Söndagsvägen (2020)

Från Poltava i Ukraina till Söndagsvägen i Hökarängen. Från minutiöst beskrivna truppförflyttningar till nästintill lika minutiöst beskrivna polisefterforskningar. Antingen är jag mer intresserad av polisefterforskningar eller också har Peter Englund lärt sig att skriva än mer flyhänt på färden böckerna emellan. För medan jag kanske inte alltid lyckades hålla engagemanget vid liv inför Kalle dussins armé är det inga problem att fascinerat hänga med till sista ordet är sagt när det gäller mordet på den unga Kickan Granell 1965.

Tillvägagångssättet och framställningen känns dock igen mellan debuten och denna senaste bok. Källmaterialet är omfattande och varierat. Det fanns förvisso inga samtidsvittnen kvar att intervjua vid arbetet med Poltava men Englund tvingas frustrerat konstatera att när det gäller mänskliga minnesbilder kan 1965 ligga nog så långt borta. Många av de då inblandade har gått bort, de övriga svarar inte sällan ”Det minns jag inte” på efterforskarens frågor. Men lyckligtvis är Englund numera en tillräckligt driven berättare för att kunna utnyttja de här vägbulorna i intressanta utläggningar om inte minst kriminalhistoriska villkor när det gäller sådant som dokumentation och minne.

Men det kommer kanske inte som någon större överraskning att Söndagsvägen levererar betydligt mer än blott och bart en avskalad kriminalhistoria. Englund tar som sagt många av de möjligheter som uppdagas för att göra mindre utvikningar om exempelvis narkosmedlens historia. I ännu högre utsträckning använder han dock mordet på Söndagsvägen som ett titthål rakt in i ett 60-talssamhälle och -mentaitet som han uppenbarligen finner djupt fascinerande.

Och vi läsare med honom. Det ligger nära till hands att jämföra Söndagsvägen med böcker som Lena Ebervall och Per E. Samuelsons men jag inbillar mig att det i alla fall för min läsnings skull gör skillnad att Englund är historiker och inte jurist. Hans skisser av 60-talets tidsanda låter ana en fingertoppskänsla och kunnande som var just det jag saknade i exempelvis Mördaren i folkhemmets väl svepande formuleringar.

I urvalet av vissa av Englunds skisser kan jag dock inte låta bli att fundera över hur pass annorlunda framställningen hade varit om den skrivits pre-metoo. Författaren speglar nämligen en hel del av 60-talets genusgrundade värderingar och uttryck mot nutiden och finner anledning att diskutera dem. Inte minst mot bakgrund av en tidsperiod som utgör en slags brytpunkt mellan det välordnade 50-talet och det mer lössläppta 60-talet.

Även om du inte är ett fan av true crime-genren (ett begrepp som författaren själv helst inte tar i sin mun) tror jag att Söndagsvägen ändå skulle kunna falla i smaken. Den levererar så mycket mer av både högt och lågt, stort och smått.

2 reaktioner till “Söndagsvägen (2020)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: