You are currently browsing the tag archive for the ‘Hayao Miyazaki’ tag.

alt. titel: Nausicaä från Vindarnas dal, Nausicaä – prinsessen fra Vindens dal, Nausicaä of the Valley of the Wind, Warriors of the Wind

Efter krigskatastrofen gick världen mer eller mindre under i eld och gifter. Efter det översvämmades dessutom den förstörda jordytan av hälsovådliga växter och rovgiriga insekter. Sporerna invaderade din kropp och insekterna käkade upp det som fanns kvar.

Nu har det gått tusen år sedan dess och kriget hade kanske kunnat förfalla i glömska om det inte vore för att växterna och insekterna fortfarande finns kvar för att systematiskt tugga i sig mer och mer av både mänsklighet och bebyggelse. Men hotet har ändå reducerats till någon slags vardag eller normalitet, i alla fall för de som lever och brukar jorden i Vindarnas dal.

Nausicaä är dotter till ledaren Jihl och har utvecklat en alldeles särskild relation till allt det där farliga. I hennes ögon handlar det mest om bemötande och förståelse – kan man bara hantera det farliga på rätt sätt och med försiktighet kanske det inte längre behöver vara så farligt.

Det är en attityd som militärstaten Tolmekia inte alls skriver under på. Där längtar man tillbaka till en tid när människan härskade oinskränkt över jorden och man har också en plan för hur man ska ta sig tillbaka dit. Råkar folket i Vindarnas dal stå i vägen – sucks to be them!

Det var med relativt ogrumlad blick som jag kunde ta in hela spektaklet (har jag sett Nausicaä… tidigare minns jag i så fall inget från den), det enda jag visste är att den hyllats. Och jag kan förstå det, för det finns mycket att tycka om med Miyazakis skapelse. Anime-filmer kan ju berättelsemässigt ibland vara onödigt komplicerade eller innehålla en massa detaljer som egentligen inte har någon betydelse för huvudhistorien. Den fällan har Miyazakis manus inte trillat ned i. Visst är historien intrikat och förekommer inte många döda minuter under filmens 117. Men det hela är ändå förhållandevis rätlinjigt och för en gångs skull finns en anledning att uppskatta en smula (över)tydlig exposition.

Temat påminner inte så lite om Sagan om ringen i valet mellan att använda ett mäktigt vapen innan någon annan hinner göra det eller avstå eftersom vapnets konsekvenser är så avskräckande. Var det förresten någon som sade kärnvapen? Ett liv i samklang och förståelse är uppenbarligen ett vettigare val än ett liv fyllt av rädsla, ilska och hat. Budskapet blir i och med det att vi till och med kan förstå våra fiender om vi bara kan förstå deras rädsla. Och när vi väl har förstått dem kanske de till och med blir vår räddning. Fint? Utan tvekan. Hoppingivande? Ja. Trovärdigt? Tyvärr har de senaste årens utveckling visat att rädsla är en deprimerande ihärdig basillusk.

Vad gäller stil och färger får jag vibbar av Moebius – gula ökenlandskap och giftgröna djungler. Den farliga skogen med alla dess sporsvampar och gigantiska insekter är fantastiskt fantasifull och bland Miyazakis alla influenser undrar jag om inte en av dem är H.G. Wells The Food of the Gods. Det är imponerande hur filmen lyckas förmedla så många olika stämningar och miljöer med samma självklarhet. Från Nausicaäs sorglöst, smått drömskt, vindsnabba glidflygningar och den pastoralidylliska dalen med sina väderkvarnar (kan du säga ”Fylke”, Hayao?) till hotet i framryckande Ohm-hjord och skräcken inför det återuppväckta monstret.

Ett tredje ben i det här stativet är Nausicaä själv och den roll Miyazaki har gett henne. Hon är egentligen en rätt remarkabel hjältinna i det att hon aldrig behöver räddas, utan alltid är den som räddar. Hennes fredsbudskap samt evinnerliga förståelse och villighet att offra sig själv för alla andra, såväl människa som insekt, hade kunnat bli fullkomligt olidligt (ja, Avatar, jag tittar faktiskt precis just på dig) om det inte vore för att manuset också ger henne möjlighet att slåss med dödlig precision när nöden kräver. Hon är ingen flumhippie som dansar barfota i gräset, utan en högst kapabel hjältinna som inte tvekar att agera. Och apropås influenser, påminner inte vår introduktion till henne en hel del om Reys i The Force Awakens?

Det är möjligt att jag får anledning att ångra att jag klämmer i med näst högsta betyget redan för denna Ghibli-film när jag har så många kvar. Men Nausicaä… har så pass mycket som talar för sig – spänning, historia, utseende, läcker och påhittig post-apo, budskap – att jag just nu inte känner att jag har så mycket val. Hayao Miyazaki made me do it.

Återigen har jag sällskap av bloggkollegor i tyckandet om filmen:
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Filmitch

alt. titel: Slottet i Cagliostro, Lupin III – Slottet i Cagliostro, Arsene Lupin knock-outer alt, Lupin the Third: The Castle of Cagliostro, Lupin III: The Castle of Cagliostro, Arsene Lupin and the Castle of Cagliostro, The Castle of Cagliostro, Lupin the 3rd: Castle of Cagliostro

Under 1700-talet besöktes Europas kungliga hov av en italiensk magiker, ockultist, spåman, helare och alkemist vid namn greve Alessandro di Cagliostro. För oss cyniker kommer det kanske inte som någon större överraskning att greven egentligen hette Giuseppe Balsamo och kom från en fattig samt exceptionellt icke-grevlig familj i Palermo.

I Hayao Miyazakis långfilmsdebut (som, i rättvisans namn, är producerad innan Ghibli skapades vilket jag skrev om igår) är Cagliostro ingen person utan en pyttenation någonstans i Europa som ståtar med såväl alper som fantasifulla sagoslott. På plats finns emellertid också en greve och han är en minst lika ful fisk som sin 1700-talsföregångare. I sann moahaha-skurksanda har han kidnappat den unga prinsessan Clarisse för att tvinga henne att gifta sig med honom. På så sätt planerar han att komma över både landets tron och den hemliga skatt som gömmer sig någonstans i slottet.

Men då har greven inte räknat med mästertjuven Lupin III (trean kommer sig av att han är sonson till den berömde inbrottstjuven Arsène Lupin). Lupin har en gång tidigare försökt att bryta sig in i Cagliostros slott eftersom han misstänker att det gömmer ett enormt falskmynteri vilket använts för att destabilisera världspolitiken i århundraden. Så hans ansträngningar för att kullkasta grevens planer handlar kanske minst lika mycket om ett begär efter revansch, som omtanke om den stackars Clarisse. Clarisse blir i sin tur emellertid handlöst förälskad i den sorglöse tjuven som likt en katt tycks ha nio liv och alltid landa med tassarna på backen.

Så, det här var ju en ganska frejdig historia. Tydligen ligger det en manga i botten där läsarna redan fått stifta bekantskap med våra huvudsakliga rollfigurer: Lupin, hans medhjälpare Daisuke Jigen och femme fatalen Fujiko Mine. Efter dem jagar den stackars kommissarie Zenigata vid Interpol men han är ständigt är flera drag bakom sitt byte. Tydligen ska filmen dock ha gjorts betydligt mer barntillåten jämfört med mangan, vilket inneburit en mer påklädd Fujiko och en mindre kåtbockig Lupin. Eller ja, historien håller vår hjälte i alla fall tillräckligt upptagen för att inte hinna dyka ned i någon villig barflickas generösa decolletage. Han är dessutom en uppseendeväckande hederlig tjuv, han försöker aldrig stjäla något från Clarisse eller tveka över huruvida det är värt att hjälpa henne ur knipan.

För här händer det grejor mest hela tiden. Slottet är smockfullt med falluckor, lönngångar, underjordiska sjöar och en dödsbringande källare som faktiskt påminner en hel del om det ryska Samael-nästet i Guillermo del Toros Hellboy. Kan man bara acceptera en hel del fumlig slapstick-humor (den är många snubblande poliser, kvarnvinge-vevande armar och ilsket illröda skurkar) bjuder Slottet i Cagliostro på en riktigt underhållande skröna. Jag gillade kombon av gotik, steampunk, äventyr, heist och en liten, liten touch av rysligheter i form av en hord av skoningslösa lönnmördare. Lupin har ärvt all sin farfars klurighet och kompletterat den med en massa fiffiga pryttlar som han i sann Batman-anda kan förvara i bältet.

Utseendemässigt inbillar jag mig att det märks att detta är ett första försök till långfilm, men det kan ju också ha med årtalet att göra. Stillbilderna är oftast otroligt snygga och detaljerade medan allt som ska vara rörligt känns betydligt mer skissartat. Rörelsemönstren är inte särskilt realistiska och figurerna känns ganska stereotypa, både till utseende och karaktär. Vilket å andra sidan inte ska tolkas som att filmen enbart är simpel – den avslutande fajten i ett enormt urverk är fantastiskt påhittig rent koreografiskt. Tydliga linjer och klara färger påminner mig en hel del om Hergés ligne claire. Samtidigt är det tydligt att Miyazaki redan här hade ett fast grepp om detta med ljus, mörker, skuggor och kontraster, det är bara inte lika komplext som det skulle komma att bli i senare produkter.

Jag är förstås inte den enda att lockas av Ghibli (eller ja, enbart Miyazaki i det här fallet). Bloggkollegorna Jojjenito och Fripps filmrevyer har också sett och skrivit om Slottet i Cagliostro.

Ny månad, nytt tema. Jag döper härmed om augusti anno 2020 till AuGhibli och tar med mina läsare på en resa som sträcker sig från 1979 till 2014 tillsammans med en av världens mest kända animeringsstudios – japanska Ghibli.

När det stod klart att Netflix skulle bjussa på alla Ghiblis filmer, förutom Isao Takahatas Eldflugornas grav från 1988, var det ett tecken så gott som något att jag skulle se till att lappa ihop detta enorma hål i min filmallmänbildning.

Jag har tidigare sett ett antal av studions filmer lite strövis och resultaten har varit varierande. Fina minnen, men inte så mycket mer, av klassikerna Spirited Away och Prinsessan Mononoke. Ljummare intryck av senare produktioner, som Sagan om prinsessan Kaguya. Men nu kunde jag alltså börja från allra första början – bara att tacka och ta emot.

Studion grundades 1985 av filmskaparna Hayao Miyazaki och Isao Takahata, vilka hade arbetat tillsammans sedan 60-talet på bolaget Toei. Ghibli-cash kom i form av förlaget Tokuma och redaktören samt producenten Toshio Suzuki som skulle spela en avgörande roll för många av de kommande produktionerna.

Officiellt är Ghiblis första film Miyazakis Laputa – slottet i himlen från 1986 men Netflix har också inkluderat hans långfilmsdebut och dess uppföljare, det vill säga Slottet i Cagliostro från 1979 och Nausicaä från Vindarnas dal från 1984. Klart de också fick hänga med i tittandet.

Imorgon dag rejsar vi alltså igång med Hayao Miyazakis frejdiga Slottet i Cagliostro för att sedan i tur och ordning beta av alla Ghiblis långfilmer till och med När Marnie var där från 2014. De två första veckorna följer temat bloggens vanliga postningsfrekvens för att därefter jacka upp takten till dagliga inlägg.

Undantaget är som sagt Eldflugornas grav, men den gråtfesten har jag lyckligtvis (i den mån man nu kan kalla en titt på en film som handlar om döende barn för ”lyckligt”) redan sett och skrivit om här. Jag vill också redan nu passa på att varna för att jag sannolikt inte kommer att vara det minsta konsekvent när det gäller filmernas titlar, ibland blir det svenska, ibland blir det engelska och ibland någon slags hemmagjord förkortning. Det enda jag kan garantera är att jag aldrig kommer att använda mig av den japanska originaltiteln.

Vill du få andra synpunkter och insikter än mina (inte sällan radikalt annorlunda) kan jag rekommendera brittiska podden Ghibliotheque med Michael Leader och Jake Cunningham, vilka under kanske 30-40 minuter diskuterar sig igenom Ghiblis samlade filmografi. De är kanske inte världens mest utlevande och spirituella parhästar men innehållet i deras samtal är alltid intressant. Förhoppningsvis kommer AuGhibli på Rörliga bilder och tryckta ord i alla fall inte bli mindre intressant. You’ll be the judge!

Ett år som givetvis kommer att bli hågkommet i historiens annaler såsom året när jag (nästan) gav ut en bok. Den har ett ISBN-nummer i alla fall…

Ett något större intresse röner nog det faktum att Sven-Göran ”Svennis” Eriksson blir förbundskapten för det engelska fotbollslandslaget. Det numera oumbärliga Wikipedia lanseras öppet.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ponyo på klippan vid havet, Ponyo, Ponyo on the Cliff by the Sea

PonyoIgår hade Hayao Miyazakis senaste (och sista) film Det blåser upp en vind premiär. Ponyo är av lite yngre datum.

Den lille pojken Sôsuke bor vid havet med sin mamma Risa. Pappa Kôichi är sjökapten men signalerar alltid i ljus-morse till sin lilla familj när hans fartyg passerar. En dag hittar Sôsuke en guldfisk som han döper till Ponyo men den försvinner snabbt tillbaka ut i havet igen.

Läs hela inlägget här »

Tales from Earthseaalt. titel: Legender från Övärlden, Tales from Earthsea

Det var evigheter sedan jag sist besökte Ursula Le Guins Övärld och det visar sig att den inte har klarat sig så bra under den här perioden. Världens jämvikt håller på att rubbas, torka grasserar, magin håller på att försvinna och för en tid sedan såg en vädermagiker två drakar i dödlig kamp med varandra.

Ärkemagikern Sparvhök är på resande fot för att försöka lösa problemet och stöter på den unge prinsen Arren, vilken flyr undan ett hemskt brott som han har begått utan att riktigt veta hur det gick till. Arren visar sig vara nyckeln till den onde furst Cob som bland annat kontrollerar den lukrativa slavhandeln i Hortstad.

Läs hela inlägget här »

The Borrowers (1997)

alt. titel: Lånarna

Publicerad i Västerbottens Kuriren i september 1998.

The BorrowersPete är övertygad om att något mystiskt pågår i hans hus. Saker och ting försvinner helt oförklarligt och hans föräldrar är helt ovilliga att se det konstiga i detta. Pete bestämmer sig för att ta saken i egna händer och träffar sålunda en kväll Arrietty. Arrietty och hennes familj bor också i Petes hus och de är Lånare. Att de sedan ”lånar” ett nytt batteri och ersätter det med ett gammalt tycks ha mindre betydelse. Men Pete och Arrietty får inte så lång tid på sig att bekanta sig eftersom Petes familj måste flytta från sitt gamla hus. Med på flytten följer lånar-familjen men de kommer ifrån varandra. Hur skall de återfinna varandra och samtidigt kunna avslöja den onde advokaten Ocious P. Potter?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, The Given Day
Dean R. Koontz
, Cold Fire
Cora Sandel, Serien om Alberte
Mike Mignola, Hellboy

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg