Quick (2019)

Bloggen ”firar” 6 juni med en svensk film som lutar sig ovanligt långt in över genre-territoriet. Mer av amerikansk thriller än svensk krimi (även om true crime knappast är en ovanlig hemmahörighet för svenska produktioner).

***

SVT-journalisten Hannes Råstam håller på att slutföra en dokumentär om ett antal mordbränder i Falun när ett par förflugna kommentarer får honom att börja fundera på ett annat svenskt rättsfall. Ingen mindre än Sveriges störste seriemördare, Thomas Quick, som sitter på Säteranstalten på livstid. Dömd för 8 mord men misstänkt för drygt 20 till. En djävul i människohamn om tidningarna och den allmänna opinionen får säga sitt.

Men tack vare en näsa för grävande journalistik och understödd av researchern Jenny Küttim börjar fallet Quick ganska snart att stinka rejält. Råstam och Küttim blottlägger fler och fler diskrepanser och frågetecken som ingen verkade vara intresserad av att föra upp till ytan när utredningen av Quicks gärningar gjordes. Varken av polis, åklagare eller ansvariga läkare. I grävarbetet tar Råstam kontakt med en fördetta polis som benämner utredningen som en sekt. Oliktänkande och ifrågasättande var inget som uppmuntrades i ansträngningarna att få Quick fälld.

Sture Bergvall, eller Thomas Quick som han kallade sig mellan 1992 och 2002. Först den mest psykopatiske mördare som någonsin satt sin fot på svensk mark och sedan huvudpersonen i en av Sveriges största rättsskandaler. Klart att Mikael Håfström och Erlend Loes film försöker locka sin publik med den godbiten.

Men huvudpoängen i Quick, titeln till trots, är istället att hylla den journalistiska gärningen som Råstam, Küttim och SVT stod för. Lite nu och då dyker det upp någon slags redaktionschef som gubben i lådan och ser bekymrad ut, men när de scenerna är avklarade är också denna yttre press som bortblåst. Både Råstam och Küttim verkar ha obegränsat med tid och resurser att lägga på efterforskningar, intervjuer och resor till Dalarna.

För det är filmens andra ben i sin nutidsberättelse – kontakten som uppenbarligen uppstod mellan Råstam och Bergvall. Jonas Karlsson gör riktigt bra rolltolkning av en sugen journalist som ändå, inledningsvis, tycker att det är minst sagt obehagligt när en man som Sture Bergvall frågar om han har några barn, om det är pojkar eller flickor och vad de heter. Men sedan utvecklas förhållandet till något annat än journalist och uppgiftslämnare och i detta har Karlsson och David Dencik i rollen som Bergvall en fin kontakt sins emellan. Att Dencik är en fenomenal Bergvall behöver väl knappast sägas?

Många har påpekat att Quick känns en smula spretig och det är inte så konstigt eftersom detta är en film som egentligen är tre olika filmer. Vi har som sagt nutidsberättelsen, vars nutid är senare delen av 00-talet. Vi har återberättande tillbakablickar när ”Thomas Quick” gör sina erkännanden under 90-talet. De här två delarna interfolieras med mer thriller-betonade och drömlika eller associativa inslag (jag tror att det är flera som nämnt Seven som referens i det sammanhanget).

Den här sista delen sticker förstås ut, men jag tolkade det som att det är framställningen som hade kunnat nyttjas om i en film som kommit närmare inpå Quicks erkännanden och domar. När ”alla” var helt övertygande om att han verkligen gjort det han erkänt att han hade gjort. Alltså ett berättande som knyter an till en bild av Quick som något omänskligt, ett fasansväckande monster, i samma anda som Kevin Spaceys rollfigur i Seven. Samt att försöka förmedla att detta är en bild som även Hannes Råstam köpt innan han började gräva i fallet. I det perspektivet känns inte den här biten lika apart för min del.

Om nutidsberättelsen handlar om Journalisten och Journalistiken, lägger dåtidsberättelsen allt krut på att exponera dels det fullkomligt undermåliga polisarbete som ledde till Quicks erkännanden, dels det psykologiska kvacksalveri som i hög utsträckning byggde på att uppmuntra Quick att återerövra de ”bortträngda minnena” (recovered memories) av sina föregivna mord. I filmens sammanhang framstår det inte som det minsta konstigt att en psykiskt labil och extremt ensam man upplevde både uppmärksamheten, bekräftelsen och den påföljande medicineringen som enormt uppmuntrande. Med den här beskrivningen för ögonen känns plötsligt inte heller det inledande Doktor Glas-citatet lika trött.

Quick uppvisar långtifrån några häpnadsväckande psykologiska djup men är en fullt stabil, om än något redovisande, true crime- och rättsrötefilm.

X2: Zodiac (2002 & 2007)

David Finchers karriär började kanske lite halvskakigt med Alien 3 men ärligt talat — hur lätt var det att följa upp förväntningarna som skapats av radarparet Alien och Aliens? Men redan från och med sin andra film, Seven, visade regissören att han minst sagt var en kraft att räkna med bland Hollywoods historieberättare. Sedan rullande det på med The Game och Fight Club, kanske en liten dipp i och med det mer minimalistiska kammarspelet (typ i alla fall) Panic Room.

Fortsätt läsa ”X2: Zodiac (2002 & 2007)”

Söndagsvägen (2020)

Från Poltava i Ukraina till Söndagsvägen i Hökarängen. Från minutiöst beskrivna truppförflyttningar till nästintill lika minutiöst beskrivna polisefterforskningar. Antingen är jag mer intresserad av polisefterforskningar eller också har Peter Englund lärt sig att skriva än mer flyhänt på färden böckerna emellan. För medan jag kanske inte alltid lyckades hålla engagemanget vid liv inför Kalle dussins armé är det inga problem att fascinerat hänga med till sista ordet är sagt när det gäller mordet på den unga Kickan Granell 1965.

Fortsätt läsa ”Söndagsvägen (2020)”

Ett, tu…TV-serier! #18

The Crown (2016-, 4 säsonger och 40 avsnitt)

Återigen gav det utdelning att ge sig på en redan hyllad och prövad serie. The Crown gav mig allt det jag fick från Downton Abbey i form av av scenografi, kostymer, aristokrati och Englandsporr men lyckades dessutom leverera allt det jag saknade från den senare produktionen. För min del utgör The Crown av en perfekt blandning av relationsdrama, nutidshistoria och smarta behandlingar allmängiltiga ämnen som politik religion, plikt, föräldraskap, social utsatthet, osäkerhet, avundsjuka, platsen för ärevördiga traditioner i ett modernt samhälle, missbruk och psykisk ohälsa. För att nämna några.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #18”

Florence Stephens förlorade värld (2016)

Författarparet och juristerna Lena Ebervall och Per Samuelson börjar utkristallisera sig som riktigt pålitliga leverantörer av både välresearchade och välskrivna verkliga svenska rättsfall. Först kom Ers majestäts olycklige Kurt om den skandalösa Hajby-affären och sedan Mördaren i folkhemmet om mordanklagelserna mot Olle Möller. Bombmannens testamente har jag inte läst men händelserna i Florence Stephens förlorade värld tangerar debutboken eftersom även Florence Stephens hade kopplingar till det svenska kungahuset.

Fortsätt läsa ”Florence Stephens förlorade värld (2016)”

Ett, tu…TV-serier! #10

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #10”

The Town That Dreaded Sundown (1976)

alt. titel: Staden som fruktade solnedgången, Byen som fryktet solnedgangen

The Town That Dreaded Sundown är filmen som omedelbart lyckas pricka in två beprövade ordspråk: ”inget nytt under solen” och ”man lär så länge man lever”. Lärandet för min del handlar om att det tydligen finns två städer i USA som bägge heter Texarkana och som ligger mer eller mindre på statsgränsen mellan Texas och Arkansas. Den ena bara lite längre in i Texas och den andra…ja, ni fattar.

Fortsätt läsa ”The Town That Dreaded Sundown (1976)”

J’Accuse (2019)

alt. titel: En officer och en spion, An Officer and a Spy

En tid av svallande nationalism, kryddad med främlingsfientlighet och ett icke föraktligt mått antisemitism. Känns det igen? Nå, Roman Polanskis senaste film utspelas vid förrförra sekelskiftet och är alltså inget nutidsdrama. Men dess antydda paralleller mellan samhällsströmningarna under 1890- och 2010-talen är näppeligen oavsiktliga. Filmens titel, J’Accuse, spelar på det faktum att om publiken anno 2020 känner till något om den olycklige Alfred Dreyfus och hans öde är det sannolikt rubriken på författaren Émile Zolas tidningsartikel där han anklagade en hel hoper franska officerare.

J’Accuse är alltså inget mindre än en historisk true crime- och rättegångshistoria. Vi får följa hur den rakryggade och hederlige överstelöjtnanten Marie-Georges Picquart (som filmen av förklarliga skäl dock aldrig kallar ”Marie-Georges”, bara ”Georges”) börjar ifrågasätta fallet med den förräderidömde (samt judiske) Alfred Dreyfus. Det är ett grävande som inte är särskilt hälsosamt för karriären. Dels på grund av att rättegångsproceduren i alla avseenden var fullkomligt undermålig, vilket man förstås inte vill kännas vid. Dels eftersom att när nu karln ändå dömts till deportering går det knappast att återkalla domen utan stor nesa för armén och fosterlandet. För att inte tala om det faktum att domen sände ett viktigt budskap till Frankrikes fiender och dessutom tillfredsställde dåtidens kraftiga antisemitiska strömningar. Fortsätt läsa ”J’Accuse (2019)”

Sharp Objects (2006)

Med en underhållande (Gone Girl) och en riktigt bra (Dark Places) Gillian Flynn-thriller innanför västen fanns det ju ingen anledning att inte kasta sig över debuten Sharp Objects.

I Gone Girl flyttade Nick Dunne relativt frivilligt tillbaka till Missouri från hipster-New York för att kunna umgås med sin sjuka mamma. I Sharp Objects mer eller mindre beordras journalisten Camille Preaker tillbaka till Missouri av sin redaktör.

Fortsätt läsa ”Sharp Objects (2006)”

Ers Majestäts olycklige Kurt (2008)

ers-majesta%cc%88ts-olycklige-kurtTack vare lässugna och uppmärksamma kollegor var jag medveten om att Mördaren i folkhemmet inte var radarparet Lena Ebervall och Per E. Samuelsons första försök att skriva jurdiska BOATS. Men trots att jag gillade uppföljaren har det alltså dröjt ytterligare ett par år innan jag tog mig an debuten.

Fortsätt läsa ”Ers Majestäts olycklige Kurt (2008)”