You are currently browsing the tag archive for the ‘Divergent’ tag.

Londons potential som skådesplats för urban fantasy synes outtömligt och det är kanske inte så konstigt. Med en historia som sträcker sig bakåt in i en grå forntid är staden nästan en slags tidsmaskin i sig självt, med lager-på-lager av händelser och mer eller mindre vinddrivna existenser.

Som till exempel Beth Bradley. En gatsmart och tuff graffiti-tjej som egentligen bara tycker att livet är värt att leva när hon får vara ute om nätterna med sina sprejburkar och bästa kompisen Pen. Men till och med den upplevelsen är på väg att tas ifrån Beth när hon blir relegerad, tack vare att Pen tjallat på henne. Beths pappa är inte till mycket hjälp överhuvudtaget sedan han dragit sig undan i deprimerad isolering efter Beths mammas död för ett par år sedan.

Så Beth gör som hon alltid gjort – drar ut på gatorna. Inte på jakt efter något utan snarare för att fly. Men just den här gången hittar hon ändå något och det är inget mindre än en helt ny värld. En värld som tillhör den kaxige kronprinsen Filius Viae, son till gudinnan Mater Viae. Med Filius som guide får Beth uppleva ett London var existens hon aldrig anat men som också hotas av den omättlige Reach, Guden av lyftkranar, rivning och skyskrapor.

Vid ett seminarium vid LonCon 2014 fick jag chans att lyssna på författaren Tom Pollock och han lät tillräckligt intressant för att jag skulle bli nyfiken på hans skrivande. The City’s Son är hans debutroman och (but of course…) första delen i YA-serien The Scyscraper Throne. Bland annat på grund av valet av stad är det omöjligt att inte jämföra Pollock med både Neil Gaimans Neverwhere samt China Miévilles King Rat och Un Lun Dun.

Vilket förstås blir orättvist. För det är klart att man inte kan begära att en debuterande författare ska kunna sy ihop en lika bra historia som Gaiman eller ha samma magnifikt förryckta fantasi som Miéville. The City’s Son är en lovande början men ingen perfekt roman. Det jag framförallt har problem med är Pollocks val att dels berätta sin historia ur flera olika perspektiv, dels enbart låta Filus del höras med en första-persons-röst. Det gör narrativet uppbrutet och hackigt och dessutom ibland otydligt.

Det känns som sagt inte helt befogat att klaga på Pollocks fantasifullhet men jag upplever ändå att han håller sig ett eller ett par snäpp under China Miéville. Pollocks skapelser är fastare rotade i en realitet. Även om han befolkar sin värld med varelser som sprungit ur staden självt är deras ursprung tydligare och mer lättspårat. En Railwraith är i grunden ett tunnelbanetåg och en Scaffwolf består av byggnadsställningar.

Annars finns det en del ojämnheter där jag blir osäker på om de är medvetna eller inte. I det avseendet skulle man nästan kunna säga att The City’s Son är lika svajig till humöret som sin tänkta unga-vuxna-målgrupp (vilket naturligtvis inte hindrar någon som numera bara är vuxen att också njuta av läsningen). Språket varierar mellan rent funktionellt till poetiskt finstämt och attityden är ibland valpig förälskelse med en hel del skyddsbarriärer för att i nästa sekund vara brutalt vuxenkrävande. Alltså ibland en rätt generisk och enkel YA-roman medan andra delar snuddar vid något äldre och mer världsvant.

Ungefär samma obalans finns i vår huvudperson, Beth. Inte så att hon är fullkomligt irrationell eller labil, snarare handlar det om att jag i vissa fall verkligen gillar henne – Pollock låter sin hjältinna vara både tuff och sårbar, räddhågsen och dumdristig, modig och osäker. I det avseendet en rätt komplex tjej med andra ord (trovärdig eller inte blir en diskussion för en annan dag). Däremot skulle jag säga att hon (särskilt inledningsvis) förhåller sig väl kallsinnig och cool inför upptäckten av denna helt nya, parallella värld, befolkad av alla upptänkliga varelser och monster. Efter en kort fundering på om det är smart att lita helt och fullt på Filius kastar hon sig hals över huvud in i äventyret utan så mycket som en nervös blick åt sidan.

Även beskrivningen av historiens storskurk och monster, Reach, andas samma stumhet. Som koncept är han naturligtvis smaklig – vem ogillar inte förstörelse? Men ska han stå för kommersialism, modernism eller bara utveckling? Är all förändring av ondo och är det bara de senaste säg, hundra årens, bebyggelse som skördat offer i Londons stadsbild? Samtidigt kan jag inte låta bli att själv dras med i beskrivningen av hur ett annat, äldre och mindre polerat London lever kvar under Canary Wharfs skinande konstruktioner. En liten ficka av motstånd och omstörtning mot den ”oundvikliga” utvecklingen. Pollock lämnar inte sina läsare helt utan upplösning eller förtydligande i den här saken, men det hade nog kunnat vara intressant att gå ännu mer på djupet än han gör.

Men, för att komma tillbaka till detta med en lovande början, The City’s Son är verkligen ingen dålig berättelse. Här finns ett schwung och en fantasifullhet som gör att själva historien absolut lyfter sig över YA-serier som Divergent. Även om jag för tillfället vänder min uppmärksamhet mot andra jaktmarker skulle jag absolut kunna tänka mig att återvända till fortsättningen på The Scyscraper Throne.

Kompisarna Vega och Maxine gör det förbjudna och smiter in i Fjärilarnas stad. Tjejerna lever i ett strikt uppdelat samhälle mellan de som har och de som inte har. Fjärilarna på rätt sida om muren och Myrorna på fel. Den arbetande klassen förväntas visa tacksamhet (i form av livslångt arbete) över att de får en utbildning och inte behöver svälta men lyxen och frosseriet som överklassen kan ägna sig åt ser de inte röken av.

Läs hela inlägget här »

Något är på gång i södra Gävleborg. Calle och Viktor, småbuset som brukar sälja Hartas hemkörda sprit till traktens tonåringar, har bestämt sig för att göra en rejäl stöt.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha tagit del av Tim Burtons ändå ganska charmiga saga Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children var jag (surprise, surprise…) nyfiken på vad förlagan skulle kunna bjuda på. Nog för att historien kändes som ett rätt skamlös plagiat och kombo av Harry Potter å de ena sidan samt X-Men å den andra, men jag var ändå spänd på att se vad som försvunnit eller lagts till i glappet mellan bok och film.

Läs hela inlägget här »

I majnumret av tidningen Analog Science Fiction dök det 1975 upp en novell som hette ”The Storms of Windhaven”. Den var ett samarbete mellan numera välkände George R.R. Martin och Austin-bon Lisa Tuttle. Martin hade både Nebula- och Hugonomineringar innanför bältet och Tuttle hade året innan vunnit pris som bästa nykomling. Exakt varför dessa två författare fann varandra förtäljer inte historien men resultatet blev tillräcklig bra för att förtjäna ytterligare en Hugonominering samt en plats i redaktören Donald A. Wollheims prestigefyllda serie The 19XX Annual World’s Best SF.

Läs hela inlägget här »

allegiantalt. titel: Allegiant

Tja, jag känner mig själv hyfsat väl i alla fall. I texten om Insurgent förutspådde jag att att jag sannolikt skulle kunna tänka mig att knalla bort till den lokala biografen för lite McDonalds-motsvarighet till film och här sitter jag alltså nu igen och höjer publikens medelålder avsevärt.

Läs hela inlägget här »

MazerunnerNågot är fel med världen. I mitten av en gigantiskt onaturlig labyrint vaknar det upp pojke efter pojke, alla utan några distinkta minnen av sina tidigare liv. Tills den siste, Thomas, anländer. Han är annorlunda än de andra på många sätt, bland annat genom att vara betydligt mer benägen att ifrågasätta etablerade principer och regler. Kanske beror det på att han tycks ha fler minnesfragment som rasslar runt i skallen jämfört med de andra?

Läs hela inlägget här »

Equilibriumalt. titel: Cubic

Det bör kunna ses som något av en naturlag (eller kanske ännu hellre en kulturlag) att i samma sekund som en stat försöker förbjuda något måste samma stat också upprätta någon form av rättskipande kraft som dels ska hålla koll på det förbjudna, dels ”ta hand” om de medborgare som inte följer lagens bokstav.

Läs hela inlägget här »

DivergentTrots att Divergent-filmen blivit så rejält utskälld att man nästan undrade om filmbolaget Summit Entertainment överhuvudtaget ens skulle bry sig om att släppa uppföljaren Insurgent på bio var jag ändå nyfiken på eländet. Dels eftersom jag tagit mig igenom Veronica Roths trilogi och det skulle vara lite kul att se hur den skulle ta sig ut på film, dels eftersom jag såg både Shailene Woodley och Ansel Elgort i The Fault in Our Stars och tyckte att de var rätt duktiga.

Läs hela inlägget här »

Jag misstänker att det kommer att dröja länge innan världen ser en samling böcker och filmer vilka skapat lika mycket rubriker, längtan och hajp som de om allas vår Harry.

HP and Phil StoneDebuten Philosopher’s Stone trycktes i en första (brittisk) upplaga 1997 i 500 ex, varav 300 gick direkt till bibliotek. När J.K. Rowling satte punkt för bokserien hade det gått tio år och den hade vid det här laget förstås fått benägen draghjälp av filmerna. Förläggaren Bloomsbury spenderade 10 miljoner pund för att säkerställa att innehållet i Deathly Hallows inte skulle läcka ut i förväg och spelbolagen firade nya triumfer med vadslagning om vilka karaktärer som skulle klara sig. Inom ett dygn efter det globala boksläppet hade mänskligheten köpt på sig närmast bisarra 15 miljoner ex. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Barbara Hambly, A Free Man of Color
Dean R. Koontz
, Odd Hours
Robert Graysmith, Zodiac Unmasked

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg