You are currently browsing the tag archive for the ‘YA’ tag.

Londons potential som skådesplats för urban fantasy synes outtömligt och det är kanske inte så konstigt. Med en historia som sträcker sig bakåt in i en grå forntid är staden nästan en slags tidsmaskin i sig självt, med lager-på-lager av händelser och mer eller mindre vinddrivna existenser.

Som till exempel Beth Bradley. En gatsmart och tuff graffiti-tjej som egentligen bara tycker att livet är värt att leva när hon får vara ute om nätterna med sina sprejburkar och bästa kompisen Pen. Men till och med den upplevelsen är på väg att tas ifrån Beth när hon blir relegerad, tack vare att Pen tjallat på henne. Beths pappa är inte till mycket hjälp överhuvudtaget sedan han dragit sig undan i deprimerad isolering efter Beths mammas död för ett par år sedan.

Så Beth gör som hon alltid gjort – drar ut på gatorna. Inte på jakt efter något utan snarare för att fly. Men just den här gången hittar hon ändå något och det är inget mindre än en helt ny värld. En värld som tillhör den kaxige kronprinsen Filius Viae, son till gudinnan Mater Viae. Med Filius som guide får Beth uppleva ett London var existens hon aldrig anat men som också hotas av den omättlige Reach, Guden av lyftkranar, rivning och skyskrapor.

Vid ett seminarium vid LonCon 2014 fick jag chans att lyssna på författaren Tom Pollock och han lät tillräckligt intressant för att jag skulle bli nyfiken på hans skrivande. The City’s Son är hans debutroman och (but of course…) första delen i YA-serien The Scyscraper Throne. Bland annat på grund av valet av stad är det omöjligt att inte jämföra Pollock med både Neil Gaimans Neverwhere samt China Miévilles King Rat och Un Lun Dun.

Vilket förstås blir orättvist. För det är klart att man inte kan begära att en debuterande författare ska kunna sy ihop en lika bra historia som Gaiman eller ha samma magnifikt förryckta fantasi som Miéville. The City’s Son är en lovande början men ingen perfekt roman. Det jag framförallt har problem med är Pollocks val att dels berätta sin historia ur flera olika perspektiv, dels enbart låta Filus del höras med en första-persons-röst. Det gör narrativet uppbrutet och hackigt och dessutom ibland otydligt.

Det känns som sagt inte helt befogat att klaga på Pollocks fantasifullhet men jag upplever ändå att han håller sig ett eller ett par snäpp under China Miéville. Pollocks skapelser är fastare rotade i en realitet. Även om han befolkar sin värld med varelser som sprungit ur staden självt är deras ursprung tydligare och mer lättspårat. En Railwraith är i grunden ett tunnelbanetåg och en Scaffwolf består av byggnadsställningar.

Annars finns det en del ojämnheter där jag blir osäker på om de är medvetna eller inte. I det avseendet skulle man nästan kunna säga att The City’s Son är lika svajig till humöret som sin tänkta unga-vuxna-målgrupp (vilket naturligtvis inte hindrar någon som numera bara är vuxen att också njuta av läsningen). Språket varierar mellan rent funktionellt till poetiskt finstämt och attityden är ibland valpig förälskelse med en hel del skyddsbarriärer för att i nästa sekund vara brutalt vuxenkrävande. Alltså ibland en rätt generisk och enkel YA-roman medan andra delar snuddar vid något äldre och mer världsvant.

Ungefär samma obalans finns i vår huvudperson, Beth. Inte så att hon är fullkomligt irrationell eller labil, snarare handlar det om att jag i vissa fall verkligen gillar henne – Pollock låter sin hjältinna vara både tuff och sårbar, räddhågsen och dumdristig, modig och osäker. I det avseendet en rätt komplex tjej med andra ord (trovärdig eller inte blir en diskussion för en annan dag). Däremot skulle jag säga att hon (särskilt inledningsvis) förhåller sig väl kallsinnig och cool inför upptäckten av denna helt nya, parallella värld, befolkad av alla upptänkliga varelser och monster. Efter en kort fundering på om det är smart att lita helt och fullt på Filius kastar hon sig hals över huvud in i äventyret utan så mycket som en nervös blick åt sidan.

