Long to reign over us, God save the king! #2

Jag förstår att ni knappt kunnat hålla er av otålighet att komma till vägs ände med Stephen King och 2021 års Halloween-tema efter gårdagens första avslutningsdel. Mycket nöje!

***

Så lite religionsöverrumplad av temats innehåll med andra ord, men ett element som jag inte haft några större problem att leva med. Då blev jag mer besviken över att genus-o-metern började ge negativt utslag för ganska många av Halloweentemats produktioner. Lika lite som detta med kristenheten har jag tidigare tänkt på King som en primärt manlig författare. Visst, han är förtjust i sina monstermorsor, det är ju ingen större hemlighet; från Carries Margaret White till Mr. Mercedes Deborah Ann Hartsfield. Men nu började det dessutom kännas som jag satt igenom tittning efter tittning av manly men som besegrar monstret medan kvinnsen fick vara damsels in distress eller stå vid spisen och föda barn. Inte mycket till egen agens, om jag inte ska räkna in Paul Sheldons no 1 fan, Annie Wilkes.

The Shawshank Redemption (1994)

alt. titel: Nyckeln till frihet, Rita Hayworth – nyckel till flykten, Frihetens regn, En verden udenfor, À l’ombre de Shawshank, Die Verurteilten, Le ali della libertà, Cadena perpetua

Filmskaparen Frank Darabont har ett långt och nära förhållande till både film och Stephen King. Om inte Wikipedia ljuger mig rakt upp i ansiktet (aldrig skulle väl Wikipedia…) är Darabont en av de som i bokstavlig mening jobbade sig upp från botten. Han gick ut high school 1977 och istället för att gå vidare till college fick han jobb på klassiska Grauman’s Egyptian Theatre i L.A. Därefter produktionsassistent innan han kunde hugga tag i sin egen första film, vilken som av en händelse också råkade vara en av Kings första så kallade Dollar Babies.

Misery (1990)

alt. titel: Lida, Misery: Kidnappet, Misery non deve morire

Ska du hålla någon fången i ditt hem säger det sig kanske självt att tillgänglighet inte borde vara högprioriterat. Hade Annie Wilkes sett till att ha lite smalare dörrar och lite högre trösklar hade Paul Sheldon varit tvungen att vackert stanna i sitt sjukrum.

Dags för…Mel en masse!

Jag tror minsann att bloggen fått tema-tokspel under första halvan av 2019. Knappt har vi avslutat måndagarna med Hasse Ekman, lördagarna med Batman och så en hel musikalvecka innan är det dags igen. I give you…Mel en masse!

Inspirerad av ett av musikalveckans inslag, filmatiseringen av scenmusikalen The Producers, vänder vi den här gången alltså blicken mot en viss Melvin Kaminsky, mer känd som Mel Brooks (ett namn som han juridiskt bytte till redan i tonåren). Detta är en regissör som alltid haft en stark position i mitt filmliv men där jag hittills aldrig systematiskt gått igenom alla hans filmer i kronologisk ordning. Nu var det dock dags.

1984 års tio bästa filmer

Världen är inte riktigt framme vid George Orwells dystopi men det kalla kriget är superhett. I Norge grips Arne Treholt för spionage och Sovjetunionen bojkottar de olympiska spelen i Los Angeles (där brottaren Tomas Johansson åker fast för dopning).

Stand By Me (1986)

Stephen King är en av de författare som bäst gör tillbakablickar på ett bitterljuvt barndomslandskap, oavsett om detta landskap är befolkade med verkliga monster (som i förlagan till denna film, långnovellen/kortromanen The Body) eller övernaturliga dito (exempelvis It). Som så ofta är tidsperioden fastlagd till Kings eget sena femtiotal (något som kontinuerligt understryks av tidstypisk musik, typ ”Rockin’ Robin” och ”Lollipop”) när vi får stifta bekanskap med Gordie Lachance och hans tre kompisar Chris, Teddy och Vern. Teddy har hört två äldre killar prata om hur de upptäckt kroppen av en pojke som varit försvunnen och nu bestämmer sig gänget för att ”hitta” pojken själva och därmed bli berömda och hyllade i hela den lilla staden Castle Rock (en annan av Kings stadigvarande uppfinningar).