You are currently browsing the tag archive for the ‘Genetik’ tag.

MorganEn smal flickgestalt i en glasbur. En övervakande kamera. Ett forskarteam som levt och arbetat tillsammans i sju år och vars månadslön uppenbarligen baseras på hur många gånger de kan säga namnet ”Morgan” när de pratar om eller med varelsen i glasburen. En utomstående ”risk management consultant” som kommer från ”corporate”. Som dessutom vägrar ta samma namn i sin mun, utan framhärdar med att benämna experimentet ”it”.

Morgan slänger upp en del intressanta tankar på bordet. Synd bara att de redan slängts upp av Ex Machina. Och där Ex Machina serverade utsökt genomtänkt sushi kommer Morgan snarare i form av ett stort tråg med lasagne. Ett upplägg som vid första anblicken ser aptitligt ut men som, efter att ett par middagsgäster varit där och grävt, istället förvandlas till en ointressant och ketchupbemängd röra.

Morgan skiljer sig från Ava genom att vara ett genetiskt experiment snarare än en robot samt redan i filmens upptakt visa sig livsfarlig. Kate Maras konsult är nu på plats för att utvärdera om idén med att ta fram en genetisk hybridorganism med känslor egentligen var så smart. Jag tror att vi i publiken redan på pitchmötet hos det vaga ”corporate” hade kunnat ge besked om att det aldrig är en bra idé att försöka framkalla mänskliga känslor hos icke-mänskliga varelser. Det framstår också som en smula underligt att vare sig psykologer eller beteendevetare på plats tycks ha kunnat förutse att det sannolikt bliri problematiskt att placera känslor, som bara haft fem år på sig att utvecklas, i en kropp byggd för superavancerad närstrid. When will they ever learn…?

Nå, för filmbranschens del är det kanske lika bra det, för annars skulle det inte bli många filmer gjorda. Den icke-existerande inlärningskurvan hos rollfigurerna i den här typen av filmer ska också visa sig fruktbara för kändisregissörssöner. Morgan är nämligen regisserad av en viss Luke Scott och minsann om vi inte återfinner pappa Ridley bland producenterna.

Missförstå mig rätt, Scott d.y. har inte gjort något direkt dåligt jobb med Morgan i så måtto att filmen känns stabil och påkostad rent produktionsmässigt. Kanske till och med pappa hade ett finger med i spelet för att säkra namn som Toby Jones, Paul Giamatti och Brian Cox till rollistan?

Annars gör Kate Mara och Anya Taylor-Joy så gott de kan med både konsult och experiment men de har ärligt talat inte särskilt mycket att jobba med. Trots det ska villigt erkännas att jag inte har några större problem med att uppfatta dem bägge som dödliga kvinnor, med Anya Taylor-Joy som den känslomässigt skörare och labila av de två. Däremot förstår jag inte riktigt varför hon skulle behöva gå hela filmen igenom med bleksminkat ansikte.

Men produktionsvärden hjälper föga när en thriller (för det är i alla fall vad jag gissar att Morgan vill vara) är så kapital ospännande och bjuder på så få överraskningar. Inte en enda faktiskt. Jag tror exempelvis att Morgans avslutning är tänkt att vara en rejäl mindfuck-vändning, men för att uppnå det måste den presumtive filmtittaren i så fall inte ha sett särskilt många filmer av den här typen innan. Samtidigt är filmen inte tillräckligt djuplodande i sina filosofiska frågeställningar (medvetande, känslor och rättigheter hos syntetiska livsformer) för att motivera en genrebeteckning som ”spänningsdrama” eller något liknande.

Lasagne serverad i storköksform behöver för all del inte vara oätlig, men särskilt rolig är den sällan heller…

star_full 2star_half_full

Annonser

The Year of the FloodEfter att ha lämnat snömannen Jimmy i en rejäl cliffhanger i slutet av Oryx and Crake var det ju bara att kasta sig över resterande delar i Margaret Atwoods dystopiska MaddAddam-trilogi: The Year of the Flood och MaddAddam.

Men om man räknar med att omedelbart få svar på vad som händer med (den möjligen vansinnige) överlevaren från trilogins första del i The Year… blir man gruvligt besviken. Istället får vi lära känna två andra överlevare, Toby och Ren, strandsatta i ett exklusivt AnooYoo-spa, respektive en lika exklusiv Scales and Tails-sexklubb.

I likhet med Oryx and Crake berättas deras historier både bakåt och framåt och vi förstår att de en gång i tiden känt varandra. De lyckas dessutom återigen komma i kontakt med varandra innan The Year… är slut. I MaddAddam sammanstrålar de med ytterligare ett antal överlevande för att försöka bygga upp något slags samhälle i den pandemiska postapokalyps som Crake skapade med sina tveeggade sexpiller BlyssPluss.

MaddAddamSå vad kan då sägas efter att ha spenderat en 1 200 sidor i sällskap med Margaret Atwood? Om Oryx and Crake i mångt och mycket handlade om vådan av att vrida och vända på vetenskap och teknologi så att samhället blir precis så enkelt och världsfrånvänt som man vill ha det, tar kanske särskilt The Year… upp detta med religion.

Toby och Ren lärde nämligen känna varandra hos ekosekten Gardeners innan ”the dry flood” slog till i form av ett hemorragiskt virus som fick större delen av mänskligheten att drunkna i sina egna kroppsvätskor. Gardeners tillber alla levande varelser och till och med dödandet av en fluga eller myra ger anledning till samvetskval. Här firar man inte bara den helige Fransiscus, utan också den helige Stephen Jay Gould of the Jurassic Shales, den helige E. O. Wilson of Hymenoptera och den heliga Rachel Carson and All Birds.

Kanske är en sådan inställning mänsklighetens enda hopp. Samtidigt står det efter ett tag klart att Gardeners knappast är en demokratisk rörelse och att ledarna hemlighåller en hel del från den stora massan för ”the greater good”. I det skiljer de sig inte från PetrOleum-kyrkan, även om miljömupparna för all del är något mindre korrumperade och depraverade än sina fossilbränslestinna kollegor.

Eller menar Atwood att något mänskligheten absolut inte kan leva utan är berättelserna och mytologierna? Redan i Oryx and Crake fick ju Crakes hybridhumanoider överlevaren Jimmy att spinna fram vilda skapelseberättelser. Deras törst efter att hitta något slags sammanhang för sig själva har inte minskat när de träffar på andra som kan berätta ännu fler historier för dem. Crake gjorde kanske sitt bästa för att designa dem utan vare sig sexuell avundsjuka eller religion men deras nyfikenhet har han tydligen inte kunnat ta från dem.

Det blir tydligt att de få kvarvarande människornas enda sätt att kommunicera och förklara saker för ”crakers” är att formulera det hela i allegorier och liknelser som sedan traderas till oigenkännlighet. Exempelvis undrar crakers mycket över vad detta ”fuck” är. Det måste vara en alldeles särskilt kraftfull gudom eftersom människorna så ofta tillber den med utropet ”Oh, fuck!”.

Som synes har Atwood varken gett upp sitt lekfulla språk eller sin bitska humor i de påföljande delarna av trilogin. Vad jag däremot kanske tycker saknas är en saftig historia. Hon fick fram sin poäng redan i Oryx and Crake (mänskligheten är inte värd att bevaras) och lyckas inte i vare sig The Year… eller MaddAddam ersätta sitt dystopiska koncept med ett berättardriv.

Sedan kan jag inte komma ifrån misstanken att en anledning till att Atwood så definitivt vill avskärma sig från allt vad ”science fiction” heter, är att hon inom den genren faktiskt inte kommer med särskilt mycket nytt. Ska jag vara krass känner jag igen det allra mesta av hennes världsbygge från såväl I Am Legend som Soylent Green, Do Androids Dream of Electric Sheep?, They Live! och gud vet hur många andra föregångare. Vi har det strikta klassamhället, en ohållbar illusion som kallas för liv av de som har råd med den, det icke-sanktionerade våldet i rännstenen, det sanktionerade våldet från de styrande klasserna.

Inte för att det gör Atwoods trilogi mindre värd i sig men jag undrar som sagt lite över behovet av att distansera sig från så uppenbara föregångare. På det hela taget gillade jag dock alla tre böckerna, blev underhållen av Atwoods språkliga spetsfundigheter och skälmskhet. Men bristen på en reell historia och händelseutveckling gör också att läsningen inte tjänar på att styckas upp allt för mycket. En anledning till att jag tyckte bäst om Oryx and Crake tror jag helt enkelt var för att jag fick mer obruten lästid med Jimmy och Crake än med Atwoods andra personer.

The Year of the Flood (2009)
star_full 2star_full 2star_full 2

MaddAddam (2013)
star_full 2star_full 2star_full 2

I ett helvetiskt paradis av sol, djungel, farliga djur och insekter försöker mannen som nu kallar sig själv för Snowman att minnas och överleva. Han stump till hjärna uppvisar allt fler tomma vindlingar och när det poppar upp ord som ”Valance” eller ”Serendipity” kan det mycket väl vara sista gången de finns i ett mänskligt medvetande. Vad de kan betyda har Snowman för länge sedan glömt.

Men en gång för länge sedan var Snowman en snäll liten pojke som hette Jimmy. Jimmys pappa arbetar på företaget OrganInc Farms med genetiskt utvecklade grisar vilka producerar mänskliga organ för transplantation. Förut jobbade även Jimmys mamma för OrganInc men numera går hon mest hemma och är ledsen. Ibland tar hon sig samman och försöker förklara hur sjukdomar fungerar eller dukar upp en fin lunch till sin son men det är tillfällen som snarare skrämmer Jimmy eftersom mamma är så olik sig då.

I skolan hette Jimmys enda kompis Glenn, en supersmart kille med huvud för siffror där Jimmy bara har huvud för ord (hej, CP Snows två kulturer!). Men när Snowman tänker tillbaka på sin och Glenns barndom och uppväxt har Glenn för länge sedan bytt namn till sitt internet-nick ”Crake”.

Jimmy och Crake växer alltså bägge upp i enorma företagsanläggningar, gated communities som innehåller både arbete och boende. Den bild vi får av deras värld är en som styrs helt och fullt av företag som OrganInc, HelthWyzer och RejoovenEsense, alla inriktade på att ge den del av mänskligheten som har råd med det en illusion av odödlighet. Ny hud som täcker rynkor likt ett uppiggande mögelangrepp, piller som ger dig nästan vilka egenskaper du än kan önska dig (inte minst sådana som kan kopplas till mänsklig sexualitet och attraktionskraft), odlade ersättningsorgan och till och med nya nervceller.

Margaret Atwood skapar med Oryx and Crake en före-och-efter-roman. I och med att läsarna kastas mellan Snowmans nutid och Jimmys dåtid är det lätt att förstå att någon slags kataklysm har ägt rum, frågan är bara hur det gick till och vilken roll Crake spelade i det hela.

Men utifrån det ska man inte begå misstaget att tro att Oryx and Crake bara är en enda lång transportsträcka fram till det oundvikliga slutet, för det är Atwood en allt för skicklig författare och världsbyggare. Tydligen finns det en rejäl vattendelare huruvida man vill kalla boken för ”science fiction” eller ”speculative fiction”. Författaren själv verkar vilja använda den spekulativa termen enligt argumentet att science fiction tydligare förlägger sin handling i en framtid eller värld som ännu inte kan tänkas eller föreställas. Då till skillnad från Atwood som inleder med ett citat från Jonathan Swift: ”my principal design was to inform you, and not to amuse you”. Hon menar alltså att science fiction inte i samma utsträckning handlar om att sätta ljus på nutida fenomen.

I det håller jag inte med henne. Däremot ställer romanen kanske inte särskilt många nya frågor (eller handlar det bara om att Atwoods värld är så pass sannolik att inget hon hittar på, vare sig det gäller genetik eller bisarra TV-program, känns överraskande längre?) och ger absolut inga nya svar (allt kommer att gå åt helvete). Men den konstruerar som sagt ett underhållande världsbygge där mycket hänger på Atwoods hand med språk och ord, kombinerat med god portion satiriskt bitsk humor.

Framställningen är fragmentarisk och pussellik, precis som Snowmans opålitliga hjärna. Författaren rekombinerar ord med samma fingerfärdighet som hennes genetiker skapar snats (en olycklig kombo av orm och råtta – gissa om några av dem lyckas smita?) eller rakunks (tvättbjörn och skunk blir det perfekt kramgoa husdjuret!). Hennes liknelser går heller inte av för hackor eller vad sägs om att beskriva ett offer för hemmoragiska sjukdomar som ”it was like watching pink sorbet on a barbecue”?

Det är förstås lätt att tänka tillbaka på The Handmaid’s Tale under läsningen av Oryx and Crake eftersom det är den enda andra bok av Atwood som jag har läst. I båda berättelserna hörs exempelvis ett vagt krigsmuller med okända fiender i bakgrunden. Sedda mot varandra varnar författaren för både religion (The Handmaid’s Tale) och vetenskap (Oryx and Crake), så man kan ju fråga sig vad som enligt hennes mening i så fall finns kvar att luta sig mot. Sunda förnuftet? Medkänsla och omsorg?

Alla sådana företeelser lyser i alla fall med sin frånvaro i Oryx och Crake. Bokens vetenskap och teknologi är arrogant eller möjligen bara pragmatisk och maximalt vinstdrivande (alla vill ju ha en billig kopp kaffe när det kommer till kritan– Happicuppa!). Här finns inget snack om moral eller ansvar, det handlar aldrig om upptäckande för upptäckandets egen skull och vi får aldrig höra om vetenskapen som räddare av miljön. Någon kontrollerande statsapparat märker vi heller inte av, världen består endast av producenter och konsumenter. Mänskligheten synes vara helt i klorna på företagen och det är nästan så man börjar undra om Atwood är lite av en Big Pharma/Big Food-anhängare.

Ska man lyfta sig ytterligare en nivå känns det inte helt orimligt att påstå att Oryx and Crake i slutänden är en roman om just mänsklighet. Dels i I Am Legend-bemärkelsen, alltså att Snowman inte bara kan vara den siste levande människan utan att vår art eventuellt också kommer att ersättas av Crakes artificiella humanoida skapelser. En perfekt ”människa”, fri från både biologiska och mentala tillkortakommanden, skapad inom hans ”Paradice”-projekt (som förstås inte har det minsta med slumpartade tärningskast att göra). Dels på det sätt som människan använder sig av teknologin innan apokalypsen är ett faktum och i det perspektivet är det ingen positiv spegel som Atwood håller upp.

Oryx and Crake är första delen i den så kallade MaddAddam-trilogin så nu är det bara att kasta sig över uppföljaren The Year of the Flood. Ska vi där få möta ytterligare ett klassiskt undergångsscenario?

alt. titel: Rampage: Big Meets Bigger

Att säga att Rampage är ”löst baserad” på det klassiska arkadspelet är att förhålla sig lika nonchalant till det svenska språket som att säga att SD har ”otur” med nazistsympatisörer i leden. Det filmen, och inte mindre än fyra olika manusförfattare har gjort, är att börja i konceptet ”enorma vargar, gorillor och ödlor klättrar på hus och slår sönder saker” och sedan försökt klura ut ”hur faaaan tar vi oss dit?!”

Läs hela inlägget här »

alt titel: De nio heta spåren, The Cat o’ Nine Tails

Man skulle kunna tro att dagens regissör (Dario Argento, vem annars?) i ett anfall av dåligt självförtroende döpte sin film efter ett välkänt straff- och tortyrinstrument men så illa är det nu inte.

Däremot är väl kanske titelns koppling till själva historien om möjligt ännu tunnare än i den tidigare The Bird… Inte heller har vi någon som helst bildlig koppling till vare sig piskor eller missbildade katter. Nej, vad det handlar om är en något krystad lista med nio olika ledtrådar våra huvudpersoner anser sig ha hittat i fallet med det mordinfesterade genetiska institutet som ligger tvärs över gatan från den blinde Franco Arno.

Läs hela inlägget här »

Om inte annat är det lätt att i läsningen av Käraste Herman konstatera att Herman Lundborg var en komplex person. I likhet med många andra människor förvisso, men nu är det ju hans biografi jag har läst. Den man som gjorde absolut mest för att propagera för den nya vetenskapen ”rasbiologi” i Sverige i början av 1900-talet samt hade både goda och täta kontakter med sina tyska kollegor. Bland andra genetikerna Erwin Baur, Eugen Fischer och Fritz Lenz, vars portalverk Menschliche Erblichkeitslehre und Rassenhygiene från 1921 kom att utgöra en stor inspirationskälla för en man som 1923 skrev om ”min kamp”.

Läs hela inlägget här »

Vulkanklockan tickar på Isla Nublar. Världens dinosauriepopulation står inför ett nytt naturkatastrofsutdöende och vem befinner sig i första ledet för att försöka rädda skräcködlorna? Absolut inte Owen Grady i alla fall. Han är fullt upptagen med att snickra sig en egen stuga uppe i bergen istället för att bry sig om hur det går för den modiga raptorhonan Blue.

Läs hela inlägget här »

Sista filmen ut i denna flugiga sommar. Men med tanke på Hollywoods fanatsilöshet börjar det väl snart vara dags för en remake av remaken?

***

alt. titel: Flugan II, Flugans son

Tjahapp, av någon anledning kom Veronica aldrig till skott med den där aborten som hon var som sugen på i David Cronenbergs The Fly från 1986. Tre år senare (eller nio månader, your pick) föder hon nämligen under stor vånda…något någonstans långt ned i buken hos företaget Bartok Science Industries.

Läs hela inlägget här »

Det är lika bra att erkänna det: jag är inte mer immun än någon annan mot att vilja meddela världen att jag minsann gillade George R.R. Martin låååångt innan HBO storsatsade på sex och drakar i Game of Thrones.

Läs hela inlägget här »

DeadpoolRyan Reynolds är en skådis med ett rikt mått av självdistans men som hittills inte varit särskilt lyckosam när det gäller superhjältefilmer. Eller vad sägs om lineupen Blade Trinity, X-Men Origins: Wolerine och Green Lantern?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Scott Lynch, The Lies of Locke Lamora
Roslund & Hellström, Flickan under gatan
Michael Connelly, The Narrow

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser