Nej, hörni, nu var det länge sedan det förekom något bokrelaterat här på bloggen…

***

Mördaren i folkhemmetUnder min livstid har det ändå funnits ett par stycken. Farliga Män vars namn under längre eller kortare tidsperioder varit på allas läppar och vars bild prytt alla löpsedlar. Jackie Arklöv, Thomas Quick, Mijailo Mijailović, Tommy Zethraeus och John Ausonius för att nämna några.

Men mitt under brinnande världskrig, 1940, var det Gerdmannen som gällde. Olle Möller, terränglöpare och potatishandlare. Och så osannolikt nog en gång till, i slutet av 50-talet. Samme Möller blev då anklagad och fälld för mordet på tvåbarnsmamman Rut Lind från Fjugesta.

I allmänhetens ögon fanns det aldrig som helst tveksamhet över att Olle bägge gångerna var skyldig till det han blev fälld för. Polisen sade ju det, domstolarna bedömde poliserna som trovärdiga och tidningarna likaså. Säkert var han även skyldig till mordet på lilla Kerstin Blom 1955, även om han lyckades slinka ur polisens klor den gången. Att han då kanske inte figurerade med sitt riktiga namn var ju sak samma eftersom alla förstås visste vem ”Gerdmannen” egentligen var.

Särskilt när han blev misstänkt tredje gången gillt, för mordet på Rut Lind, nådde allmänhetens nyfikenhet och hat oanade nivåer. Familjer hade med sig picknickkorgar där de belägrade familjen Möllers gård utanför Örebro och skrämde sina barn till lydnad med Olles blotta namn (”Om du inte äter upp din ärtsoppa kommer Olle Möller och tar dig”)

Advokaterna Lena Ebervall och Per E. Samuelson verkar researchmässigt ha gjort ett imponerande hästarbete med Mördaren i folkhemmet. Obegripligt röriga rättsprocesser har gjorts tydliga och överskådliga, vilket tyvärr har gjort dem obegripliga på ett helt nytt sätt.

För om författarnas beskrivning är någorlunda med verkligheten överensstämmande är det en förfärande bild av svenskt polis- och rättsväsende som träder fram. När det gäller mordet på Gerd 1939 fanns det förvisso en hel del indicier som möjligen kan förklara varför polisen så envist bet sig fast i Möller.

Det berättigar förstås inte det faktum att domstolen under själva rättegången i princip tvingade ett av Olles starkaste vittnen att vika sig, att ett flertal av försvarets vittnen trädde fram och identifierade Olle först efter han förekommit med namn och bild i tidningen eller att Olles egen försvarsadvokat offentligt närmast bad honom erkänna sig skyldig.

Men när det var dags igen tjugo år senare kan jag inte se att det skulle finnas några som helst ursäkter för det sätt som polisen såg till att plocka russinen ur vittneskakan och hitta på de mest obskyra händelseförlopp för att kunna få det till att Olle skulle vara skyldig för mordet på Rut Lind. Beskrivningarna av hur poliser, åklagare, journalister och försvarsadvokaten (en ny en, den här gången) under blöta middagar på Stora Hotellet blev du och bror med varandra lämnar minst sagt en besk smak i munnen.

Berättelsen om rättsövergreppen på Olle tycker jag är bokens styrka eftersom den allt som oftast kan beläggas med dokumentation. I övrigt blir det ju som vanligt när det handlar om ”sanna” historier – man blir aldrig riktigt säker på i vad mån författarna skarvat lite här och var när det gäller tankar och känslor hos enskilda aktörer. Dessutom blir det för en icke insatt lite väl publikfriande med alla ingående beskrivningar av Stockholm och Örebro med omnejder.

Användandet av begreppet ”folkhem” i titeln är förstås ingen slump. På samma sätt som folkhemmet försökte skapa en upplevelse av samhörighet och gemenskap hos medborgarna arbetar författarna hårt med att uppamma en känsla av nostalgisk samhörighet hos sina läsare. De går rakt på det svenskaste av det svenska med Ingo Johanssons världsmästerskap i boxning, Hyland på TV, jordgubbar med socker om sommaren och en landsfader i form av Tage Erlander.

Mördaren i folkhemmet är flyhänt skriven och en värdig representant för genren ”true crime”. Men i nyansering och finess tycker jag inte att den slår min favorit på området: Lasermannen.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser