You are currently browsing the tag archive for the ‘Experiment’ tag.

Sista filmen ut i denna flugiga sommar. Men med tanke på Hollywoods fanatsilöshet börjar det väl snart vara dags för en remake av remaken?

***

alt. titel: Flugan II, Flugans son

Tjahapp, av någon anledning kom Veronica aldrig till skott med den där aborten som hon var som sugen på i David Cronenbergs The Fly från 1986. Tre år senare (eller nio månader, your pick) föder hon nämligen under stor vånda…något någonstans långt ned i buken hos företaget Bartok Science Industries.

Lille Martin växer upp utan föräldrar men flankerad av en kader vetenskapsmän och -kvinnor, vilka trots instruktionen ”you’ll care for him as if he was your own son” inte ser ut att ha ett uns av föräldrakänsla i kroppen. Han är ett intressant forskningsexperiment, varken mer eller mindre.

Men företagsledaren Anton Bartok har bättre pejl på vad en ung gosse behöver och piggar inte bara upp Martin med enkla trolleritrick, utan ger honom till slut också en chimär av privatliv. Samtidigt som han givetvis ser till att övertyga Martin om det kloka i att hjälpa till att få rätsida på pappa Seths telepodd-forskning.

Under sina långa arbetsnätter stiftar dock Martin bekantskap med Beth Logan. Snart dansar de tryckare till countrymusik i det myspysbelysta labbet medan Beth ägnar sina få rastminuter till att hjälpa Martin med hans arbete. Men frågan är om hon kan hjälpa Martin när han väl står inför sin…förändring?

The Fly II plockar åt sig bollen från både Return of the Fly (två yngre, nästintill tonåriga, huvudpersoner) och Curse of the Fly (det problematiska far-son-förhållandet). Specialeffektsmannen från Cronenbergs original, Chris Walas, har tagit över regissörsstolen och bakom manus återfinner vi hela fyra namn, vara ett av dem är ingen mindre än Frank Darabont.

Men det hjälper inte. Borta är Cronenbergs särskilda handlag och kvar står vi med en fullt funktionsduglig (men inte så mycket mer) tonårsskräckis, smockfull med animatroniska dockor och kläggiga makeup-effekter. Jag är den förste att erkänna att just det här med kroppsliga förvandlingar känns klart mer naturligt som en metafor i perspektivet pubertet, tonåringar och sexdebuter men då borde nog manuset ha tryckt lite hårdare på just den punkten. Nu blir Martin och Beths relation rar och det är väl ungefär det.

Jag ställer mig också något frågande till att manuset inte alls hanterar det faktum att Martin enbart levt fem år när han väl bebor Eric Stoltz kropp. Många andra filmer hade gjort en stor sak av en femårings känsloliv i en ung mans kropp men slika spetsfundigheter var tydligen inget för Flugans son.

Då är försöken till en adressering av far- och gudskomplex desto tydligare. Anton Bartok säger tidigt att han ensam är ansvarig inför Gud, vilket är det detsamma som att säga att han ÄR Gud. För Martins del handlar det därmed om att försöka hantera och sublimera Gud Fader själv om han ska kunna bli en självständig individ.

Tyvärr har The Fly II försökt trycka in en hel del annan filosofisk mumbojumbo, kombinerat med det outsägligt onda och manipulativa Företaget, vilket bara blir löjeväckande. Jag skulle gärna vilja veta exakt hur Bartok Science Industries skulle kunna ”control the form and function of all life on earth” ens med 100 telepoddar och en legion av flugmännisko-avkommor?! Dessutom köper jag inte Martins snömos-förklaring till hur han fick telepoddarna att funka, det räckte tydligen med att sluta tänka i ”absolutes” och ”admire the beauty of the process” så var saken biff.

Seth Brundles metamorfos bjöd på nya och otänkbara vidrigheter i varje fas. Hans son slutar som ett välgjort men icke desto mindre klassiskt filmmonster med stora tänder (inte helt olik en gremlin, faktiskt). Body horror-obehaget från föregångare som Alien, The Thing och det egna originalet lyser med sin frånvaro. Det som räddar The Fly II från total katastrof är dock Eric Stoltz prestation. Så länge man kan se att det är Eric Stoltz, vill säga. Daphne Zuniga gör inte bort sig men känns avsevärt mer utslätad jämfört med sin manlige motspelare.

Så, upp till bevis nu! What is the magic word?

Annonser

alt. titel: Flugan

Nej, riktigt slut var det ju inte i och med Curse of the Fly och tur är väl det. På omvägar, kringelikrokar och via Mel Brooks av alla människor kom det en ny version av George Langelaans novell 1986, regisserad av kanadensaren David Cronenberg. Trots filmer som The Brood, Scanners, Videodrome och The Dead Zone skulle The Fly komma att bli hans dittills största succé.

Vad lockar en journalist mer än en bra historia för en artikel? En bra historia för en hel bok, förstås! Forskaren Seth Brundle vet precis vilka knappar han ska trycka på för att få journalisten Veronica att gå med på att vänta med att basunera ut till världen att Seth knäckt teleporteringens gåta. Trots att han inledningsvis avgett inte så lite stalker-vibbar övertygas Veronica snart av hans intellektuella och socialt förlägna charm.

Det är nästan så man kan börja misstänka att Veronica är lite svag för de här stalker-männen eftersom hennes före detta pojkvän Stathis Borans, tillika både hennes redaktör och collegelärare, vägrar lämna ifrån sig kopian av hennes lägenhetsnyckel. Han förföljer henne, gör sig allmänt och svartsjukt omöjlig samt hotar att publicera Seths upptäckt utan hennes godkännande.

Allt det här gör förstås Seth i sin tur också svartsjuk och misstänksam. Och vad gör forskare när de är svartsjuka, misstänksamma och en smula packade på champagnen som de fått dricka alldeles ensamma? Givetvis genomför man ett ogenomtänkt experiment med sig själv som försökskanin. Och alla vet väl vid det här laget vem som gör Seth sällskap där inne i telepodden?

Nu var det många år sedan jag såg The Fly, men det blev ett helt igenom glatt återseende. Dels var det var roligt att se vad Cronenberg förändrat och förstärkt jämfört med The Fly anno 1958. Exempelvis serveras nu en något mer rimlig anledning till att Seth inte har full koll på hur maskinen faktiskt funkar. Dels påminner 80-talsfilmen mig om hur bra Jeff Goldblum och Geena Davis är tillsammans. Utan deras ömsesidiga kemi och stabilitet hade The Fly sannolikt bara blivit en film full med klägg och halvtöntiga ”Help me”-scener.

Nu blir jag istället berörd av hur Goldblum beskriver sin förvandling (”I’m an insect who dreamt he was a man and loved it. But now the dream is over…”) och bestört tillsammans med Geena Davis när hon upptäcker ytterligare en ovälkommen gäst i sitt liv. Double the body horror, double the fun! Jag fäster mig också vid det faktum att Veronica i nödens stund omedelbart och naturligt vänder sig till svinet Stathis. Antingen ÄR hon verkligen svag för stalker-vibbar eller också har hon ingen annan i sitt liv att be om hjälp och det är i sanning deprimerande. Vilket gör mig konfys eftersom hon i så många andra avseenden är en riktigt positiv kvinnlig rollfigur, särskilt för att vara med i en skräckfilm från mitten av 80-talet.

Men för all del, mycket talar å andra sidan för att Cronenberg, tillsammans med specialeffekterna och sminkningen från Chris Walas och Stephan Dupuis, skulle ha skapat en obehaglig film om så huvudrollerna spelats av ett par skyltdockor. Jämfört med 58-versionen visar regissören här att en långsam förvandling och upplösning (både fysisk och mental) kan vara minst lika effektiv som ett hastigt röjande av ett flughuvud på en människokropp. Scenen framför badrumsspegeln är rejält otrevlig och makaber i all sin enkelhet. Än en gång lyckas Cronenberg i så många olika avseenden trycka in och mecka runt med fingrarna på de där riktigt vidriga triggerpunkterna som är den mänskliga kroppen.

Vid just den här titten hänger jag av någon anledning dock upp mig på Seths försöksdjur innan han själv kliver in i den ”designade telefonkiosken”. Nog måste det finnas mer lätthanterliga apor att experimentera med än babianer som kan vara både starka och aggressiva?

50-tals-flugan hade ambitioner att jaga efter sanningen och förbättra mänsklighetens villkor men fick se allt falla samman på grund av ett litet misstag. 80-tals-flugan är snarare biten av upptäckandets oförfalskade rus och ”penetration beyond the veil of the flesh”.

alt. titel: Flugans förbannelse

Hur man gör sig en karriär som (kvinnlig) bondfångare: knata över en väg mitt i natten iförd endast BH och rejält tilltagna mormors-trosor. Mer än så behövs inte.

I alla fall inte om man lyckas stöta på en man som Martin Delambre. Han stannar inte bara bilen för att fråga om du vill ha hjälp, han kommer också att:

  • Ge dig sin tröja så du slipper frysa
  • Sno (!) en klänning från närmaste klädstreck ni stöter på
  • Betala ditt hotellrum
  • Låna dig pengar som du kan betala tillbaka när det passar dig
  • Inte kräva ett vettigt svar på en enda av alla de frågor han har om din familj, dina vänner eller hur det kommer sig att du knatar omkring mitt i natten iförd endast BH och rejält tilltagna mormors-trosor och inte vill svara på frågor.

Nå, för Martins del stannar det inte ens där och hans hjälpsamhet skulle möjligen ha smugit sig över till stalker-territorium om det inte vore för att Pat inte alls verkar ha något emot hans idoga uppvaktande. Så länge Martin betalar allt behöver hon ju inte börja söka efter ett jobb och snart får hon också erbjudande om det bästa jobbet av alla – som Martins fru!

Men den som drar det kortaste strået i tävlingen ”Vem som vet minst om sin tilltänkta partner?” kommer i slutänden inte att vara Martin. Han har nämligen också en hemlighet eller två som gömmer sig i det enorma huset utanför Quebec. För oss som varit med ett par filmer vet förstås att dra öronen åt oss så fort vi hör namnet Delambre och det gör även polisen Ronet som kommer för rota runt lite bland familjehemligheterna.

Martin har tillsammans med brodern Albert och fadern Henri förstås fortsatt Andrés experiment och nu lyckats förfina processen så pass att de kan skicka en person mellan Quebec och London med ”some radiation burns” som enda bieffekt. Och lite strålskador ska väl en karl klara av?!

Så…det här blev ju…inte så bra. Titeln blir något av ett mysterium eftersom det inte alls finns någon specifik flugförbannelse som vilar över familjen Delambre. Men det är klart, Curse of the disintegration-reintegration machine är inte en särskilt klatchig titel.

Curse of the Fly plockar åt sig en klassisk filmtrope från historier som Jane Eyre, I Walked With a Zombie och Rebecca. Och så lite Gaslight för säkerhets skull. Det visar sig alltså vara Pat som blir filmens huvudperson och vars (inledningsvis hemliga) bakgrund som mentalpatient främst används för att Martin och Henri ska kunna övertyga henne om att hon bara inbillar sig när hon hör konstiga ljud om natten i det stora huset. För det är klart att det finns ett gäng ”misslyckade experiment” som måste hållas inlåsta.

Men den typen av film måste ju bygga på osäkerhet och stämning, två element som Curse of the Fly absolut inte fixar. Historien hänger knappt ihop och vetenskapsfilosofin är reducerad till att forskare måste göra otrevliga saker. Ingen omelett utan några krossade ägg. Det nya labbet ser ännu tråkigare och mer avskalat ut än Philippes dito i Return of the Fly. Specialeffekterna är reducerade till något som mest av allt liknar Taika Waititis försök att återskapa Thanos inifity glove. Fast utan ädelstenarna, då.

Alla inblandade är ganska tråkiga typer, från Carole Gray som Pat till George Baker och Brian Donlevy vilka spelar Martin, respektive Henri. Manusförfattaren Harry Spalding ska tydligen ha haft Claude Rains i tankarna för Henris del och då kan man ju förstå att allt annat känns som ett nerköp. Polisen Ronet porträtteras av en Jeremy Wilkins i sin första filmroll. Wilkins är vid tillfället 35 år men ser ut som en femtonåring som limmat fast en tunn lösmustasch på överläppen.

Det mest anmärkningsvärda namnet på rollistan blir kanske därför istället Burt Kwouk. Här tjänaren Tai, annars mer känd som Peter Sellers andreman Kato. Det kan också noteras att Tais fru Wan ser något märklig ut, vilket sannolikt kan förklaras av att hon spelas av en viss Yvette Rees som inte tycks ha det minsta asiatiska påbrå. Vilket i sin tur sannolikt kan förklaras av att det nog inte var så lätt att hitta sydostasiatiska skådisar i Storbritannien på 60-talet, där filmen spelades in för att dra nytta av brittiska skattelättnader för filmproduktion.

Filmen avslutas olycksbådande nog med frågan ”Is this the end?” För flugfilmernas del får vi innerligt hoppas det.

alt. titel: Flugan kommer tillbaka, The Return of the Fly

Det tål att noteras igen – krassa cash-in-uppföljare är verkligen inget nytt fenomen. The Fly anno 1958 tjänade snabbt in 3 mille åt Fox på en budget om max 500 papp. Klart flugan måste återvända till vita duken (och tycker du det var en spoiler har du inte tänkt över titeln tillräckligt noga…).

Upptakten i Return of the Fly är faktiskt nästan lika smart som originalets. Vincent Price berättarröst informerar om att hans älskade Hélène aldrig riktigt återhämtade sig efter makens förvandling (”her mind shocked and unsteady”) och därför nu gått bort i förtid. Moderns bortgång ger Philippe anledning att kräva klara besked från sin farbror om faderns död och därmed får Prices François en chans att mer eller mindre återberätta hela första filmen.

Men om tittarna nu trodde att den historien skulle avskräcka den unge mannen trodde vi förstås fel (the shock!). Han blir istället säkrare än någonsin på att han måste upprepa sin fars experiment för att återupprätta hans vetenskapliga anseende. Philippes målmedvetna beslutsamhet och totala egoism i denna livsuppgift får naturligtvis vetenskapsskräck-varningsmätarna att slå i botten. Han tilltvingar sig likvida medel från sin motvillige farbror och ägnar allt för lite uppmärksamhet åt sin vackra flickvän Cécile.

Men här kilar historien tacksamt nog iväg i en lite annan riktning och förvandlas snarare till en kriminalthriller med viss krydda. Ingen fara på taket dock – självklart ståtar Return of the Fly så småningom med…ja, just en return of the fly.

Svart-vita och minimalistiska förtexter signalerar en tajtare budget för Return of the Fly men jag vet ärligt talat inte om jag rent produktionsmässigt kan se någon större skillnad mellan original och uppföljare. Det skulle då möjligen vara i fallet specialeffekter där The Fly ståtar med såväl makeup-folk som ansvariga för visuella specialeffekter medan Return of the Fly utrustats med en ynka makeup-artist. Och de där förmänskligade marsvinstassarna i uppföljaren ser förvisso rätt risiga ut.

Sedan fick också The Fly en viss mysighetsfaktor tack vare kontrasten mellan det eleganta Delambre-huset, källarkänslan i Andrés laboratorium och de sprakande färgerna som genererades i upplösningsprocessen. Return of the Fly är mer kliniskt teknisk i sin vetenskapliga uppsättning och jag funderar ganska mycket på varför man behållit de svärtade glasögonen från den första filmen. Då försvann ju försöksobjekten i ett bländande ljussken men här suddas de bara ut som genom ett trollslag.

Det är inte heller den enda konsekvensproblemtiken som finns jämfört med den första filmen. Där jobbades det ganska hårt med att visa hur Andrés flugiga sida tog över allt mer men här tycks hybriden med en gång vara styrd av ”the murderous brain of a fly”.

Visst var det lite oväntat att Return of the Fly inte blev en klassisk vetenskapsskräckis men samtidigt innebär det tyvärr att den heller inte blir vare sig särskilt spännande eller intressant. Jag noterar att Fox visade filmen som en double feature tillsammans med The Alligator People, vilket känns helt följdriktigt eftersom den filmen var inte heller någon direkt rysare. För en gångs skull vill jag påstå att Return of the Fly som uppföljare faktiskt vinner på att sättas i samband med sitt original eftersom dess främsta fördelar ligger i att notera hur den skiljer sig från The Fly.

Sommarvärmen lockar fram alla möjliga insekter ur sina gömställen. Bloggen bekantar sig med flugsläktet i en hel vecka!

***

alt. titel: Flugan

Hör du den där flugan? Visst är surrandet ohyggligt irriterande? Lika bra att slå ihjäl den med en gång!

Men den gubben går inte om du befinner dig i samma rum som Hélène Delambre. Hon blir som galen när någon reflexmässigt börjar hytta med en hoprullad tidning. Å andra sidan har kvinnan, lugn som en filbunke, bekänt sig skyldig till sin makes mord medelst hydrualisk valsmaskin så det kanske ligger något i den där galningsdiagnosen i alla fall?

François Delambre, som är hemligt och hopplöst förälskad i sin svägerska, vill förstås gärna rädda henne undan både mentalsjukhuset och mordrättegång och lyckas till sist få Hélène att berätta vad som egentligen hände med hennes älskade André. Innan han ”fastnade” i valsmaskinen, vill säga.

En klassisk vetenskaps-SF-skräckis som det tagit mig alldeles för lång tid att se. Föga förvånande var det novellförlagan av en viss George Langelaan (publicerad i Playboy 1957) som gav mig en välbehövlig spark i baken. Till min överraskning meddelar dessutom förtexterna att manus är skrivet av ingen mindre än James Clavell. På det hela taget är emellertid The Fly en relativt bokstavstrogen adaption av Langelaans novell.

Och filmen kickar igång på bästa tänkbara vis. Först har vi en nervös nattvakt som, efter att ha hört märkliga ljud, hittar en gruvligt nerblodad valspress och sedan dyker en som alltid oerhört distingerad Vincent Price upp. Jag svär, karln ser ut att vara född i sin scharlakansröda sidenrökrock.

Sedan sackar kanske framställningen något, i alla fall för oss som läst novellen, eftersom det tar ett bra tag innan Patricia Owens som spelar Hélène kan övertalas att berätta sin historia. Ungefär halva filmen är alltså en ren tillbakablick, där Hélène berättar hur den briljante André uppfunnit en mackapär som kan lösa upp fysiska ting och organismer i sina minsta atombeståndsdelar och sedan sätta ihop dem igen. Hélènes reaktion är att beklaga sig över hur den tekniska utvecklingen går allt för fort för hennes smak men sedan skaka överseende på huvudet åt sitt lilla geni. Jag skulle dock vilja sätta ett par frågetecken på den där genialiteten med tanke på att André bekänner att han inte vet ”how or why parts of it work”.

Men sedan går det som det brukar gå i vetenskapsskräckisar, det vill säga åt helvete. Andrés sammanblandning med den välbekanta flugan får mig dock att undra över varför det inte lika gärna kan bli en sammanblandning med alla de bakterier och parasiter som bebor den mänskliga kroppen?

Nå, filmer som The Fly är nu en gång för alla inte gjorda för att publiken ska ställa en massa näsvisa frågor utan för att dess kvinnliga huvudperson ska ges anledning att antingen skrika eller svimma. Patricia Owens får privilegiet att göra både-och vid röjandet av först ett flugben och sedan ett ohyggligt huvud som vidhänger hennes älskade. Just effekten av hur flug-André ser på sin hustru genom en uppsättning facettögon är fortfarande förvånansvärt effektiv. Detsamma gäller kommunikationsförsöken mellan man och hustru efter förvandlingen eftersom André inte kan prata utan är hänvisad till sin skrivmaskin (laddad med matrispapper!) eller knackningar (once for yes, twice for no).

För en nutida tittare är det förstås svårt att bli skrämd av The Fly och det beror inte bara på att historien (eller i alla fall dess ramar) vid det här laget är ganska välbekant. Men bortsett från det rullade filmen på i ett ganska hyggligt tempo och det är alltid något visst med att se ”riktiga” specialeffekter. Om inte annat för charmfaktorn, vilken minst fördubblas av Vincent Prices närvaro. Och sedan måste jag säga att jag blev positivt överraskad av att den avslutande sensmoralen faktiskt inte var det välbekanta ”there are things man should never experiment with” utan det mer balanserade ”the search for truth os the most important work in the world…and the most dangerous”.

alt. titel: Rätta virket

Sju män som ska rädda USA:s skamfilade ära. Trycket är inte nådigt på ”The Mercury Seven”, astronauterna som handplockats för att bräcka den ryska björnen i rymdkapplöpningen. En tävling där stormakten gång på gång tvingas se sig besegrad och propagandamaskineriet måste till slut ta till formuleringar som att USA kommer att skicka upp ”the first FREE man into space”.

Läs hela inlägget här »

resident-evil-extinctionSå efter apokalypsen är nu mänskligheten en gång för alla utdöd? Dränkt i en syndaflod av odöda? Mja, inte riktigt (för då skulle vi ju inte ha mycket till film att snacka om). Alice finns ju kvar, vilket är smidigt eftersom hon därmed kan uppdatera oss på vad som har hänt efter att Racoon City nuklerärnivellerades med marken.

Läs hela inlägget här »

resident-evil-apocalypseNär vi lämnade Alice i Resident Evil visste vi till att börja med inte att hon var Alice eftersom ingen hade använt hennes namn i första filmen. Nå, nu undviks det lilla misstaget genom att hon levererar en snabb recap: anställd av Det Onda Företaget, vill ställa saker och ting tillrätta genom att spela förrädare men saker och ting går åt helvete nere i the Hive.

Läs hela inlägget här »

day-of-the-deadSå här i efterhand kan man konstatera att just 1985 var ett toppenår för zombiefilmer. Spoofen Return of the Living Dead lekte med genren och Stuart Gordons Re-Animator introducerade den underbare Jeffrey Combs till en (lite) större publik. Och så behövde inte George A. Romeros fans vänta hela tio år på uppföljaren till Dawn of the Dead för detta var också året när det blev dag i zombieapokalypsen.

Läs hela inlägget här »

Saul Fiaalt. titel: Sauls son, Son of Saul

Att inleda en text om en film som utspelar sig i Auschwitz med en nitpick känns kanske lite futtigt men ju mer jag tänker på det, desto mindre förstår jag poängen med att Saul Fia inleds med en definition och förklaring av det tyska begreppet Sonderkommando.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kathy Reichs, Grave Secrets
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Georges Simenon, Maigrets första fall

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser