You are currently browsing the tag archive for the ‘Jonas Karlsson’ tag.

Nej, varken filmen eller dess budskap är tyvärr något aprilskämt.

***

Rolf Lassgård står på en kyrkogård och ser villrådig ut. Han frågar en vaktmästare var minneslunden är placerad och får svaret att han står i den. Så uppenbarligen har Lassgård besökt kyrkogården med Sveriges mest anonyma minneslund. Och varför är han där? ”Jag trodde jag visste en hel del om kärlek. Det tror jag inte längre. Hon jag älskar ska ha blivit placerad här någonstans”.

Klipp till ett sönderslaget ansikte. Det är Lena som vaknar upp på sjukhuset för att få ett par polaroidblixtar avbrända i synen. Bilderna ska hjälpa henne att komma ihåg hur det kan gå om hon får för sig att gå tillbaka till ”honom”. När ”han” nu kommit ut från fängelset som ”han” sannolikt dömts till på grund av det han gjorde mot Lena.

Klipp till Jonas Karlsson som med allvarsam uppsyn lyssnar på ett antal män som i tur och ordning berättar hur de trakasserat och misshandlat kvinnor i sin närhet.

Se där har vi pjäserna uppställda på spelplanen som är Den man älskar, regisserad av Åke Sandgren och med manus av danske Kim Fupz Aakeson. Och jag kan väl lika gärna med en gång avslöja att manusregissörens mellannamn är det intressantaste med Den man älskar.

Filmen är en av alla de som primärt verkar ha skapats för att förmedla ett Allvarligt och Viktigt ämne, i det här fallet alltså kvinnomisshandel. Jag gissar att man ska tolka triangeldramat mellan Alf (Lassgård), Lena (Sofia Ledarp) och Hannes (Karlsson) som ett slags kompilat av flera olika, men alla lika typiska, berättelser om män som slår och kvinnor som blir slagna.

Och det är klart att det är viktiga historier att sätta ljuset på och berätta, men det måste gå att göra bättre än så här. Skådisprestationerna tror jag är helt ok, även om jag har stora problem med att tro på Karlsson som en våldsam man. Men jag har egentligen ganska svårt att bedöma någon av dem eftersom delar av dialogen känns krystad och ”skriven”. Vem tittar egentligen sin bästa kompis i ögonen och med gravallvar i rösten säger ”Jag älskar dig”? Det här intrycket underlättas inte av att det ganska ofta spelas klagande klassisk musik i bakgrunden samt Lassgårds förebådande berättarröst (”Jag var lycklig den där dagen. Man tänker aldrig på det”). Allt är som synes oerhört ödesmättat, även när jag tror att det inte är meningen att det ska vara det.

Berättandet är också ganska ryckigt, där den fragmentariserade inledningen får mig att tro att det är ett högst medvetet grepp. Problemet med det är att det alldeles för lång tid innan jag fattar Lenas relation till de tre kvinnorna som surrar omkring i periferin, där en är bästa kompisen Mia medan de andra två är kuratorer (?) på en kvinnojour (?). Det är i alla fall den trion som både tar polaroidbilderna på Lenas sönderslagna ansikte och försöker övertyga henne om att det verkligen inte är någon bra idé att gå tillbaka till mannen som redan en gång förvandlat hennes ansikte till ett enda, svullet blåmärke.

Vilket för mig till nästa invändning mot Den man älskar. Filmen siktar i mina ögon mot att vara något mer psykologiskt djuplodande än ”bara” beskriva kvinnomisshandel. Den vill säga något om moraliska dilemman, förlåtelse och förändring. Men den gör inte detta tillräckligt bra för att få mig att förstå eller sympatisera med Lena när hon med darrande underläpp tycker så synd, så synd om sitt knytnävsbenägna ex. ”Han är helt ensam!” Jamen dåså… Trots att det får mig att känna mig som en dålig medmänniska gör bristen på förståelse att jag bara tycker att Lena är dum i huvudet.

Förutom den fallerade psykologin blir jag heller inte riktigt klar över om det är filmens mening att alla män ska framstå som ”djur” (enligt det famösa ROKS-citatet) eller om jag återigen ska dra slutsatsen att Lena är dum i huvudet som väljer dåliga män. Helt klart är i alla fall att hos både Lassgård och Karlsson ligger våldet bara ett irritationsmoment bort, inte sällan med hänvisningen att de ju bara blir så där vansinnigt arga för att de bryr sig om Lena (”Om han rör dig, dödar jag honom”).

Den man älskar ingick i i kommunens satsning ”En vecka fri från våld” och visades efter Peter Grönlunds Goliat. Det säger kanske sig självt att det var en kontrastering som inte gav Den man älskar några pluspoäng. Lika rå och naturlig som Goliat var, lika prettokrystad blev Den man älskar.

alt. titel: Snömannen

Men vad fasen, jag gillar ju norske deckarförfattaren Jo Nesbö?! Snömannen från 2007 är en av mina favoriter från den mannen och då snackar vi ändå en deckarförfattare som håller en grymt hög lägstanivå.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ted — Show Me Love

Ibland undrar jag om inte alla de här sci-fi-dystopierna som siktar på att utrota eller åtminstone utjämna det mänskliga känslolivet är något på spåren. Ted Gärdestad framställs här i sin egen biografi-film som en sådan där härlig kille som lever för kärleken med huvudet lite i det blå, full av liv och gör vad som faller honom in. Må det sedan vara att skita i en Indien-resa för att kunna gå på bio med en söt tjej eller hålla emot när någon vill vara inne och kladda på hans musik.

Läs hela inlägget här »

Jag tar tillfälligtvis rygg på bloggkollegan Fiffis filmtajms Svenska söndagar

***

alt. titel: Hallonbåtsflyktingen, Raspberry Boat Refugee

HallonbåtsflyktingenMikael Andersson är på ett sätt en typisk SD-anhängare. Han älskar Sverige och allt som hör därtill – den inkluderande folkhemstanken (som egentligen inte är så inkluderande som man ibland vill göra gällande), Per Albin Hansson, kungahuset, Saltsjöbadsandan och allemansrätten.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Lev Grossman, The Magician King
Dean R. Koontz
, The Voice of the Night

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg