You are currently browsing the tag archive for the ‘Fight Club’ tag.
Filmatiseringar av böcker hamnar generellt i två olika kategorier. Antingen är boken redan välkänd, kanske till och med en klassiker, och då blir filmen sällan remarkabel. Välgjord – absolut. Respektabel – oftast. Men det är som om förlagans tidigare kändisskap lägger sig som en blöt filt över själva historieberättandet. Klart det finns undantag (det finns det alltid, exempelvis Jacksons LOTR, Kubricks The Shining eller Branaghs Henry V) men jag tänker på filmer som Baz Luhrmanns The Great Gatsby, On Chesil Beach eller någon av alla de Brontë-versioner som finns där ute.
Den andra varianten gäller bra eller till och med fantastiska filmer som tack vare att de är en adaption gör att jag som tittare får upp ögonen för en bok som jag inte ens visste existerade. Ibland gör jag mig aldrig omaket att söka upp förlagan (Brokeback Mountain av Annie Proulx eller Fight Club av Chuck Palahniuk) men lite nu och då gör jag faktiskt slag i saken. The Wife av Meg Wolitzer exempelvis, eller Still Alice av Lisa Genova.
Och absolut, det finns förstås också halvdana filmer där jag ändå blir nyfiken på boken. Om inte annat för att se om det är så att den kanske är bättre än sin filmatisering. Jean-Dominique Baubys Fjärilen i glaskupan blev en sådan medan Ernest Clines Ready Player One inte erbjöd särskilt mycket mer än Spielberg-filmen hade gjort.
En av alla dessa fina filmer var dock Room med Brie Larson och Jacob Trembley, vilka var instängda i ett litet skjul av mannen de kallar Old Nick (eller ”Svarte man” i översättningen). Jag förstod så pass mycket att även boken, skriven av Emma Donoghue, berättades ut pojken Jacks perspektiv och när jag ramlade över Room som ljudbok tog jag chansen, den svenska översättningen till trots.
Eftersom Room blev något av en snackis är det kanske ingen större hemlighet att ungefär halva berättelsen utspelas i skjulet där Jack och hans mamma hålls fångna och halva berättelsen utspelas i den ”vanliga” världen efter att de blivit räddade. Själva grejen är att Jack levt hela sitt liv i Rummet i skjulet och hur det sedan påverkar honom att plötsligt behöva möta en massa nya företeelser och människor.
Det finns säkert fler exempel på böcker som egentligen berättar hemska historien men skildrar dem ur ett barns ögon och därmed ger dem en annan vinkel. Själv kan jag bara påminna mig John Boynes The Boy in the Striped Pyjamas från 2006 som handlade om Auschwitz. Emma Donoghue har istället tagit inspiration från fall som Joseph Fritzl och dragit sin berättelse ännu längre i Jacks riktning jämfört med den tidigare boken.
Här upplever jag att både tankar och språk helt och hållet är Jacks, om än formulerade av en ganska lillgammal femåring. Room inleder på Jacks födelsedag när han får en teckning av sin mamma i present och fem Nonstop på sin tårta istället för fem ljus.
Bokens första halva är upplagd så att Jack får beskriva sin egen värld och därigenom låta oss förstå hur hans mamma försökt att uppfostra sin pojke i total fångenskap. För att han inte ska längta sig sjuk har hon därför hittills låtsats att ”verkligheten” består av deras rum och att allt han kan se på den lilla TV:n är utanför och i yttre rymden. Det är bara de två och allt annat som finns i rummet (från krukväxten till lampan och mattan) som är verkliga.
Men vi förstår snart att Jack nu är så gammal att han börjar ställa allt svårare och svårare frågor till sin mamma som förstås lider mer än han i den påtvingade inspärrningen. Det finns dagar när hon stänger av och bara ligger i sängen, utan att prata med Jack. Eller förlorar fattningen när sonen ställer allt för många frågor som hon inte kan eller vill svara på, exempelvis varför hon inte vill att Svarte man ska se på eller prata med honom.
På ett mer abstrakt plan är Room helt enkelt ett intressant tankeexperiment – hur resonerar någon som uppfattar en verklighet radikalt skild från den vi är vana vid? Och vad händer när den personen tvingas byta verklighet inom loppet av några få dygn? För det är klart att varken Jack eller hans mamma kan acklimatisera sig på två röda sekunder till livet utanför Rummet.
För Mamma handlar det främst om att orka leva igen efter att ha ägnat de senaste sju åren åt att någonstans ändå hoppas på friheten. För Jack är läget ännu knivigare – han har till exempel aldrig behövt ha på sig ett par skor, vara ute i regnet eller ha kontakt med saker som inte är antingen hans eller Mammas.
På så sätt tänker jag att Room också kan vara lite av en ögonöppnare om man istället tänker sig att Jack är ett barn, vilket som helst, som inte alltid kan förklara vad problemet är eftersom han kanske inte ens är medveten om att det finns ett problem. Har man under hela sitt liv vant sig vid att tvätta i badkaret på tisdagar är det inte så enkelt att börja tänka ”men vi kan ju tvätta när som helst”.
Ett tydligt exempel på den här omställningen är att Jack inne i Rummet är en enormt fantasirik och resursstark liten kille som aldrig har några större problem att komma på nya saker som han och Mamma kan göra. Men när de kommer till ”utanför” blir han närmast handlingsförlamad eftersom alternativen plötsligt är så många och okända.
I fallet Room tycker jag att filmatiseringen erbjöd en bättre upplevelse än boken, trots att boken låter oss komma närmare Jack. Men det kan också hänga på att historien helt enkelt var mig välbekant när jag väl kom fram till förlagan. Det är på intet vis en dålig bok, utan en läsning som jag absolut kan rekommendera.
Under 60-, 70- och första halvan av 80-talet var Bronx ingen särskilt trevlig plats att befinna sig på. De som kunde, flydde de nordliga New York-kvarteren och snart gapade byggnader och affärslokaler tomma. Fastighetsägare drog slutsatsen att det var billigare att elda upp sina investeringar för försäkringspengar, andra hus brann säkert också av andra orsaker.
Lite efter de övriga listorna, men hey, det är ju semester! Då är det tillåtet att ta det lugnt.
Året då hugande konspirationsteoretiker får ännu mer vatten på sin bog när svenska regeringen beslutar att man varken ska bärga eller täcka över de omkomna eller själva vraket av M/S Estonia.
Kusinen Joe Buck från Texas-landet kommer till New York-storstaden. Han är blond, storsmilande, naiv och oskyldig, som gjord för att plockas av sådana som småfifflaren Enrico ”Ratso” Rizzo. Men Joe kanske inte är så oskyldig ändå. I alla fall inte oskyldigare än att han vet vad han ska försörja sig på i New York – kvinnor. Rika kvinnor som gärna slantar upp för att bli eskorterade av en ung hingst som han.
Två män möts på en restaurang. De känner varandra sedan tidigare men har inte setts på ett par år. En av dem har under den här perioden skapat sig ett visst rykte, varit ute och rest och berättar mer än gärna om sina upplevelser för den andre som snällt föder berättelsen med ständiga frågor. Det är ett upplägg som passar frågaren alldeles utmärkt eftersom han inledningsvis var lite orolig för det här mötet – vad skulle de egentligen prata om?
Upplösningen på Richard Mathesons novell ”Button, button” hänger på frågan hur väl man egentligen känner den man lever tillsammans med. Nick Dunne har i viss mån lämnat det stadiet, han tycker sig känna sin Amy så pass väl att han i alla fall börjar vara övertygad om att han inte är intresserad av att fortsätta deras blott fem år gamla äktenskap.
Herr Ulli Lommel uppvisar en minst sagt märklig filmkarriär. Hans första roll var i Russ Meyers Fanny Hill och han arbetade ett upprepat antal gången tillsammans med Rainer Werner Fassbinder under 60- och 70-talet. Hans andra film som regissör producerades av Fassbinder och var nominerad till en Guldbjörn vid Berlins filmfestival. Lommels fjärde film producerades av Andy Warhol och hans sjätte var The Boogeyman, vilken kravlade sig upp på den brittiska ”Video nasties”-listan.
Men inget av detta kommer ens närheten av att vara i lika märkligt som Zombie Nation (Lommels elfte film som regissör). I denna bottenlöst usla gegga till film lyckas Lommel med konststycket att få mig att längta efter det sammanhang och den atmosfär man vanligen hittar hos Uwe Böll. Ulli Lommel får kort sagt Uwe Böll att likna Stanley Kubrick och det är banne mig en större prestation än alla guldbjörnsnomineringar.
alt. titel: Monster
Jag kan inte låta bli att känna en viss sympati för regissören Barbara Peeters. Här hade hon kämpat sig upp genom filmvärlden den hårda vägen, som kostymör, art director och andreregissör. Hon hade äran att vara den första kvinnliga regissör som gjorde en bikerfilm (Bury Me An Angel) men blev sjuk i slutet av 70-talet.
1980 skulle hennes comeback bli Humanoids From the Deep (erbjudandet kom henne till del när Joe Dante tackade nej) men hon hade uppenbarligen inte räknat med klåfingrigheten hos filmens producent, Roger Corman. I slutänden bad både hon och modellaktrisen Ann Turkel att inte behöva förknippas med filmen, till ingen nytta.
1998
Antalet sedda filmer sjunker en aning eftersom 1997 tyvärr blev sista året för Filmstudion i Umeå. Men Filmfestivalen lever och har hälsan än så länge.
Jag känner mig extremt tveksam till den nya svenska ungdomsfilmen regisserad av mannen som tydligen ska ha utnämnts till Malmös Raimbaud. Men Fucking Åmål blir en sprudlande glad bekantskap trots att den sysselsätter sig med ämnen som tonårs- och småstadsångest (”Varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål?”), sexuell identitet och självmord. Läs hela inlägget här »
Du sitter mitt i en kostsam vårdnadstvist och vill ge dina barn det bästa du kan erbjuda. På din budget är det inte särskilt mycket. Sådan tur då, att du jobbar på ett säkerhetsföretag som bland annat installerar säkra rum och kassaskåp och därmed kan tjäna stora pengar på att sälja dina kunskaper dyrt. Ännu bättre är det ju om du kan vara med på plats och se så att allt går rätt till.
That’s what HE said!