You are currently browsing the tag archive for the ‘Fight Club’ tag.
Under 60-, 70- och första halvan av 80-talet var Bronx ingen särskilt trevlig plats att befinna sig på. De som kunde, flydde de nordliga New York-kvarteren och snart gapade byggnader och affärslokaler tomma. Fastighetsägare drog slutsatsen att det var billigare att elda upp sina investeringar för försäkringspengar, andra hus brann säkert också av andra orsaker.
Annonser
Lite efter de övriga listorna, men hey, det är ju semester! Då är det tillåtet att ta det lugnt.
Året då hugande konspirationsteoretiker får ännu mer vatten på sin bog när svenska regeringen beslutar att man varken ska bärga eller täcka över de omkomna eller själva vraket av M/S Estonia.
Kusinen Joe Buck från Texas-landet kommer till New York-storstaden. Han är blond, storsmilande, naiv och oskyldig, som gjord för att plockas av sådana som småfifflaren Enrico ”Ratso” Rizzo. Men Joe kanske inte är så oskyldig ändå. I alla fall inte oskyldigare än att han vet vad han ska försörja sig på i New York – kvinnor. Rika kvinnor som gärna slantar upp för att bli eskorterade av en ung hingst som han.
Två män möts på en restaurang. De känner varandra sedan tidigare men har inte setts på ett par år. En av dem har under den här perioden skapat sig ett visst rykte, varit ute och rest och berättar mer än gärna om sina upplevelser för den andre som snällt föder berättelsen med ständiga frågor. Det är ett upplägg som passar frågaren alldeles utmärkt eftersom han inledningsvis var lite orolig för det här mötet – vad skulle de egentligen prata om?
Upplösningen på Richard Mathesons novell ”Button, button” hänger på frågan hur väl man egentligen känner den man lever tillsammans med. Nick Dunne har i viss mån lämnat det stadiet, han tycker sig känna sin Amy så pass väl att han i alla fall börjar vara övertygad om att han inte är intresserad av att fortsätta deras blott fem år gamla äktenskap.
Herr Ulli Lommel uppvisar en minst sagt märklig filmkarriär. Hans första roll var i Russ Meyers Fanny Hill och han arbetade ett upprepat antal gången tillsammans med Rainer Werner Fassbinder under 60- och 70-talet. Hans andra film som regissör producerades av Fassbinder och var nominerad till en Guldbjörn vid Berlins filmfestival. Lommels fjärde film producerades av Andy Warhol och hans sjätte var The Boogeyman, vilken kravlade sig upp på den brittiska ”Video nasties”-listan.
Men inget av detta kommer ens närheten av att vara i lika märkligt som Zombie Nation (Lommels elfte film som regissör). I denna bottenlöst usla gegga till film lyckas Lommel med konststycket att få mig att längta efter det sammanhang och den atmosfär man vanligen hittar hos Uwe Böll. Ulli Lommel får kort sagt Uwe Böll att likna Stanley Kubrick och det är banne mig en större prestation än alla guldbjörnsnomineringar.
alt. titel: Monster
Jag kan inte låta bli att känna en viss sympati för regissören Barbara Peeters. Här hade hon kämpat sig upp genom filmvärlden den hårda vägen, som kostymör, art director och andreregissör. Hon hade äran att vara den första kvinnliga regissör som gjorde en bikerfilm (Bury Me An Angel) men blev sjuk i slutet av 70-talet.
1980 skulle hennes comeback bli Humanoids From the Deep (erbjudandet kom henne till del när Joe Dante tackade nej) men hon hade uppenbarligen inte räknat med klåfingrigheten hos filmens producent, Roger Corman. I slutänden bad både hon och modellaktrisen Ann Turkel att inte behöva förknippas med filmen, till ingen nytta.
1998
Antalet sedda filmer sjunker en aning eftersom 1997 tyvärr blev sista året för Filmstudion i Umeå. Men Filmfestivalen lever och har hälsan än så länge.
Jag känner mig extremt tveksam till den nya svenska ungdomsfilmen regisserad av mannen som tydligen ska ha utnämnts till Malmös Raimbaud. Men Fucking Åmål blir en sprudlande glad bekantskap trots att den sysselsätter sig med ämnen som tonårs- och småstadsångest (”Varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål?”), sexuell identitet och självmord. Läs hela inlägget här »
Du sitter mitt i en kostsam vårdnadstvist och vill ge dina barn det bästa du kan erbjuda. På din budget är det inte särskilt mycket. Sådan tur då, att du jobbar på ett säkerhetsföretag som bland annat installerar säkra rum och kassaskåp och därmed kan tjäna stora pengar på att sälja dina kunskaper dyrt. Ännu bättre är det ju om du kan vara med på plats och se så att allt går rätt till.
Den perfekta familjen: pappa och sonen är och gungar i Vasaparken en lördagsförmiddag, mamma och dottern är hemma och bakar i den ljusa och rymliga lägenheten. Föräldrarna är bägge framgångsrika och yrkesarbetande (trodde någon något annat, med en lägenhet i Vasastan?) och barnen går på urbant Montessoridagis. Mån om jämställdhet och vardagspussel regleras vardagen av excelscheman, där även den polska städerskan har sin plats.
That’s what HE said!