X2: The Talented Mr. Ripley (1955 & 1999)

Känslan av att ha dragit lite av en Patricia Highsmith-nitlott när det gällde The Prize of Salt (Carol) och Strangers on a Train gjorde att jag blev sugen på att återgå till en mer pålitlig produkt från författaren. Eller skulle det visa sig att jag mindes historien om den bedrägligt hamnskiftande Tom Ripley i ett allt för rosenrött skimmer?

Fortsätt läsa ”X2: The Talented Mr. Ripley (1955 & 1999)”

House of Gucci (2021)

I filmen House of Gucci liknar någon anno 1983 modehuset Gucci vid en ”cheap operetta”. Men Ridleys Scotts film om hur familjen Gucci lyckades schabbla bort prefixet ”familje-” från det anrika företaget hyser fler likheter med en opera än en operett. Här råder ingen brist på melodram, känslostormar och nog med dolkstöts-intriger för att fylla åtminstone ett par episka fantasyserier på HBO.

Fortsätt läsa ”House of Gucci (2021)”

La Notte (1961)

alt. titel: Natten, La nuit, Die nacht, The Night

Nu jävlar blir det finkultur! Michelangelo Antonioni är regissören med en prislista lika lång som mitt lårben plus en heders-Oscar i bakfickan. Han är kanske främst känd för sin trilogi ”on modernity and its discontents” där den mittersta filmen, La Notte, också ska ha varit en av Stanley Kubricks favoritfilmer.

Fortsätt läsa ”La Notte (1961)”

La vita davanti a sé (2020)

alt. titel: Med livet framför sej, Med livet foran seg, The Life Ahead, Rosa e Momo

Antingen har det blivit någon interkulturell missuppfattning inom Netflix eller också försöker streamingtjänsten uppvigla en talspråksrevolution med sin svenska titel på denna italienska film. Men den som i alla fall har (nästan) hela livet framför SIG är den 12-årige Mohamed, kallad Momo. Han är föräldralös sedan hans mor dog och har hittills bott hos en gammal läkare.

Fortsätt läsa ”La vita davanti a sé (2020)”

Call Me By Your Name (2017)

‘Tis better to have loved and lost than never to have loved at all…

…skulle kunna ha varit sensmoralen i Luca Guadagninos Call Me By Your Name om det inte vore för att jag misstänker att akademikerfamiljen Perlman rynkar på näsan åt en så lättillgänglig typ som Lord Alfred Tennyson. Samuel och Annella, med sonen Elio i släptåg, spenderar somrarna i norra Italien och är ungefär alla sorters ”-ella” man skulle kunna önska sig. Intellektuella, kulturella, spirituella. Regniga kvällar sysselsätter man sig med att läsa tyska medeltida texter, ögonblicksöversatta till engelska och Samuel grillar alla sina nytillkomna forskarassistenter på frukt-filologi.

Fortsätt läsa ”Call Me By Your Name (2017)”

Tea with Mussolini (1999)

alt. titel: Te med Mussolini

Visst är det väl ändå så att britter är lite finare och bättre än andra nationaliteter? Mer rakryggade, moraliska och värdiga i sitt uppträdande? Nog för att Italien har sina konstskatter men italienarna förmår ändå inte uppskatta dem på samma sätt som alla de britter, vilka i århundraden rest till Italien.

Fortsätt läsa ”Tea with Mussolini (1999)”

Chi l’ha vista morire? (1972)

alt titel: Who Saw Her Die?

Hade Chi l’ha vista morire? producerats 40 år senare hade den antagligen tävlat med Daniel Radcliffe-filmen om att få heta The Woman in Black. Nu är förvisso Chi l’ha vista morire? (bokstavligen ”Vem såg henne dö?” enligt Google Translate) en mer typisk giallo-titel men redan innan eftertexterna passerat har vi fått veta att det hela rör sig om en mördare i svarta kvinnokläder, spetshandskar och flor.

Fortsätt läsa ”Chi l’ha vista morire? (1972)”

Tenebrae (1982)

alt. titel: Tenebre, Unsane

Lyckligtvis består det italienska 80-talet av mer än Joe D’Amato och Umberto Lenzi!

Peter Neals våldsamma romaner innebär en förlösning för vissa personer. Personer som länge längtat efter att kunna ta itu med världens korruption och perversion. I Neals senaste bok, Tenebrae, beskrivs hur mördandet inte ger upphov till vare sig oro eller rädsla, utan en stor känsla av frihet.

Fortsätt läsa ”Tenebrae (1982)”

Inferno (1980)

alt. titel: Dario Argento’s Inferno

1977 års Suspiria tycks ha blivit något av en överraskande hit för Dario Argento. Och inte ens i slutet på 70-talet var man främmande för att vilja få lite draghjälp från passerade framgångar så, hey presto! Argentos nästa film, Inferno, blev alltså en uppföljare till Suspiria som nu sades utgöra första delen i en trilogi – Le Tre madri eller The Three Mothers.

Fortsätt läsa ”Inferno (1980)”

La casa dalle finestre che ridono (1976)

alt. titel: The House of the Laughing Windows, House with the Windows That Laugh, The House with Laughing Windows

Det hade inte förvånat mig om man någonstans skulle ha hittat gamla tunikor från 1200-talet med texten ”St. Sebastian hade det inte heller så roligt”. Martyrhelgonet sägs först ha dömts till döden medelst pilbeskjutning av den romerske kejsaren Gaius Aurelius Valerius Diocletianus vilken, när Sebastian överlevt och återhämtat sig, såg till att göra om och göra rätt genom att låta stena martyren till döds.

Fortsätt läsa ”La casa dalle finestre che ridono (1976)”