Fjärilarnas stad (2016)

Kompisarna Vega och Maxine gör det förbjudna och smiter in i Fjärilarnas stad. Tjejerna lever i ett strikt uppdelat samhälle mellan de som har och de som inte har. Fjärilarna på rätt sida om muren och Myrorna på fel. Den arbetande klassen förväntas visa tacksamhet (i form av livslångt arbete) över att de får en utbildning och inte behöver svälta men lyxen och frosseriet som överklassen kan ägna sig åt ser de inte röken av.

Den här lilla utflykten skulle möjligen ha kunnat vara en minnesvärd engångsföreteelse för de bägge tjejerna, innan allvaret börjar. Vid nitton års ålder är det nämligen dags för Myrorna att börja betala av sin skuld till den styrande klassen. Men på den hippa klubben de smiter in på uppträder Fenix med sin musik och hans ögon möter Vegas från scenen…

Omedelbar attraktion, och inte skadar det heller att Fenix dels är polare med gänget av undersköna AAI (avancerade artificiella intelligenser) som kallas för Hovet, dels har en farbror som är presidentkandidat för Vegatropolis. Vega och Fenix finner gemensam mark både i sin kärlek till musiken, till varandra och en längtan efter en bättre värld där alla murar är rivna och ingen skillnad finns mellan Myror och Fjärilar.

Men det finns andra som också längtar efter en annan värld och de är beredda att ta till våld. Vegatropolis hemsöks av anti-AI-aktivister och en kväll kidnappar ett gäng av dem Vega. Men vad ska de med henne till och varför släpper de henne igen utan att hon förstått syftet med sin fångenskap?

Fjärilarnas stad är skriven av Ingrid Remvall, vilken titulerar sig som författare och föreläsare. En ungdomsromance i scifi-miljö som i mina ögon hämtat rejält med inspiration från föregångare som The Hunger Games och Divergent-serien (plus lite Blade Runner– och Total Recall-vibbar, alltså Philip K. Dick all the way). Särskilt betoningen på Fjärilarnas färggranna extravaganser och dragning åt det androgyna gör att jag inte kan bortse från Suzanne Collins trilogi. Vi har den strikta samhällsuppdelningen, den himlastormande tonårsförälskelsen och den skarpa skiljelinjen mellan (elaka) vuxna och (utsatta) ungdomar. Det är kanske lika bra att med en gång påpeka att jag är fullt medveten om att jag knappast tillhör bokens målgrupp.

Men ändå… Det måste gå att skriva bättre och mer nyanserat än så här? Samhällskonflikterna mellan rik och fattig, makt och motståndsrörelse, går aldrig på djupet. De finns bara där som enkla ramar för att på ett snabbt sätt kunna etablera lättfattliga skiljelinjer, bland annat för Vega och Fenix Julia-och-Romeo-förälskelse.

Detsamma gäller frågorna som kan kopplas till detta med gen-teknik och AI. Ämnen som kloner och vad det innebär att vara mänsklig paddlar runt på ytan men bottnar aldrig, ges aldrig möjlighet att ta form och utrymme.

Ungefär som att Pearl Harbor blir en film där andra världskriget får spela andrefiolen till ett triangeldrama blir Fjärilarnas stad en bok där ett strikt uppdelat och högteknologiskt samhälle får stryka på foten för en kärlekshistoria som ska utspelas mellan två nittonåringar, vilka beter sig som de vore fjorton. Max.

I mina ögon blir det märkligt hur Vega inledningsvis framställs som den ordentliga, samvetsgranna och skötsamma bredvid den kaxiga Maxine. Detta eftersom hon i samma sekund som hennes och Fenix blickar möts förvandlas till någon som exempelvis fullständigt tycks sluta oroa sig för att hennes föräldrar ska behöva böta krediter som de inte har för att deras dotter olovligen tagit sig in i staden. Jag vet inte om Remvall tagit beslutet att göra sina huvudpersoner lite äldre eftersom hon då kan hotta upp sin historia med både alkohol och sex. Behöver jag säga att Vegas cyber-sex-debut med Fenix är tårframkallande underbar? Hos dem bägge, icke desto mindre (hej, Fifty Shades…).

Jag lyssnade på boken, vilket förstås ger en annorlunda ”läs”upplevelse. Men i mina öron blev språket platt och ganska ograciöst, fullt med underliga beskrivningar som ”underton av en knytnäve” eller tyg som är så ”strävt” att det kan ”stå för sig självt”. Nog för att innehållet i Fjärilarnas stad var vuxnare än hästboken Stormvinge, men tyvärr inget som föll mig mer i smaken.