You are currently browsing the tag archive for the ‘Genetik’ tag.

alt. titel: Rampage: Big Meets Bigger

Att säga att Rampage är ”löst baserad” på det klassiska arkadspelet är att förhålla sig lika nonchalant till det svenska språket som att säga att SD har ”otur” med nazistsympatisörer i leden. Det filmen, och inte mindre än fyra olika manusförfattare har gjort, är att börja i konceptet ”enorma vargar, gorillor och ödlor klättrar på hus och slår sönder saker” och sedan försökt klura ut ”hur faaaan tar vi oss dit?!”

Jo, det kan jag tala om för er, ehuru jag nu sett detta mästerverk. Det Rampage har lyckats med är förstås att hyra in genomsympatiske Dwayne Johnson i rollen som primatologen Davis Okoye. Givetvis ingen glasögonbeprydd akademikertyp eller petimätrig skrivbordsnisse utan en primatolog som både varit någon slags supermilitär samt åkt världen runt och slagit tjuvjägare på käften.

På en av de där resorna plockade han med sig albinogorillaungen George, vars mamma blev slaktad av hånskrattande tjuvjägare inför hans ögon. Nu jobbar Davis på San Diego Wildlife Sanctuary tillsammans med George där de, medelst teckenspråk, verkar sköta den ”vilda” gorillaflocken som en ungdomsgård. Men en natt kraschlandar något i inhägnaden som går George att börja växa. Och växa. Och väääääxa…

Detsamma gäller en stackars Wyoming-varg som inte ofredade någon innan han fick nos på den där kraschlandningsplatsen samt Något i Floridas Everglades-träsk. Tack vare illistiga ränksmiderier från syskonen Claire och Brett Wyden samt deras företag Energyne är nu gorilla, varg samt Något på väg i full fart mot Chicagos skyskrapor. Let the rampage begin!

Nåvälan, krystade datorspel- eller leksakshistorier har man väl varit med om förut så i det avseendet känns det lite taskigt att banka allt för mycket på just Rampage. Det filmen har lyckats med är som sagt i hög utsträckning rollbesättningen där vi förutom Johnson också träffar Naomie Harris som rättrådig genetiker, Malin Åkerman som den iskalla Claire Wyden samt Jeffery Dean Morgan som regeringsagent med oklar hemmahörighet. Naomie Harris gör ju sällan ett dåligt jobb så överraskningen den här gången fick bli Morgan, som faktiskt funkade riktigt bra som Johnsons side kick. Han kan gärna få göra fler sådana roller.

Annars är förstås Rampage av naturnödvändighet en CGI-fest utan dess like. Helt ok i vissa lägen, men särskilt så länge George ska vara en vanlig gorillahanne och interagera med Johnson syns det som vanligt att hans uppenbarelse saknar reell kroppslig tyngd. Både jag och min medtittare upplevde dessutom att filmen gav albinon lätt antorpomorfiserade rörelsemönster och ansiktsuttryck, vilket naturligtvis inte hjälper illusionen på traven.

Om andan faller på kan man också roa sig med att notera att George aldrig blir större än att han kan fortsätta att interagara med Johnson. Medan både vargen och det där Något som filmen inledningsvis försöker hålla lite hemligt inte bara sprutar tillväxthormoner över alla bräddar utan också förändras utseendemässigt högst radikalt. I slutänden står vi med någon slags varg-dinosauriekombo, allt i föreställningen om att genetik är som att måla en tavla eller dekorera en tårta. Bara att dutta på lite extra färg eller marsipanrosor och voilá, ett fungerande (om än inte alltid estetiskt tilltalande) slutresultat!

Ska jag vara helt ärlig har det hunnit gå mer än 24 timmar sedan jag såg filmen och jag har redan problem med att både komma ihåg exakt vad som hände och varför samt vad jag egentligen tyckte om det hela. Alltså varken remarkabelt bra eller dåligt.

Annonser

alt titel: De nio heta spåren, The Cat o’ Nine Tails

Man skulle kunna tro att dagens regissör (Dario Argento, vem annars?) i ett anfall av dåligt självförtroende döpte sin film efter ett välkänt straff- och tortyrinstrument men så illa är det nu inte.

Däremot är väl kanske titelns koppling till själva historien om möjligt ännu tunnare än i den tidigare The Bird… Inte heller har vi någon som helst bildlig koppling till vare sig piskor eller missbildade katter. Nej, vad det handlar om är en något krystad lista med nio olika ledtrådar våra huvudpersoner anser sig ha hittat i fallet med det mordinfesterade genetiska institutet som ligger tvärs över gatan från den blinde Franco Arno.

Läs hela inlägget här »

Om inte annat är det lätt att i läsningen av Käraste Herman konstatera att Herman Lundborg var en komplex person. I likhet med många andra människor förvisso, men nu är det ju hans biografi jag har läst. Den man som gjorde absolut mest för att propagera för den nya vetenskapen ”rasbiologi” i Sverige i början av 1900-talet samt hade både goda och täta kontakter med sina tyska kollegor. Bland andra genetikerna Erwin Baur, Eugen Fischer och Fritz Lenz, vars portalverk Menschliche Erblichkeitslehre und Rassenhygiene från 1921 kom att utgöra en stor inspirationskälla för en man som 1923 skrev om ”min kamp”.

Läs hela inlägget här »

Vulkanklockan tickar på Isla Nublar. Världens dinosauriepopulation står inför ett nytt naturkatastrofsutdöende och vem befinner sig i första ledet för att försöka rädda skräcködlorna? Absolut inte Owen Grady i alla fall. Han är fullt upptagen med att snickra sig en egen stuga uppe i bergen istället för att bry sig om hur det går för den modiga raptorhonan Blue.

Läs hela inlägget här »

Sista filmen ut i denna flugiga sommar. Men med tanke på Hollywoods fanatsilöshet börjar det väl snart vara dags för en remake av remaken?

***

alt. titel: Flugan II, Flugans son

Tjahapp, av någon anledning kom Veronica aldrig till skott med den där aborten som hon var som sugen på i David Cronenbergs The Fly från 1986. Tre år senare (eller nio månader, your pick) föder hon nämligen under stor vånda…något någonstans långt ned i buken hos företaget Bartok Science Industries.

Läs hela inlägget här »

Det är lika bra att erkänna det: jag är inte mer immun än någon annan mot att vilja meddela världen att jag minsann gillade George R.R. Martin låååångt innan HBO storsatsade på sex och drakar i Game of Thrones.

Läs hela inlägget här »

DeadpoolRyan Reynolds är en skådis med ett rikt mått av självdistans men som hittills inte varit särskilt lyckosam när det gäller superhjältefilmer. Eller vad sägs om lineupen Blade Trinity, X-Men Origins: Wolerine och Green Lantern?

Läs hela inlägget här »

Ibland vill man ju se om filmer. Det har jag gjort med Jupiter Ascending och en uppfräschad åsikt finner ni längst ned.

***

Jupiter AscendingDet var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.

Läs hela inlägget här »

Ännu lite fler tankar om allas vår Spider-Man.

***

Men är det något kvinnorna i någon av dessa fem Spider-Man-filmer inte behöver bekymra sig för är det sin identitet. Det kan förvisso vara knöligt att vara så dödligt kär i en upptagen kille som Peter Parker, men den allt överskuggande frågan ”Who am I?” är förbehållen vår hjälte och hans antagonister.

Läs hela inlägget här »

I en tid när folk blir kallade för hjältar när de orkat masa sig iväg på ett gympapass krävs det något alldeles extra för att få en hel stads uppmärksamhet. En…tadaa: Super-hjälte. Och i den kategorin måste man ändå säga att Spider-Man (eller Spindelmannen på ren svenska) kvalar in med god marginal. Biten av en radioaktiv spindel på 60-talet (som efter millennieskiftet förvandlades till en mer uppdaterad och genmanipulerad dito) anammar den ensamme unge tönten Peter Parker alla arachniders mest eftertraktade egenskaper.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Tahereh Mafi, Unravel Me
Ian McEwan, Nutshell

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser