elm Street – Freddys död
Freddy’s Dead är filmen där man slutgiltigt accepterat det faktum att det enda som numera driver Elm Street-serien är Robert Englund i rollen som Freddy Kreuger. Som synes är hänvisningarna till de berömda mardrömmarna på gatan bortsanerade ur titeln och sedan länge är Robert Englund det första namnet vi ser när filmen drar igång.
alt. titel: Terror på Elm Street 3, Terror på Elm Street 3 – Freddys återkomst, Morderisk mareridt 3, Mareridt på Elm Street: Dream Warriors
Uppföljarna fortsätter i stadig takt. Här har man dock lika abrupt som mellan originalet och Freddy’s Revenge bytt spår. Vi är förvisso fortfarande kvar på Elm Street men nu i form av ”the last of the Elm Street children”, det vill säga de olyckliga avkommorna till de blodtörstiga föräldrarna som futtade på Freddy Kreuger.
alt. titel: Terror på Elm Street
Vad kan gömma sig i en säng, under en kudde? Ett foto på kärestan, en porrtidning, en snuttefilt? Nancy Thompson kör på det mer obekväma alternativet och sliter fram en kaffekopp så snart mamma lämnat rummet och vi vet ju alla varför.
alt. titel: Hämnd ur det förflutna
Changeling översätts på svenska närmast till en ”bortbyting”, en trollunge som lags i vaggan för att göra livet surt för sina stackars mänskliga föräldrar. De flesta har väl någon gång läst (frivilligt eller inte) Selma Lagerlöfs sedelärande novell om hur det är viktigt att vara snäll till och med mot en trollunge eftersom man aldrig vet vem som får betala priset för den behandlingen.
That’s what HE said!