I en cell på någon slags korsning mellan ett mentalsjukhus och ett fängelse sitter en rädd flicka. Faktum är att Juliette Ferrars balanserar nära gränsen till vanvett. Dels på grund av sin långa isolering, utan kontakt med en annan människa. Dels på grund av att hon har förmåga att döda andra med enbart sin beröring.

Hennes föräldrar har förkastat sin dotter och Juliet har under hela sin uppväxt aldrig mött något annat än rädsla och avsky från det omgivande samhället. Hennes nuvarande inspärrning kommer sig av att hon råkade döda en liten pojke och den olyckan fyller henne med en så stor skuld att hon knappt kan leva med sig själv.

Men så en dag förändras allt. Hon får en cellkamrat, den unge Adam. Han försöker få henne att börja prata med honom och bryta sin självpåtagna avskärmning. Uppmärksamheten överväldigar Juliet och allt eftersom börjar hon bryta upp sitt skal för att släppa in honom.

Shatter Me.jpegMen Tahereh Mafis serie om Juliette vore väl inte en chosen one-YA värd namnet om detta inte bara var den smygande upptakten till vad som i nuläget är en serie om fem böcker, varav jag har läst de första tre. Jag sprang på författaren eftersom hon angavs som partner till författaren av Peculiar Children-trilogin, Ransom Riggs.

Vill man göra det enkelt för sig skulle man kunna säga att Tahereh Mafis serie är en futuristisk och något äldre version av Peculiar Children där det aldrig funnits några välvilliga ymbryns att ta hand om märkliga barn. Istället har de fått växa upp på institutioner i fruktan för både andra och sig själva, utan kontroll över sina krafter.

Fast det är samtidigt inte riktigt sant. För det är klart att världen styrs av en ond kraft (The Reestablishment) och lika klart att det finns en motståndsrörelse som samlar personer med krafter som Juliettes. Under ledning av den faderlige Castle får de därmed möjlighet att lära sig att kontrollera sina krafter och använda dem i motståndets tjänst. Ett självklart val eftersom det rådande statsskicket är så förtryckande och utstuderat grymt att det aldrig behöver finnas den minsta tveksamhet över om det är rätt att göra motstånd eller inte.

Unravel MeAlltså hittar vi även influenser från The Hunger Games-trilogin. Men rent psykologiskt skulle jag säga att Tahereh Mafi åtminstone försökt att vända kuttingen för sin Juliet i förhållande till Katniss Everdeen. Katniss börjar sin resa förhållandevis säkert men uppfylls under dess gång av allt större tvivel och tveksamheter. Juliettes utgångspunkt är å andra sidan förlamande rädsla och skuld, vilket i tredje boken förvandlats till stenhård beslutsamhet och tvärsäkerhet om vilken väg som är den rätta.

Den tvärsäkerheten gäller dock inte Juliettes kärleksliv för minsann återser vi inte det, i den här typen av litteratur, ack så välbekanta triangeldramat? Att hon fastnar för Adam är förstås inte så märkligt eftersom han är den enda människa i hela hennes liv som visat henne någon form av omtanke. Som av en ren händelse visar han sig dessutom vara den ende hon stött på som kan vidröra hennes bara hud utan att kolavippen. Klang och jubel eftersom detta är en bok där huvudpersonerna knappt ens längre kan kallas för tonåringar och därför öppnar upp för mer explicit hanky panky. Behöver jag ens nämna att Tahereh Mafi inte tycker sig ha behövt hitta på någon annan term för Adams kropp än ”perfekt”?

Ignite MeAnnars är just detta med liknelser och metaforer något som utmärker serien. Tahereh Mafi använder det språkliga greppet till skrattretande övermått i första delen för att därefter skala ned det successivt. Något som jag gissar att jag inte är ensam om att uppskatta. För även om det kan vara såväl påhittigt och poetiskt med meningar som ”His fingertips are five points of electricity that jumpstarts my heart” eller ”I’m an upside-down rainbow” känns det hela efter ett tag ansträngt och överarbetat.

Ett annat knep för att både skapa närvarokänsla och signalera Juliettes sköra psyke är att särskilt första boken ska läsas som en slags dagbok (ett berättande som Tahereh Mafi sedan successivt släpper utan mycket till kommentar) där Juliette ibland stryker över sina egna ord och meningar. Jag lyssnade på böckerna och blev själv överraskad av hur tydligt ”överstyrkningsljudet” faktiskt förmedlade själva handlingen att radera det tidigare tänkta.

Men tillbaka till triangeldramat! Juliette har suttit fängslad på en militärbas där Adam är en av soldaterna. Hans överordnade är den ondsinte och sadistiske Warner, vilken också hyser ett osunt intresse för både Juliettes krafter och person. Hans amorösa närmanden möts först av avsky från Juliettes sida men hon vore väl inte en YA-hjältinna om hon inte så småningom tycker sig se förmildrande omständigheter för Warners personlighet. Han ÄR ju så trasig och sorgsen under den hårda ytan. Behöver jag påpeka att även Warner, både kroppsligt och utseendemässigt, är…you guessed it…”perfekt”.

Orkar man hänga med till tredje boken får man en viss payoff på den initiala frustrationen över att alla Juliettes problem tycks som bortblåsta bara för att hon har en nittonårig ”man” som kan hålla henne i sina armar. En välkommen personlighetsförändring alltså, men tyvärr lyckas Tahereh Mafi då å andra sidan inte hålla ihop sin historia när motståndsfajtandet börjar få upp farten. Författaren skapar noll trovärdighet i händelseutvecklingen som slutar med att Juliette står som dagens vinnare.

En futuristisk mutant-chosen one-YA som säkert glider ned likt äggviteindränkta musungar i gapet på den tilltänkta målgruppen. Själv hade jag vissa problem att svälja både handling, språk och huvudpersonen.

Shatter Me (2011)
star_full 2

Unravel Me (2013)
star_full 2star_half_full

Ignite Me (2014)
star_full 2star_full 2