You are currently browsing the tag archive for the ‘Blade Runner’ tag.

Ytterligare ett kortare avbrott i demontemat men det är det sista, scout’s honour!

***

Witin cells, interlinked. Within cells, interlinked. Within cells, interlinked.

Detta är den bön eller snarare försäkran som replikanten K6-3.7 måste avlämna till sina mänskliga herrar vid LAPD efter varje avslutat uppdrag. Mantrat ska på något sätt visa att K fortfarande är trygg i sin replikanthet, inte börjar få dumma idéer.

För trettio år efter 2019 är det nya, härliga replikanttider. Om man är människa, vill säga. De moderna replikanterna är lydiga slavar och inte alls lika lagda åt revolution som de gamla Nexusmodellerna. Vilka dock fortfarande smyger omkring och hotar världsordningen, varför det också fortfarande finns ett behov av Blade Runners.

Efter ett till synes rutinartat, om än våldsamt, uppdrag hittar K en märklig låda med ett märkligt skelett. De vitnande benen bär på information som inte borde gå att kombinera – ett replikantserienummer och tecken på kejsarsnitt. Är skelettet ett bevis för att replikanter en gång haft förmåga till reproduktion? Var är i så fall barnet? Och vad innebär dess blotta existens för de noggrant upprättade murarna mellan äkta och artificiellt? Mellan original och kopia? Mellan mänskligt och omänskligt?

Uppföljaren till Ridley Scotts klassiker från 1982 vet som synes vad som är bra för den och dyker huvudstupa ned i samma frågor som gamle Philip K. Dick lyfte i boken Do Androids… I Blade Runner 2049 har man utökat den artificiella paletten med hologram som kan gå above and beyond de lockande reklambudskap som hemsöker de regniga stadsgatorna.

K är inte mer replikant än att han vill ha lite sällskap och har skaffat sig en partner som är ännu mer efemär, ännu mer oäkta än han själv. En perfekt hologramkvinna vid namn Joi som ständigt försäkrar honom hur speciell han är och hur lycklig han gör henne. Samt har en cigarettändare i pekfingret. What more could a replikant want?!

K är inte riktigt lika verbalt tillmötesgående mot sin kvinnliga (och, sannolikt ännu viktigare, mänskliga) chef men deras relation liknar den mellan K och hans hologram i jämlikhet. Hon har en lydig slav som inte tjafsar, som inte kommer med krav, som tittar på när hon dricker och som står ett par trygga pinnhål under henne på den sociala och mänskliga stegen.

Kontrasteringen och samspelet mellan äkta och oäkta förekommer dessutom filmmässigt mellan original och uppföljare. 2019 började Rick Deckard ifrågasätta sin mänsklighet medan K anno 2049 ifrågasätter sin replikanthet.

Två identitetskrisande män alltså. Harrison Fords Deckard påminner en hel del om noirfilmernas privatsnokare, en mindre talför och förförisk Philip Marlowe. Ryan Goslings K tycker jag har större likheter med Clintans klassiske namnlöse antihjälte i sin långrock. Bara lite ledsen snarare än sammanbitet stentuff.

Jag funderar mycket på om namnet ”Joe” (som Joi förärar honom, en replikant så speciell som K måste ju ha ett namn) ska uppfattas som en uttrycklig referens till En handfull dollar eller bara tolkas på samma sätt som det görs i den filmen – ett namn som är så generiskt att det knappt kan räknas som ett egennamn.

Vad som utgör mänsklighet (celler, känslor, minnen, en fungerande livmoder?) är den berggrund som Blade Runner 2049 hela tiden utgår från, men den gör också utflykter till diverse andra klippor. Religiösa villfarelser, frälsartankar, övertydliga Jesus-vibbar, murar som avskiljare och trygghetsupprätthållare, frihetslängtan och individ kontra kollektiv.

Med en regissör som Denis Villeneuve var förväntningarna på Blade Runner 2049 skyhöga och åtminstone visuellt har kanadensaren levererat med råge. Solgult ljus hos både Det Onda Företaget och ett fobidden zone-artat Las Vegas speglas mot såväl sterilt modernistisk och snöig forskning som grå och lerig agrikultur. Episkt vida, domedagsbasunerande, vyer över en kraftverksdamm mot ett regnigt storstadsgytter i koncentriska cirklar.

Tyvärr tycker jag inte att Villeneuves bilder matchar hans narrativ. Blade Runner 2049 var en film vars långsamma berättande inte tjänade på att man ”vet vad som händer”, det blir något segdraget på sina ställen. Det är tråkigt nog också en film som inte direkt excellerar i nyanserade kvinnoroller: den oskyldigt lydiga kärleksslaven Joi som är redo att dö för sin Joe, den livsfarliga Luv, de äldre och slitna kvinnorna med makt (men som ändå suktar efter sina replikantunderställda), horan och så slutligen jungfrumadonnan i sin glasgrotta. Välformade, ungdomliga och mer eller mindre avklädda kvinnokroppar är mer regel än undantag i flera sammanhang.

Blade Runner 2049 var en film som var rolig att fundera på och prata om men som jag är helt ointresserad av att se en gång till. Och där skiljer den sig från Ridley Scotts original.

Det kändes som om filmspanarna var rätt positiva överlag den här gången:
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Filmitch
Movies-Noir
Flmr

Däremot skiljer sig åsikterna om originalet mer åt:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Flmr

Annonser

I likhet med Kafka, har Rick Deckard det inte så roligt. Han är fast i en frustrerande mellanposition på jobbet, vilket hindrar honom från att tjäna de stora bucksen. Hans fru går mest hemma och klagar, inte minst tack vare att hon lyckats klura ut hur hon kan frammana artificiella depressioner på sin ”mood organ”. Och vad skulle grannars säga om de visste att familjen Deckards eminenta får Groucho egentligen är en robot?!

Läs hela inlägget här »

Om Stephen King är en framgångsrik författare vars filmadaptioner sällan blivit några större succéer kan nästa det motsatta sägas om sci-fi-nestorn Philip K. Dick (K:et står för Kindred, vilket ju inte är ett jättevanligt namn). Inte så att Dick är en författare med begränsad framgång, men jag gissar att gemene man är betydligt mer välbekanta med filmer som Blade Runner, Total Recall och Minority Report än dess litterära förlagor.

Läs hela inlägget här »

Omedelbart får vi veta att huvudpersonen i Ghost in the Shell, Mira Killian, är det bästa av två världar: en  mänsklig hjärna i en cybernetisk robotkropp. Redan här börjar jag fundera – är hjärnan verkligen mänsklighetens starkaste attribut? Eller handlar det snarare om att hjärnan är en del av den mänskliga organismen som inte kan återskapas på artificiell väg? Att det är denna ogripbarhet och svårighet att kartlägga in i minsta detalj som gör det så lockande att i detta organ inte bara lägga förmåga till rationalitet eller känslor, utan den efemära närvaro som kallas ”själ”?

Läs hela inlägget här »

Mycket datorrelaterade nyheter detta tidiga 80-talsår. Commodore 64 hamnar i (nästan) var mans hem, med tiden blir den alla tiders bästsäljande PC. Datorrevolutionen innebär samtidigt evolution av helt andra produkter — det första datorviruset (skapat av en 15-åring från Pittsburgh) upptäcks. Och Sony släpper den första CD-skivan som riktar sig till den vanlige konsumenten.

Läs hela inlägget här »

Dune 1984Efter att ha läst Frank Herberts hyllade bok var jag så klart mycket nyfiken på David Lynch utskällda filmspektakel.

Boken blev en sådan fenomenal succé att det inte dröjde länge innan även filmbranschen ville casha in. Först på bollen var producenten Arthur P. Jacobs som bland annat försökte få regissören David Lean intresserad. Jacobs dog emellertid 1973 och filmrättigheterna övertogs av ett fransk bolag. De fixade in avant-garde-regissören Alejandro Jodorowsky som tänkte sig en tillställning på tio timmar med bland andra Orson Welles, Gloria Swanson och Mick Jagger. Salvador Dali skulle få spela kejsaren.

Läs hela inlägget här »

OblivionMänskligheten har vunnit det intergalaktiska kriget, men i allt väsentligt förlorat jorden. Större delen av alla de överlevande har fraktats till en av Saturnus månar och kvar finns nu bara teknikerteam som ska övervaka att man kan rädda vad som räddas kan av Tellus sista resurser, främst vatten.

Ett sådant team är Victoria och Jack, ett mycket effektivt team. Hon är kommunikationslänken mellan honom och huvudkvarteret Tet i omloppsbana kring jorden medan han skitar ned händerna på den övergivna jordytan. Framförallt består hans jobb av att reparera och leta rätt på de drönare som ska beskydda vattenbärgningsmaskinerna.

Läs hela inlägget här »

Soylent GreenÅret är 2022 och i hela världen (eller i alla fall den del som betyder något, det vill säga New York) råder det brist på allt. Allt utom människor, vill säga. Populationsbomben har exploderat med besked och på New Yorks ca 1,2 kvadratkilometer trängs 40 miljoner pers.

Särskilt sällsynt är naturligtvis mat och då inte bara för att det är så många som äter upp den. Nej, här snackar vi en pålagd växthuseffekt och förstörd natur tack vare föroreningar och allmän nedsmutsning. Företaget Soylent Corporation har generöst nog övertagit matproduktionen. Soylent Red och Soylent Yellow är helt artificiellt, medan den outsägligt läckra Soylent Green görs av plankton. För medan jorden är på väg att gå under måste ju haven fortfarande producera i samma takt som tidigare, eller hur? Oavsett vilket, är Soylent Green mer sällsynt än de undermåligare färgerna och därför också hårdare ransonerat.

Läs hela inlägget här »

CyborgCyborg (1989)
Kom-ihåg inför Framtiden: Läs hela inlägget här »

1982
Jag vet att jag sett E.T. på bio, men frågan är om detta är året jag gjorde det. Oavsett vilket slår herr Spielberg till igen med en nästan lika tidlös, men något smörigare, klassiker.

Cameron Crowe debuterar i filmvärlden som manusförfattare till Fast Times at Ridgemont High men det är Phoebe Cates som skapar odödligt fantasimaterial när hon häver sig upp ur simbassängen i sin röda bikini. På den svenska sidan presenterar Hasse och Stellan traditionellt svensk, men bra, rural misär i Den enfaldige mördaren. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg