You are currently browsing the tag archive for the ‘True crime’ tag.

Författarparet och juristerna Lena Ebervall och Per Samuelson börjar utkristallisera sig som riktigt pålitliga leverantörer av både välresearchade och välskrivna verkliga svenska rättsfall. Först kom Ers majestäts olycklige Kurt om den skandalösa Hajby-affären och sedan Mördaren i folkhemmet om mordanklagelserna mot Olle Möller. Bombmannens testamente har jag inte läst men händelserna i Florence Stephens förlorade värld tangerar debutboken eftersom även Florence Stephens hade kopplingar till det svenska kungahuset.

Ebervall och Samuelson är inte så spekulativa att de med säkerhet slår fast vad alla skvallrade om i samtiden, men skvallret återges förstås. Vilket viskade att Florence Stephens far inte alls var brukspatronen Joseph Stephens på småländska Huseby, utan ingen mindre än kung Oscar II vilken alltid hade ett gott öga till Florence mor Elisabeth, född Kreüger.

Den intima relationen med kungahuset skulle dock visa sig vara något av en förbannelse för Florence Stephens. Född 1881 växte hon upp i en idyllisk förkrigsvärld där konungen var av Gud given, alla tjänare trofasta och fast mark något man aldrig sålde av, hur mycket konkursen än knackade på dörren. Florence rosenskimrande bild av kungahuset och släkten Bernadotte gjorde henne nämligen till ett lätt byte för prins Carl Bernadotte och hans kumpan, bedragaren Berl Gutenberg.

Tillsammans lurade de av den åldrande kvinnan ofattbara summor och Gutenberg lyckades till och med under en period få tjänst som förvaltare vid Huseby. Allt medan Florens med emfas slog ifrån sig alla anklagelser mot prinsen – en sådan kan väl aldrig vara bedräglig?!

Titeln torde spela på den svenska översättningen av Evelyn Waughs Brideshead RevisitedEn förlorad värld. På samma sätt som Waughs aristokratiska familj är Florence Stephens på drift i det moderna samhället. Hon uppfostrades att vara en prydnad i societeten och i alla väsentligheter lyssna på myndiga män som hennes far. En uppväxt som gjorde henne synnerligen väl mottaglig för en typ som Carl Bernadotte.

Som vanligt när jag läser bedrägerihistorier blir jag fascinerad av hur goda psykologer dessa bedragare utan undantag är. Så här i efterhand tycks det ofattbart hur Berl Gutenberg kunde övertala gud och alla människor till snart nog vad som helst, bara han hittade en psykologisk glipa att börja riva i. Men hans stackars offer var ju knappast vare sig de första eller sista människor att lockas av en bra affär eller vägra inse hur duperad man blivit.

Ebervall och Samuelson berättar Florence Stephens tragiska historia med både schvung och medkänsla. Trots att boken tillhandahåller ett överflöd av detaljer känns den inte särskilt mastig, snarare förföriskt lättsam. Dessutom tror jag att jag börjar vänja mig vid författarnas stil, vilket gör att jag slutat störa mig på stereotypa uttryck som ”krökta arbetarryggar”. Jag har nog äntligen fattat att de finns där för att måla upp en snabbskiss av en tidsanda, inte för att ge en ingående och nyanserad bild av samma tidsanda.

Författarduon har mutat in en riktigt trevlig lott i det svenska true crime-territoriet och försvarar den med den äran med Florence Stephens förlorade värld.

Bonus: Domardansen (2018)
Det visade sig att det fanns en ännu senare bok av Ebervall och Samuelson, så det var bara att fortsätta att lyssna på Helge Skoogs livfulla inläsning. Här återvänder författarparet inte till kungahuset men väl i viss mån till några av de personer läsaren fick bekanta sig med i Ers majestäts olycklige Kurt, bland annat överståthållaren Torsten Nothin.

Florence Stephens fick känna på hur det kunde gå när maktens män höll varandra bakom ryggen. Trots det framstår hennes upplevelser närmast som en andeviskning jämfört med de som fick känna på den samvetslöse rådmannen Folke Lundquists olika ränker. Han satte i system att klå både klienter och andra på så mycket pengar han bara kunde. I de fåtal fall han hamnade på de anklagades bänk ljög han oftast rakt upp och ned medan kärandesidan hotades med ärekränkningsåtal enbart på grund det faktum att de försökte åtala en betrodd individ.

Utredningar från både JK och JO stannade vid att man endast frågade efter Folke Lundquists egen mening och sedan utgick från att en svensk rådman per definition talade sanning. De som framhärdade i krav på utredning eller kontroll av Lundquist riskerade att bli omhändertagna på Beckomberga med diagnosen “kverulans”. Här målas ett Sverige upp där den enskildes rättssäkerhet är obefintlig och hur Staten (inte minst i form av rätts- och läkarväsende), i konspiration med Kapitalet, sitter på all makt.

I likhet med Florence Stephens förlorade värld lyckas Ebervall och Samuelson i Domardansen redogöra för obegripligt snåriga rättsliga krumbukter på ett engagerande och underhållande sätt. Boken rättar väl in sig i ledet hos författarduons laguppställning,

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Staden som fruktade solnedgången, Byen som fryktet solnedgangen

The Town That Dreaded Sundown är filmen som omedelbart lyckas pricka in två beprövade ordspråk: ”inget nytt under solen” och ”man lär så länge man lever”. Lärandet för min del handlar om att det tydligen finns två städer i USA som bägge heter Texarkana och som ligger mer eller mindre på statsgränsen mellan Texas och Arkansas. Den ena bara lite längre in i Texas och den andra…ja, ni fattar.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: En officer och en spion, An Officer and a Spy

En tid av svallande nationalism, kryddad med främlingsfientlighet och ett icke föraktligt mått antisemitism. Känns det igen? Nå, Roman Polanskis senaste film utspelas vid förrförra sekelskiftet och är alltså inget nutidsdrama. Men dess antydda paralleller mellan samhällsströmningarna under 1890- och 2010-talen är näppeligen oavsiktliga. Filmens titel, J’Accuse, spelar på det faktum att om publiken anno 2020 känner till något om den olycklige Alfred Dreyfus och hans öde är det sannolikt rubriken på författaren Émile Zolas tidningsartikel där han anklagade en hel hoper franska officerare.

J’Accuse är alltså inget mindre än en historisk true crime- och rättegångshistoria. Vi får följa hur den rakryggade och hederlige överstelöjtnanten Marie-Georges Picquart (som filmen av förklarliga skäl dock aldrig kallar ”Marie-Georges”, bara ”Georges”) börjar ifrågasätta fallet med den förräderidömde (samt judiske) Alfred Dreyfus. Det är ett grävande som inte är särskilt hälsosamt för karriären. Dels på grund av att rättegångsproceduren i alla avseenden var fullkomligt undermålig, vilket man förstås inte vill kännas vid. Dels eftersom att när nu karln ändå dömts till deportering går det knappast att återkalla domen utan stor nesa för armén och fosterlandet. För att inte tala om det faktum att domen sände ett viktigt budskap till Frankrikes fiender och dessutom tillfredsställde dåtidens kraftiga antisemitiska strömningar. Läs hela inlägget här »

Med en underhållande (Gone Girl) och en riktigt bra (Dark Places) Gillian Flynn-thriller innanför västen fanns det ju ingen anledning att inte kasta sig över debuten Sharp Objects.

I Gone Girl flyttade Nick Dunne relativt frivilligt tillbaka till Missouri från hipster-New York för att kunna umgås med sin sjuka mamma. I Sharp Objects mer eller mindre beordras journalisten Camille Preaker tillbaka till Missouri av sin redaktör.

Läs hela inlägget här »

ers-majesta%cc%88ts-olycklige-kurtTack vare lässugna och uppmärksamma kollegor var jag medveten om att Mördaren i folkhemmet inte var radarparet Lena Ebervall och Per E. Samuelsons första försök att skriva jurdiska BOATS. Men trots att jag gillade uppföljaren har det alltså dröjt ytterligare ett par år innan jag tog mig an debuten.

Läs hela inlägget här »

Nej, hörni, nu var det länge sedan det förekom något bokrelaterat här på bloggen…

***

Mördaren i folkhemmetUnder min livstid har det ändå funnits ett par stycken. Farliga Män vars namn under längre eller kortare tidsperioder varit på allas läppar och vars bild prytt alla löpsedlar. Jackie Arklöv, Thomas Quick, Mijailo Mijailović, Tommy Zethraeus och John Ausonius för att nämna några.

Läs hela inlägget här »

SinisterFilmspanarnaJag tycker mig börja ana ett mönster… När vi lämnade Bill Cunningham älskade han fortfarande sitt jobb och han kommer antagligen att dö med kameran i näven, iförd sin franska blå gatsoparjacka. Raša förlorade det jobb hon älskade (eller i alla fall levde för) och när vi lämnade henne hade hon tagit ett svårt beslut: att flytta dit jobben finns.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, An Officer and a Spy
Patricia Highsmith
, The Price of Salt
Tony Burgess
, Pontypool Changes Everything

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg