Du sitter mitt i en kostsam vårdnadstvist och vill ge dina barn det bästa du kan erbjuda. På din budget är det inte särskilt mycket. Sådan tur då, att du jobbar på ett säkerhetsföretag som bland annat installerar säkra rum och kassaskåp och därmed kan tjäna stora pengar på att sälja dina kunskaper dyrt. Ännu bättre är det ju om du kan vara med på plats och se så att allt går rätt till.

Tyvärr råkar det vara så att din nuvarande ”arbetsgivare” är rätt korkad och har taskig agressionshämning. Han har plockat med sig en vilt främmande Raoul (utrustad med både skidmask och vapen) till ert jobb och till råga på eländet är det förmodade tomma huset befolkat. Ni försöker ta itu med det hela lugnt och organiserat men invånarna vägrar att samarbeta och låser in sig i det panic room som huset är utrustat med. Haken är bara att det är där kassaskåpet också finns.

Till en början är jag nästan lite avogt inställd till Panic Room. Jag har sett den förut och tycker det känns lite vant och tråkigt. Jag börjar störa mig på saker. Vad är grejen med förtexterna; snygga, visst, men vad har de med filmen att göra? Måste Jodi Foster ha en sådan mörk röst? Hur kommer det sig att jag inte kommer ihåg att Kirsten Stewart är långt ifrån den vampyrdräglande bleka skönhet som idag pryder vita duken? Och varför måste Forest Whitaker alltid vara killen med ett samvete? Men visst, jag hänger kvar ett tag till och hux flux, utan att jag riktigt märkt hur det ligger till, sitter jag en halvmeter ovanför soffan i andlös spänning.

David Fincher har skapat en tajt film, trots att kameraåkningar upp och ned betonar husets storlek (finns det verkligen sådana enorma kåkar på Manhattan och vem förutom de rikaste astronauterna har råd med dem?!) lyckas han, ofta genom ljud och ljus, framkalla en klaustrofobisk känsla. Han jobbar ganska strikt utifrån de tre klassiska dramaturgiska enheterna: med undantag för inledning och avslutning befinner vi oss hela tiden i ett och samma hus, om också ett rätt stort sådant, tidsaxeln håller nästan 24-mässig precision och handlingen? Tja, den är som synes inte särskilt komplicerad. Foster och Stewart är inne i rummet, bovarna vill in i rummet.

Men allt som händer och allas reaktioner känns trovärdiga, jag blir övertygad av Jared Letos rätt idiotiska och aningslösa rikemansbarnbarn som tror att det bara är att valsa in och ta för sig och att man sedan kan hoppa av när det inte passar längre. Jag tror också på att Jodi Foster verkligen är skärpt och kan komma på smarta lösningar i pressade situationer.

Panic Room är inte i närheten av Finchers bästa filmer men frågan är om det inte är just tajthet och stämning som är regissörens riktiga styrkor och sedan är det upp till manuset om det blir en Fight Club eller en Zodiac.