J’Accuse (2019)

alt. titel: En officer och en spion, An Officer and a Spy

En tid av svallande nationalism, kryddad med främlingsfientlighet och ett icke föraktligt mått antisemitism. Känns det igen? Nå, Roman Polanskis senaste film utspelas vid förrförra sekelskiftet och är alltså inget nutidsdrama. Men dess antydda paralleller mellan samhällsströmningarna under 1890- och 2010-talen är näppeligen oavsiktliga. Filmens titel, J’Accuse, spelar på det faktum att om publiken anno 2020 känner till något om den olycklige Alfred Dreyfus och hans öde är det sannolikt rubriken på författaren Émile Zolas tidningsartikel där han anklagade en hel hoper franska officerare.

J’Accuse är alltså inget mindre än en historisk true crime- och rättegångshistoria. Vi får följa hur den rakryggade och hederlige överstelöjtnanten Marie-Georges Picquart (som filmen av förklarliga skäl dock aldrig kallar ”Marie-Georges”, bara ”Georges”) börjar ifrågasätta fallet med den förräderidömde (samt judiske) Alfred Dreyfus. Det är ett grävande som inte är särskilt hälsosamt för karriären. Dels på grund av att rättegångsproceduren i alla avseenden var fullkomligt undermålig, vilket man förstås inte vill kännas vid. Dels eftersom att när nu karln ändå dömts till deportering går det knappast att återkalla domen utan stor nesa för armén och fosterlandet. För att inte tala om det faktum att domen sände ett viktigt budskap till Frankrikes fiender och dessutom tillfredsställde dåtidens kraftiga antisemitiska strömningar.

District 9 (2009)

Hade det där utomjordiska skeppet för tjugo år sedan stannat över New York, Washington D.C. eller Los Angeles som brukligt är för rymdskepp, hade historien kanske sett helt annorlunda ut. Kanske hade de insektslika utomjordingarna assimilerats in i det amerikanska samhället, den berömda smältdegeln? Kanske hade en president med ett kliande avtryckarfinger tagit chansen att skrapa ihop lite handlingskraftiga bonuspoäng genom att slänga iväg ett par kärnvapen?

Shoah avslut

Ingen ska säga annat än att jag gör mitt bästa för att hålla (vissa) löften. I juni 2011 publicerade Addepladdes filmblogg ett inlägg om The Pianist. I de efterföljande kommentarerna uppstod en diskussion om litterär förlaga kontra film i relation till The Pianist å ena sidan och Schindler’s List å den andra.

Var det så att berättelsen om Wladyslaw Szpilman per automatik blev en bättre film (vilket jag redan 2011 inte höll med om) eftersom den fokuserades på en protagonist till skillnad från historien om Oskar Schindler som beskrev Schindlerjuden som en grupp?

The Boy in the Striped Pyjamas (2006 och 2008)

alt. titel: The Boy in the Striped Pajamas

Bruno är en mycket ensam liten nioåring. Faktum är att han är så ensam och uttråkad att han tror att det finns en klar risk för att han ska bli galen på kuppen. Istället för att bo i det stora huset i Berlin och leka med sina tre bästa kompisar Daniel, Karl och Martin har hans pappa tagit med sig familjen till ett mycket mindre hus (bara tre våningar istället för fem!) där det inte finns några andra barn att leka med. Bara hans odrägliga storasyster Gretel som är betydligt mer intresserad av att göra sig löjlig inför den obehaglige löjtnant Kotler.

The Pianist (2002)

alt. titel: Pianisten

Wladyslaw Szpilman är pianist vid polska radion. Han delar ett mellan-medelklassliv och lägenhet med föräldrar och syskon i Warsawa. Hela familjen Szpilman, vilket efternamnet kanske ger en aning om, är också judar. Tyskarnas ockupation av staden innebär alltså lite större förändringar för dem än för den genomsnittlige Warsawa-bon.

Śmierć miasta (1946)

alt.titel: Pianisten, The Pianist, Das wunderbare Überleben

Man vill gärna tro att man vet, kanske inte allt, men det viktigaste om sina föräldrar. Men för Andrzej Szpilman dröjde det tolv år innan han förstod varför fadern Wladyslaw aldrig pratade om sina upplevelser under andra världskriget eller varför det inte fanns varken farmor, farfar, fastrar eller farbröder i familjen.

Förståelsen kom genom faderns memoarer Śmierć miasta (ung. ”En stads död”) som unge Andrzej snattade ur föräldrarnas bokhylla. Wladyslaw Szpilman hade skrivit sin bok tillsammans med författaren Jerzy Waldorff redan 1946 men den hade då tryckts i få kopior och adaptionen som gjordes av den 1949 (Robinson warszawski, ung. ”Warsawas Robinson”) nådde aldrig allmänheten på grund av den stalinistiska kulturpolitik som rådde i Polen under den perioden.

De fattiga i Lodz (2009)

Som i det mesta annat tyskarna föresatte sig att göra, gick bildandet av Lodz getto ordentligt tillväga i det ockuperade Polen 1939. En skrivelse finns bevarad där författaren konstaterar att det aldrig kommer att gå att deportera 320 000 judar från Lodz på en och samma gång. Bättre då att se till att de åtminstone håller sig inom rasmässig hank och stör och inte besudlar anblicken för arier. Men gettot ska aldrig ses som något annat än en temporär insats: ”Hur som helst måste slutmålet vara att en gång för alla helt och hållet bränna bort denna smittosamma abscess.”

Schindler’s List (1993)

Vem är den tyske affärsmannen som strör pengar omkring sig i det ockuperade Krakow? Men snälla människa, vet du inte vem Oskar Schindler är?! Nå, har du en någorlunda uppsatt position i det tyska krigsmaskineriet som kan vara av användning för herr Schindler kommer du snart att bli varse om vad denne opportunist är ute efter.

Kort sagt: pengar. Oskar Schindler kommer till Krakow för att utnyttja de affärsmöjligheter som öppnat sig genom möjligheterna att köpa fabriker för en spottstyver och dessutom via Gestapos försorg kunna anställa judiska arbetare för en ännu mindre spottstyver. Han får hjälp i sitt värv av den judiske bokhållaren Itzhak Stern som kan gettot och dess invånare utan och innan.

Schindler’s List (1982)

alt. titel: Shindler’s Ark

Den australiensiske författaren Thomas Keneally besökte 1980 en väskaffär i Kalifornien. Hur osannolikt det än kan verka, var det ett besök som inte bara lyfte upp en fantastisk Holocaust-berättelse i ljuset utan också resulterade i en fenomenalt hyllad och välkänd film. En berättelse om en man som i början på 80-talet var okänd för alla som inte varit mer eller mindre direkt inblandade, men vars namn idag nästintill tillhör allmänbildningen (i alla fall om Mr. Spielberg får säga sitt): Oskar Schindler.

I fokus Shoah

Kärt barn har många namn, sägs det. Men känslor helt främmande för kärlek kan också ge upphov till olika namn. Shoah kommer från hebreiskans HaShoah (katastrof). På svenska säger vi Förintelsen (från tyskans die Vernichtung, förstörelsen), nästan lika välbekant är det engelska the Holocaust (från grekiskans holókauston, brännoffer).