Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Men med enklare tillgång via främst streaming har det ändå slutat i ett par serieomgångar. Och jag är förstås inte så gemen att jag undanhåller mina oerhört intressanta åsikter från mina läsare om det jag ändå har sett. Så här kommer, i korthet, några slags sammanfattningar. Däremot inga betyg, det blir för svårt. De enda serier jag hittills satt betyg på är de två första säsongerna av Twin Peaks och den första säsongen av True Detective. Kalla det för olycksfall i arbetet.

Jag har enbart tagit med serier som jag känner att jag så att säga har ”sett klart” och som är hyfsat nya. Ungdomens avsnitt av MacGyver, Alf, V eller Fame har alltså inte fått plats här. Inte heller lättsammare evighetskreationer som The Simpsons, Rick & Morty, Friends, The Big Bang Theory, Family Guy eller South Park. Sådant man sätter på för att låta rulla lite på halvfart i bakgrunden.

Orsakerna till varför jag sett just de här serierna varierar, men eftersom jag ser så pass få är de oftast medvetet valda utifrån generellt fin kritik. Plus tillgång, förstås.

Downton Abbey (2010-2015, 6 säsonger och 52 avsnitt)
Jag såg filmen först men hade också varit lite nyfiken på serien. Filmen gav inte så mycket, men jag hade en aning om att serien kanske skulle leverera bättre när det gällde de olika rollfigurerna. Och visst fanns det en viss tillfredsställelse att hänga med familjen Crawley och alla andra som befolkar Downton Abbey så pass länge. Något som i mina ögon gör serien (än så länge) unik är John Lunns underbara lilla introduktionsmusik. Den gav alltid en liten rush av glädje över ett nytt avsnitt och gjorde att jag aldrig hoppade över förtexterna.

En sådan här serie, som handlingsmässigt lullar på, kräver att tittaren gillar att se rollfigurerna utvecklas och det tycker jag ändå att manusförfattarna (med Julian Fellowes i spetsen) lyckas med. Däremot vete tusan om jag kan säga att jag fick någon direkt favorit bland dem. Systrarna Mary och Edith är obegripligt taskiga mot varandra ibland medan ingifte Tom är alldeles för perfekt. Mr. Carson blir lite för stereotyp och jag förstår mig sällan på Thomas Barrows bevekelsegrunder. Jo, i och för sig, jag blev faktiskt ganska förtjust i Penelope Wiltons Isobel Crawley. Till och med så pass mycket att jag kunde engagera mig i hennes romans med Lord Merton.

Serien är uppbyggd på ett ganska kul sätt, där säsongerna (från och med no. 2) interfolieras med varsin TV-film om ungefär 90 minuter. Det speciella är att det som händer i de här TV-filmerna fortsätter att påverka det som händer i den kommande säsongen. Så hoppar man över dem blir säsongsuppehållen ganska abrupta.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte var underhållen under större delen av serien men den var samtidigt inte så omvälvande som jag från början hade trott. Dess absolut största styrka ligger i fantastiska miljöer och kostymer, som får resten att verka mer imponerande än det kanske egentligen är. För rent innehållsmässigt blir det lite väl många kärlekshistorier för min del. Särskilt the neverending story som var Anna Smith och John Bates. Så snart jag andades ut och trodde att jag skulle slippa dem ett tag, började hela cirkusen om på nytt. Alltid var det något som sket sig för dem och efter första säsongen slutade jag bry mig. Då var det avsevärt mycket mer engagerande att följa försöken att få egendomen att bära sig allt eftersom 1920-talet fortskrider.

House of Cards (2013-2018, 6 säsonger och 73 avsnitt)
Klart jag inte kunde vänta på att se resten av säsongerna när jag väl fått blodad tand av första avsnittet, inspirerad av Michael Dobbs bok. Serien har ju varit minst sagt omtalad både som fiktion när den började sändas och så att säga i verkligheten när Kevin Spacey med buller och bång gick under i #metoo-vågorna och bland annat kastades ut från den här serien.

Men han hänger med i fem av sex säsonger som den kallhamrade politikern Frank Underwood, gift med Robin Wrights Claire. Knappast mindre kallhamrad hon. Bara oändligt mycket elegantare. Det som känns unikt med House of Cards är att vi här har två stycken personer som bokstavligen talat är beredda att gå över lik för att nå dit de vill och som väldigt sällan åker dit för det. Dessutom otroligt välskriven i så motto att serien ofta lyckades överraska i alla fall mig.

Eftersom jag såg HoC direkt efter Breaking Bad nådde den inte riktigt upp till samma nivå, jag fick exempelvis inte samma känsla för rollfigurerna. Den som förändras under seriens gång är väl främst Claire, jag fick inte intryck av att Frank är en annan person i säsong fem än han var i säsong ett. Bara mer erfaren och med högre insatser eftersom han nu spelar i en annan liga än när serien började. Det känns som om det politiska tjuv- och rackarspelet är viktigare än personpsykologin.

Robin Wright är som sagt stencool och überelegant men den rollfigur som väckte flest frågor (om än knappast sympatier) var stabschefen Doug Stamper, spelad av Michael Kelly. Ett ypperligt exempel på lojalitet när den är som värst.

Vill man, finns det gott om chanser att läsa in sig på kringelkrokarna inom amerikansk politik. Själv nöjde jag mig oftast med att förundrat skaka på huvudet och undra hur landet kan styras överhuvudtaget. En underhållande politisk thriller som förvisso tappar lite mot slutet men då var i alla fall jag tillräckligt fast för att hänga kvar.