Även beskrivningen av historiens storskurk och monster, Reach, andas samma stumhet. Som koncept är han naturligtvis smaklig – vem ogillar inte förstörelse? Men ska han stå för kommersialism, modernism eller bara utveckling? Är all förändring av ondo och är det bara de senaste säg, hundra årens, bebyggelse som skördat offer i Londons stadsbild? Samtidigt kan jag inte låta bli att själv dras med i beskrivningen av hur ett annat, äldre och mindre polerat London lever kvar under Canary Wharfs skinande konstruktioner. En liten ficka av motstånd och omstörtning mot den ”oundvikliga” utvecklingen. Pollock lämnar inte sina läsare helt utan upplösning eller förtydligande i den här saken, men det hade nog kunnat vara intressant att gå ännu mer på djupet än han gör.

Men, för att komma tillbaka till detta med en lovande början, The City’s Son är verkligen ingen dålig berättelse. Här finns ett schwung och en fantasifullhet som gör att själva historien absolut lyfter sig över YA-serier som Divergent. Även om jag för tillfället vänder min uppmärksamhet mot andra jaktmarker skulle jag absolut kunna tänka mig att återvända till fortsättningen på The Scyscraper Throne.

Någonstans mot andra halvan av 90-talet åsåg större delen av världen i stum förundran ett märkligt fenomen. Upphovsmannen var den då 30-årige speldesignern Satoshi Tajiri, vilken lyckades sälja in en idé till Nintendo och deras Game Boy. Plötsligt var alla fullkomligt uppslukade av uppmaningen ”gotta catch ’em all!”. Vilka ”de” var, tog dock ett tag innan den äldre generationen riktigt förstod.

Men det yngre gardet befann sig redan i en värld som befolkades av egendomliga varelser (över 800 stycken) som alla gick under namnet ”Pokémon”, en sammanslagning av begreppet ”pocket monsters”. Tajiri och Nintendo hade framgångsrikt länkat ihop dinosauriekalenderbitandet, som drabbar de allra flesta ungar vid någon tidpunkt, med pokémon-världen. Nu fanns plötsligt möjligheten att plugga in oändliga listor med allehanda spännande varelser, alla med olika utseenden och egenskaper.

Trots att jag själv vid det laget befann mig i studentlivet var det i princip omöjligt att undgå hysterin. Särskilt när det gällde en liten gul filur som kallades ”Pikachu” och som tycktes vara sin alldeles egna lilla reservgenerator. Och trots fickmonstrens popularitet när det begav sig, vem hade kunnat ana att franchisen fortfarande över 20 år senare skulle visa sig vara så livskraftig att den lille gynnaren fått en helt egen film som dessutom attraherat självaste Deadpool?

Men vi ska kanske börja från början, inte bara vad gäller pokémons, utan också med filmen för dagen? Vid beskedet att hans polispappa Harry dött i en våldsam bilolycka reser Tim Goodman till Ryme City, en stad där människor och pokémons lever i harmoni med varandra. Där stöter han på sin fars partner, Pikachu, som tyvärr tappat minnet och därför inte kan tala om exakt vad som hände vid den där olyckan. Det skulle han ju inte kunnat göra i vilket fall som helst eftersom människor bara hör ett gällt ”pika, pika” när den gulluddige öppnar munnen. Men av någon anledning förstår Tim allt som Pikachu säger och låter sig så småningom övertalas att försöka hitta en lösning på mysteriet med hans pappas ”död”.

Grunden i Pokémon Detective Pikachu utgörs av det tre år gamla datorspelet Detective Pikachu. För att vara en film som bygger på ett datorspel är Pokémon Detective Pikachu en ovanligt väl sammanhållen film, möjligen för att dess upplägg i mångt och mycket påminner om mängden YA-filmer som poppat upp under de senaste åren.

Historien inbegriper en omfattande och mystisk konspiration som visar sig gömma en än mer omfattande konspiration. Tim söker bekräftelse och identifiering hos sin frånvarande förälder/fader, sedan de glidit isär i samband med Tims mammas död. En frånvarande mamma som till skillnad från Harry, vars namn upprepas till förbannelse, märkligt nog förblir namnlös filmen igenom. Förutom detta Tim måste förlika sig med sitt eget förflutna eftersom han i vuxen(-ish) ålder avvisar det pokémon-intresse han hyste som grabb.

Det här med Tims ålder blir en smula knepigt filmen igenom om man väljer att lägga märke till den. Som synes påminner Pokémon Detective Pikachu innehållsmässigt till stor del om andra filmer där huvudpersonen är i sena tonåren. När vi första gången träffar Tim bär han förvisso slips men det är lätt att missta den för en skoluniformsdetalj. För sedan visar det sig att Tim är fyllda 20 och har ett helt vanligt arbete (som han förvisso utan några som helst problem lämnar bakom sig när han väl befinner sig i Ryme City). Rimligt, eftersom Justice Smith som spelar Tim ändå är 23 fyllda (och därmed årsbarn med franchisen). Samtidigt märkligt i en historia som i allt väsentligt andas tonår(sångest).

Ingen lär bli överraskad om jag ”avslöjar” att animeringen av alla de olika pokémons som förekommer i filmen (be mig inte räkna upp dem, jag är alldeles för ålderstigen för att ha sådan koll) är fullkomligt sömlös. Men även med sådana äss i rockärmen och som sagt ett helt ok manus samt en, på pappret, ”vuxen” huvudperson blev Pokémon Detective Pikachu i slutänden väl barnslig för min smak. Berättandet hemfaller exempelvis lite väl ofta till övertydliga förklaringar i form av minnen eller hologram. Pikachu med Ryan Reynolds röst får förvisso vara småsarkastisk här och var men på det stora hela serverade inte filmen tillräckligt mycket sovel, vare sig i form av humor, metaelement eller action, för att jag som vuxen tittare skulle känna mig riktigt mätt. Jag jämför här exempelvis med Into the Spider-Verse som hade en ännu yngre huvudperson, men där historien och framställningen ändå lyckades överraska och underhålla.

Till referensblinkningarna kan man emellertid kanske räkna det faktum att klassiska bolaget Toho står bakom Pokémon Detective Pikachu. På något sätt känns det följdriktigt att studion, som efter andra världskriget framgångsrikt marknadsförde monster som Godzilla och Mothra, har fortsatt med det, fast i gulligare fick-format. Med Pokémon Detective Pikachu har vi rört oss långt från 50-talets radioaktivitets-ångest och istället landat i 10-talets genetik-dito. Men befinner oss samtidigt i en värld där fredlig och harmonisk samvaro är möjlig, tack vare att en enskild individ kan förlika sig med sitt förflutna och dessutom lär sig lyssna på sin magkänsla.

Regissören Josh Boone har uppenbarligen inte tröttnat på ämnet ”lidande tonåringar” sedan cancer-filmen The Fault in Our Stars. I och med The New Mutants har han dock valt en något mer fantasifull fiende till dagens ”kids”. Citationstecknen är på sin plats eftersom skådisarna som ska porträttera dessa tonåringar i vanlig ordning är mellan 20 och 30 bast.

The New Mutants utspelas i X-Men-universat, att det finns mutanter är fullkomligt accepterat och de fem ungdomarna som är instängda på det mystiska sjukhuset (det för oss välbekanta Essex mutantungdomshem) tillsammans med Dr. Cecilia Reyes ser fram emot en karriär som riktiga X-Men. Om de bara kan kontrollera sina krafter… Dani anländer efter att en katastrof drabbat hennes reservat. På plats finns redan den white trashiga Sam, den argsinta Illyana (med svårartat Harley Quinn-komplex), den självgode Roberto och den av religiös skuld fyllda Rahne. Alla har de mutantkrafter och alla har de obearbetade trauman att släpa på. Läs hela inlägget här »

Kompisarna Vega och Maxine gör det förbjudna och smiter in i Fjärilarnas stad. Tjejerna lever i ett strikt uppdelat samhälle mellan de som har och de som inte har. Fjärilarna på rätt sida om muren och Myrorna på fel. Den arbetande klassen förväntas visa tacksamhet (i form av livslångt arbete) över att de får en utbildning och inte behöver svälta men lyxen och frosseriet som överklassen kan ägna sig åt ser de inte röken av.

Läs hela inlägget här »

I en cell på någon slags korsning mellan ett mentalsjukhus och ett fängelse sitter en rädd flicka. Faktum är att Juliette Ferrars balanserar nära gränsen till vanvett. Dels på grund av sin långa isolering, utan kontakt med en annan människa. Dels på grund av att hon har förmåga att döda andra med enbart sin beröring.

Läs hela inlägget här »

I deckaren Deadly Décisions, skriven av rättsantropologen Kathy Reichs, måste den rådiga hjältinnan Temperance Brennan rädda sin unge systerson Kit från en dödlig skottlossning mellan olika biker-gäng. Och det var ju tur att Kit överlevde den pärsen, för annars skulle han aldrig ha växt upp och i sin tur avla en dotter vid namn Tory Brennan.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Barbara Hambly, A Free Man of Color
Dean R. Koontz
, Odd Hours
Robert Graysmith, Zodiac Unmasked

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg