You are currently browsing the tag archive for the ‘YA’ tag.

Londons potential som skådesplats för urban fantasy synes outtömligt och det är kanske inte så konstigt. Med en historia som sträcker sig bakåt in i en grå forntid är staden nästan en slags tidsmaskin i sig självt, med lager-på-lager av händelser och mer eller mindre vinddrivna existenser.

Läs hela inlägget här »

Någonstans mot andra halvan av 90-talet åsåg större delen av världen i stum förundran ett märkligt fenomen. Upphovsmannen var den då 30-årige speldesignern Satoshi Tajiri, vilken lyckades sälja in en idé till Nintendo och deras Game Boy. Plötsligt var alla fullkomligt uppslukade av uppmaningen ”gotta catch ’em all!”. Vilka ”de” var, tog dock ett tag innan den äldre generationen riktigt förstod.

Men det yngre gardet befann sig redan i en värld som befolkades av egendomliga varelser (över 800 stycken) som alla gick under namnet ”Pokémon”, en sammanslagning av begreppet ”pocket monsters”. Tajiri och Nintendo hade framgångsrikt länkat ihop dinosauriekalenderbitandet, som drabbar de allra flesta ungar vid någon tidpunkt, med pokémon-världen. Nu fanns plötsligt möjligheten att plugga in oändliga listor med allehanda spännande varelser, alla med olika utseenden och egenskaper.

Trots att jag själv vid det laget befann mig i studentlivet var det i princip omöjligt att undgå hysterin. Särskilt när det gällde en liten gul filur som kallades ”Pikachu” och som tycktes vara sin alldeles egna lilla reservgenerator. Och trots fickmonstrens popularitet när det begav sig, vem hade kunnat ana att franchisen fortfarande över 20 år senare skulle visa sig vara så livskraftig att den lille gynnaren fått en helt egen film som dessutom attraherat självaste Deadpool?

Men vi ska kanske börja från början, inte bara vad gäller pokémons, utan också med filmen för dagen? Vid beskedet att hans polispappa Harry dött i en våldsam bilolycka reser Tim Goodman till Ryme City, en stad där människor och pokémons lever i harmoni med varandra. Där stöter han på sin fars partner, Pikachu, som tyvärr tappat minnet och därför inte kan tala om exakt vad som hände vid den där olyckan. Det skulle han ju inte kunnat göra i vilket fall som helst eftersom människor bara hör ett gällt ”pika, pika” när den gulluddige öppnar munnen. Men av någon anledning förstår Tim allt som Pikachu säger och låter sig så småningom övertalas att försöka hitta en lösning på mysteriet med hans pappas ”död”.

Grunden i Pokémon Detective Pikachu utgörs av det tre år gamla datorspelet Detective Pikachu. För att vara en film som bygger på ett datorspel är Pokémon Detective Pikachu en ovanligt väl sammanhållen film, möjligen för att dess upplägg i mångt och mycket påminner om mängden YA-filmer som poppat upp under de senaste åren.

Historien inbegriper en omfattande och mystisk konspiration som visar sig gömma en än mer omfattande konspiration. Tim söker bekräftelse och identifiering hos sin frånvarande förälder/fader, sedan de glidit isär i samband med Tims mammas död. En frånvarande mamma som till skillnad från Harry, vars namn upprepas till förbannelse, märkligt nog förblir namnlös filmen igenom. Förutom detta Tim måste förlika sig med sitt eget förflutna eftersom han i vuxen(-ish) ålder avvisar det pokémon-intresse han hyste som grabb.

Det här med Tims ålder blir en smula knepigt filmen igenom om man väljer att lägga märke till den. Som synes påminner Pokémon Detective Pikachu innehållsmässigt till stor del om andra filmer där huvudpersonen är i sena tonåren. När vi första gången träffar Tim bär han förvisso slips men det är lätt att missta den för en skoluniformsdetalj. För sedan visar det sig att Tim är fyllda 20 och har ett helt vanligt arbete (som han förvisso utan några som helst problem lämnar bakom sig när han väl befinner sig i Ryme City). Rimligt, eftersom Justice Smith som spelar Tim ändå är 23 fyllda (och därmed årsbarn med franchisen). Samtidigt märkligt i en historia som i allt väsentligt andas tonår(sångest).

Ingen lär bli överraskad om jag ”avslöjar” att animeringen av alla de olika pokémons som förekommer i filmen (be mig inte räkna upp dem, jag är alldeles för ålderstigen för att ha sådan koll) är fullkomligt sömlös. Men även med sådana äss i rockärmen och som sagt ett helt ok manus samt en, på pappret, ”vuxen” huvudperson blev Pokémon Detective Pikachu i slutänden väl barnslig för min smak. Berättandet hemfaller exempelvis lite väl ofta till övertydliga förklaringar i form av minnen eller hologram. Pikachu med Ryan Reynolds röst får förvisso vara småsarkastisk här och var men på det stora hela serverade inte filmen tillräckligt mycket sovel, vare sig i form av humor, metaelement eller action, för att jag som vuxen tittare skulle känna mig riktigt mätt. Jag jämför här exempelvis med Into the Spider-Verse som hade en ännu yngre huvudperson, men där historien och framställningen ändå lyckades överraska och underhålla.

Till referensblinkningarna kan man emellertid kanske räkna det faktum att klassiska bolaget Toho står bakom Pokémon Detective Pikachu. På något sätt känns det följdriktigt att studion, som efter andra världskriget framgångsrikt marknadsförde monster som Godzilla och Mothra, har fortsatt med det, fast i gulligare fick-format. Med Pokémon Detective Pikachu har vi rört oss långt från 50-talets radioaktivitets-ångest och istället landat i 10-talets genetik-dito. Men befinner oss samtidigt i en värld där fredlig och harmonisk samvaro är möjlig, tack vare att en enskild individ kan förlika sig med sitt förflutna och dessutom lär sig lyssna på sin magkänsla.

Regissören Josh Boone har uppenbarligen inte tröttnat på ämnet ”lidande tonåringar” sedan cancer-filmen The Fault in Our Stars. I och med The New Mutants har han dock valt en något mer fantasifull fiende till dagens ”kids”. Citationstecknen är på sin plats eftersom skådisarna som ska porträttera dessa tonåringar i vanlig ordning är mellan 20 och 30 bast.

The New Mutants utspelas i X-Men-universat, att det finns mutanter är fullkomligt accepterat och de fem ungdomarna som är instängda på det mystiska sjukhuset (det för oss välbekanta Essex mutantungdomshem) tillsammans med Dr. Cecilia Reyes ser fram emot en karriär som riktiga X-Men. Om de bara kan kontrollera sina krafter… Dani anländer efter att en katastrof drabbat hennes reservat. På plats finns redan den white trashiga Sam, den argsinta Illyana (med svårartat Harley Quinn-komplex), den självgode Roberto och den av religiös skuld fyllda Rahne. Alla har de mutantkrafter och alla har de obearbetade trauman att släpa på. Läs hela inlägget här »

Kompisarna Vega och Maxine gör det förbjudna och smiter in i Fjärilarnas stad. Tjejerna lever i ett strikt uppdelat samhälle mellan de som har och de som inte har. Fjärilarna på rätt sida om muren och Myrorna på fel. Den arbetande klassen förväntas visa tacksamhet (i form av livslångt arbete) över att de får en utbildning och inte behöver svälta men lyxen och frosseriet som överklassen kan ägna sig åt ser de inte röken av.

Läs hela inlägget här »

I en cell på någon slags korsning mellan ett mentalsjukhus och ett fängelse sitter en rädd flicka. Faktum är att Juliette Ferrars balanserar nära gränsen till vanvett. Dels på grund av sin långa isolering, utan kontakt med en annan människa. Dels på grund av att hon har förmåga att döda andra med enbart sin beröring.

Läs hela inlägget här »

I deckaren Deadly Décisions, skriven av rättsantropologen Kathy Reichs, måste den rådiga hjältinnan Temperance Brennan rädda sin unge systerson Kit från en dödlig skottlossning mellan olika biker-gäng. Och det var ju tur att Kit överlevde den pärsen, för annars skulle han aldrig ha växt upp och i sin tur avla en dotter vid namn Tory Brennan.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg