För att inte pina mina trogna läsare allt för mycket delas detta avslutande inlägg upp i två delar. Men ni behöver inte vänta särskilt länge på del 2, den trillar in senare under dagen.
***
Så, en italiensk lite dryg månad är till ända. Som vanligt avslutar Halloween-temat inte riktigt så starkt som jag skulle önska men The Strange Color of Your Body’s Tears blev ändå en tydligare summering än vad som vanligtvis är fallet.
alt. titel: Omänsklig fasa, Eaten Alive!, Eaten Alive!…by cannibals
DVD-omslaget utlovar att Eaten Alive! innehåller Landskronabördiga Janet Ågren i ”sin mest smakfulla roll”. Med tanke på att hon i Eaten Alive! blir våldtagen med en stendildo doppad i ormblod vill jag helst inte tänka på vad hon kan ha ställt upp i för ytterligare filmproduktioner.
alt. titel: The Beast, Anthropophagous: The Beast, Man Beast, The Grim Reaper, Anthropophagus: The Grim Reaper, The Zombie’s Rage, The Savage Island
Säg namnet ”Aristide Massaccesi” och jag kan lova dig frågande blickar från de allra flesta. Säg ”Joe D’Amato” och några kommer åtminstone att nicka igenkännande (varav ett par då säkert tänker på ”Joe Dante” istället).
alt. titel: Manhunt
Regissör Patrik Syversen och medmanusförfattare Nini Bull Robsahm kan sin skräckfilm, inte tu tal om annat. Mia, Jörgen, Roger och Camilla är på väg i Rogers VW-buss till vildmarken för att gå på tur (undras när norrmännen ska bli så anglifierade att de börjar ”campa” istället?). Roger är något av ett kräk och kärleksfulla flickvännen Camilla måste hela tiden ursäkta honom inför både kompisarna (särskilt Mia) och främlingar.
Eftersom Ring-trilogin nådde sådana fantastiska höjder och redan blivit odödliga klassiker (nå, odödligheten kanske vi får avvakta med att avgöra) känns det ibland som om man nästan glömmer bort att Peter Jackson (numera Sir, icke att förglömma) gjorde filmer innan De Tre (även om han blev mycket imponerad av den animerade 70-talsversionen). Riktigt bra filmer, men egentligen kanske ingen av en kaliber som antydde vad som komma skulle. Desto mer imponerande får man lov att erkänna.
alt. titel: House of Blood
Jag är numera beredd att stämma in i Eric Cartmans fullt berättigade fråga: ”What the hell is wrong with German people?!”. Enligt severed-cinema.com är tydligen tysk splatter en erkänd subgenre (vars meriter i och för sig uppges debatteras av de insatta) och Olaf Ittenbach en av de mer välkända utövarna. Han ska ha producerat ”gore fests” och ”does do an amazing job at special effects”. Nej, nej och åter nej. Inte om man ska gå efter Chain Reaction i alla fall.
Rörliga bilder och tryckta ord 