UFO Sweden (2022)

För åtta år sedan försvann Denise Stjärnes pappa Uno spårlöst i de svenska fjällen. Allt som återfanns var hans röda Saab och allt som kvastod av hans arv, förutom dottern själv, var en intill obegrilpighet nedklottrad anteckningsbok. Uno Stjärne var nämligen övertygat troende på besökare från yttre rymden och trodde sig äntligen ha hittat konkreta bevis för deras existens. Därav den hastiga men fatala fjälltrippen som lämnade kvar Denise i en källarlokal tills dess att hon hittades av den lokala polisen.

I likhet med många andra i samhällets vård har Denise svårt att finna sig tillrätta i tillvaron. Hon dras dessutom med ryktet att vara foliehatts-Unos dotter. Men när en röd Saab krashar in i en lada utanför Norrköping, samtidigt som märkliga ljusfenomen har rapporterats, bestämmer hon sig för att det kanske ändå fanns något i faderns spekulationer. Hon söker därför upp hans gamla kumpaner i föreningen UFO Sweden (absolut icke att förväxlas med föreningen UFO-Sverige), men frågan är om de beredda att tro på dottern till mannen som med sina galenskaper nästan såg till att de fick lägga ned.

2018 års Den blomstertid nu kommer från svenska filmgruppen Crazy Pictures var en mycket positiv överraskning för min del. Ok, själva historien blev kanske lite spretig, kanske var det lite för lång och kanske fläskade man på lite för mycket med effekterna. Men på det hela taget var det en både underhållande och spännande produkt som tyvärr fick både mig och andra att dra till med det något nedlåtande omdömet “tänk att det går att göra sådan här film i Sverige?!”.

Upplevelsen från Den blomsterid… satt ändå i så pass väl att när det började ryktas om att Crazy Pictures var på gång med en ny film, så småningom betitlad UFO Sweden, så blev jag lite förväntasfull. Den förväntan har inte blivit mindre av att följa gruppen på deras ambitiösa Instagram där hugade filmtittare har kunnat ta del av såväl inspelningsdetaljer, som post-produktion och nu senast, primärvisningar och -partyn runtom i Sverige.

Så när jag väl kunde få till en titt känns det väldigt tillfredsställande att kunna konstatera att förväntningarna uppfylldes med råge av UFO Sweden. Jag vågar mig på att säga att mycket av det som som jag hade vissa invädningar mot i Den blomstertid… nu rätats upp på ett förtjänstfullt sätt. Manuset (av Victor Danell och Jimmy Nivrén Olsson) är tajtare, berättelsen är mer fokuserad och effekterna mer sparsmakade (om än inte mindre imponerande). Det är framförallt väldigt roligt att se att Crazy Pictures inte dragits med av alla effekthyllningarna från debutfilmen. Jag uppfattar närmligen att det vanligaste omdömet då var “sådär film, men fantastiska effkter”. Därmed skulle man kunna tänka sig att fretselsen att dra på med ännu mer av den varan skulle vara stor.

Istället bjuder UFO Sweden som sagt på mer kontroll och precision (för regin står Victor Danell). Dessutom främst på antingen praktiska effekte eller en så snygg blandning av praktiska effekter och CGI att jag ändå uppfattade dem som praktiska. Ett grepp som gjorde att UFO Sweden till vissa delar kändes som klassisk en 80-talsfilm trots att den utspelas i slutet av 90-talet.

80-talskänslan kommer sig förstås också av att UFO Sweden uppvisar en hel rad med välbekanta troper eller teman. Men på det hela taget med en fräschare och mer innovativ leverans jämfört med exempelvis norska Netflix-rullen Troll, vilken kändes som om man bara spelat post-it-bingo med en hoper mer eller mindre slitna action-klichéer. Samtidigt finns det stora likheter mellan de bägge filmernas kvinnliga huvudpersoner — två döttrar vars uppväxt präglats av fädrens besatthet, som ägnat många år åt att försöka distansera sig från den besattheten bara för att sugas in i den på nytt.

Andra påminnelser kommer från exempelvis Stranger Things, även om det lilla föreningsgänget runt Denise är vuxna snarare än tonåringar. Men de är avvikare, normbrytare, personer som gärna vill tro på något utöver en grå och trist vardag. Det är förstås ingen slump att frasen “I want to believe” återkommer nu och då — detta var ju ändå i X-Files-eran. Det som också gör att UFO Sweden inte bara känns som en karbonkopia av den populära Netflix-serien på ett positivt sätt är att gruppen länge ramas in av det bränsle som driver (eller i alla fall drev) förenings-Sverige: stadgar, formella styrelsemöten, dagordningar, ordförandeklubba, ordning och reda samt det allestädes närvarande kaffet och mazarinerna.

Jag måste erkänna att jag föll som en fura för alla inblandade i detta avseende (Jesper Barkselius, Håkan Ehn, Isabelle Kyed, Niklas Kvarnbo Jönsson och Mathias Lithner). Ok, så skådespeleriet är kanske inte alltid top notch men när en film inte ska vara ett superseriöst psykologiskt drama går det att ha ett visst överseende med sådant. Manuset ger nästan alla en chans att sticka ut i detta avseende, till och med surgubben Gunnar. Den som för min del var svårast att svälja var faktiskt Denise själv, spelad av Inez Dahl Torhaug. Samtidigt ingår det nästan i mallen för den här typen av film att huvudpersonen ska bete sig både otrevligt och egoistiskt men trots det få närmast oförtjänt mycket stöd från gänget omkring henne.

Med en motocross-cykel och en liten hacker-mojäng för kodlås är det förstås svårt att inte associera Denise med Edward Furlongs John Connor i T2. Men instället för en Schwarzenegger-terminator får hon hålla tillgodo med UFO Swedens ordförande Lennart Svahn (absolut icke att förväxlas med UFO-Sveriges före detta ordförande Clas Svahn), mannen som hennes pappa Uno lämnade i skiten när han drog till fjälls. Trots detta svek är Lennart obrottsligt lojal mot det ständiga sökandet efter UFO:s och så småningom även mot sin unga skyddsling. Denise må bete sig som en obstinat femåring men jag blev ändå väldigt charmad av relationen mellan henne och Lennart.

Andra välbekanta referenser minner om sådant som The Fountain, Close Encounters of the Third Kind samt ET. Men på det hela taget tycker jag som sagt att UFO Sweden ändå lyckas göra något eget med sin produkt, en film som i de flesta avseenden övertrumfar debuten. Spänningsmässigt ligger de på ungefär samma nivå men denna nya film är samtidigt roligare, mer helgjuten vad gäller både historia och effekter samt med ett bättre fokus på relationer och rollfigurer. Fortsätter det i den här riktningen vete tusan var det kommer att sluta. Men bra, det kommer det utan tvekan att bli.

X3: Fear Street (2021)

Eftersom jag ändå var inne i ett il av lättsamma slashers tänkte jag att det kanske skulle kunna funka att kasta in Fear Street-filmerna i den mixen. Det var ju svårt att missa Netflix-snacket, under det relativt film-fattiga 2021, och jag hade blivit lite nyfiken på konceptet att släppa tre sammanhängande filmer på en och samma gång. Faktum är att Fear Streets tre delar är så pass sammanhängande att det känns rimligt att tala om dem i termer av att vara ett slags mellanting mellan en trilogi filmer eller en TV-serie med väldigt långa avsnitt.

Fortsätt läsa ”X3: Fear Street (2021)”

Jakten på en mördare (2009)

Jag var ju inte helsåld på Michael Marcimains miniserie Jakten på en mördare. Men när jag förstod att det låg en bok i botten tänkte jag att den kanske skulle kunna ge mig lite mer av det jag saknade från serien.

Fortsätt läsa ”Jakten på en mördare (2009)”

Gook (2017)

Att ”gook” är ett nedsättande ord på personer med asiatiskt ursprung som användes med förkärlek av amerikanska soldater under Vietnamkriget (men ursprunget verkar ha kommit tidigare än så) visste jag redan och kunde därmed ha vissa förväntningar på en film med samma namn. Däremot hade jag ingen aning om att det kan tolkas som det koreanska ordet för ”land”. Alltså tycks det inte helt osannolikt att skällsordet kan ha kommit från att personer som sagt ”USA” (miguk) på koreanska vilket missuppfattats som att vederbörande istället sagt ”Me gook”.

Fortsätt läsa ”Gook (2017)”

X3: Det stora århundradet (2018-2020)

Äntligen! Dags för herr Guillou och hans läsare att sätta punkt för det stora århundradet, 1900-talet. Tio maffiga volymer (alla med en uppläsningstid på minst 15 timmar om jag minns rätt) där berättelsen i de fyra sista delarna gick en smula långsammare än i de första. Författaren väljer nämligen att ägna de sista böckerna åt max ett decennium, medan de första spände över kanske två eller till och med tre.

Fortsätt läsa ”X3: Det stora århundradet (2018-2020)”

Captain Marvel (2019)

Är det dags för 90-talet att bli underhållningsvärldens nya 80-tal? Man skulle nästan kunna tro att (Captain) Marvel investerat i en kedja retrobutiker som kursar grunge-utstyrslar, CD-skivor med No Doubt och pin-up-posters på Brad Pitt med tanke på hur icke-existerande risken är att publiken ska missa att handlingen utspelas på jorden anno 1995.

Fortsätt läsa ”Captain Marvel (2019)”